Otrohet??

Jag berdog mitt x. Jag vågade inte lämna hon pga av fysisk/psykisk misshandel under flera år. Att jag till slut kom ur det var att han blev gripen och häktas och till slut dömd.

Det tycker jag med TS, man avslutar innan man inleder något annat.

Givetvis är otrohet i grunden fel, eftersom man har en överenskommelse om trohet. Samtidigt kan det i längre relationer inträffa längre perioder av obefintlig kommunikation, irritation, gräl, inget kärleksliv etc som gör att man tillfälligt tappar sitt sammanhang och förälskar sig i någon annan. Är det då otrohet? Oavsett om parrelationen är obefintlig? Oavsett om man varit fysisk eller inte? Jag har blivit kär i andra utan att vara fysiskt otrogen. Har inte velat såra min partner genom att berätta det, har även avskärmat mig från personen för att komma över det, vilket har funkat, och har tänkt mycket på varför det inträffat. Vad jag saknat i min relation som jag sökt i någon annan. Försökt hitta tillbaka. Har ups and downs. Vi har bra sex men är inte på samma intellektuella nivå alltid. Man kan inte styra över sina känslor men man kan välja hur man agerar på dem. Så min uppfattning är väl att otrohet är ett svek, men samtidigt beror det ofta på att något annat inte fungerar och att detta något ofta beror på båda parter i relationen. Därmed inte sagt att jag försvarar otrohet, bara att bilden av den gode och den onde bör nyanseras något. Särskilt på Familjeliv.

Jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig kunna vara det. Min sambo har däremot varit det emot mig och det var den absolut värsta smärtan jag någonsin känt, det uppdagades nyligen och vi har bestämt oss för att försöka kämpa oss igenom det. Hon säger att det beror på en svacka som vi haft men har gjort klart för henne att det inte är någon ursäkt! Tycker precis som du att är man olycklig så gör man slut! Otrohet är aldrig någonsin okej!!!! Trodde aldrig själv att jag skulle ge någon en andra chans när det gäller otrohet men är man riktigt kär är det inte så lätt:(

Jag och maken har Levt ihop i många år. Jag var under denna period djupt olycklig och det gick heller inte fram till maken trots upprepade försök att få honom att förstå vad jag saknade och hur jag mådde. Sen plötsligt en blöt kväll ute med vännerna så dyker han upp. Han såg mig och bekräftade mig på alla vis som min man inte gjort på väldigt länge och jag sög åt mig som en svamp. Jag kunde inte stå emot och hånglade hela kvällen med denna man.

Detta är ett par år sedan och jag och maken har reparerat förhållandet. Men jag tror inte min man förlåtit mig än för när vi bli ovänner händer det att jag får det kastat i ansiktet att jag varit otrogen

Tror det är få människor som kan fortsätta ett förhållande där otrohet skett som inget hänt. Och skulle man fortsätta är något förstört för all framtid. Kalla det tillit, men jag tror det går djupare än så.

Fan...näst efter sina föräldrar, och efter ungdomsåren där dom spelat ut sin roll i mångt och mycket, är ju partner den man tror står en närmast och den man litar på mest. 

Jag var/"är" otrogen vid två tillfällen under en mycket kort tid. Med en före detta kk.

Kkn och jag försökte ha en normal vänskap efter det att jag träffade en ny partner och ingen hade någon avsikt att det skulle vara mer än så. Vi var mycket goda vänner utöver sexet och ville inte tappa den vänskapen. Det blev aldrig vi två för vi är inte alls kompatibla som partners och har helt olika syn på livsmål. Vi gled till slut ifrån varandra för vi kände att vi inte riktigt hade mage att vara öppen med vår vänskap. Vi träffades bara när respektive var borta i jobb eller iväg på andra resor, och inget hände mellan oss under tiden vi träffades som enbart vänner.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som vänstrade och det var inte heller avsikten när jag senare träffade på fd kkn på stan en gång. Vi återupptog kontakten och umgicks som vilka vänner som helst ett par gånger. Förutom att det skedde i smyg. Det är inte socialt accepterat att umgås privat med andra könet, hur platoniskt det än må vara så väcker det en svartsjuka eller misstankar om något mer. Det funkar inte så i verkligheten hur starkt vi än intalar oss det.

Mycket film sågs, vi har samma smak. Vi höll varandra på avstånd till en början, alltid sittandes på varsin kant i soffan när vi kollade film osv. Men sedan blev det allt mer fysiskt kontakt när vi blev bekväma och inget "hände", vi kände oss trygga i varandras närhet. Båda kunde halvligga på varsin sida i soffan eller att lägga upp benen över varandras knä. Sedan började lätta men ändå oskyldiga smekningar. Oskyldigt till en början att ben eller armar gneds mot varandra om man sträckte sig efter ett glas vatten eller så. Hade vi aldrig kännt som vi gjorde så hade ingen reagerat på det ens om vi hade haft sällskap av våra sambos. Men de oskyldiga beröringarna blev allt mer avsiktliga. Det fanns en outtalad saknad för den närhet vi delat så många gånger förr från oss båda. Vi ville bara vara nära vänner men det gick inte. Vi började "mysa" genom att lägga armen om varandra, på varandras lår eller pilla på händerna. Det eskalerade gång efter gång och vi höll om varandra och skedade i soffan, fullt påklädda. Sedan under tröjan, huden var såklart mycket mer intressant. Till slut agerade vi på vår lust och hamnade i sängen. Första gången var det en enorm skuldkänsla, och väldigt pinsamt. Vi behövde prata om "engångsföreteelsen". Så vi träffades igen och vi kunde inte låta bli varandra. Det var alldeles för skönt första gången. Det blev 2 gånger totalt under en kort tid och vi kom överens om att vi både ville ha denna sexuella kontakt med varandra trots våra liv vid sidan av. Nu har vi däremot båda två haft mycket att göra privat med jobb och sånt. Vi har ingen avsikt att lämna våra sambos så att vi kan ses mer. Vi är inte intresserade av en djupare relation än så.

Det är nog en egoistisk känsla av frihet och villkorslös närhet som fick mig att vara otrogen. Och så klart själva njutelsen av sexet. Kkn och jag har helt olika livsmål och skulle inte fungera i en relation men sexet är kanonbra. Med min sambo är det tvärt om. Min sambo säger att hen är kåt på mig nästan hela tiden men tar aldrig initiativ. Och jag har börjat ge upp för även om jag är drivande och gång på gång visar att jag vill, och säger att jag vill ha sex så blir det så sällan eller så kommer det ursäkter och undanflykter om det ena och det andra. Jag provade igen ikväll för jag blev lite upphetsat av att skriva om min kk. :) (men det hände såklart inget som jag misstänkte, nu sover min sambo och jag skriver färdigt inlägget. )

Jag vet att det är fel att vara otrogen. Jag skäms för att jag trots detta vill fortsätta ligga med före detta kkn och jag vill absolut inte såra min sambo.

Jag har försökt prata med min sambo om bristen på sex men hen ser det inte som ett problem och det känns som att det inte tas på allvar. Jag har ingen galen sexdrift men backar aldrig när min sambo väl föreslår det. (1 gång per kvartal ungefär) ändå är det min sambo som konstant säger att hen är kåt på mig och har en hög sexlust.

Ibland blir man bara så uttråkads av det man har och lite spänning piffar upp livet och självförtroendet rejält.

På riktigt!? Varför inte bara leva själv då? Så kan du "piffa" upp både självförtroendet och livet, hela tiden!?

Om det vore så enkelt, man har förbindelser och det kan man inte bara släppa. Visst äkskar jag min partner och vill inte vara utan hen, men livet och sexlivet är så tråkigt även om jag försökt förändra saker och ting. Föreslog att vi skulle utforska sexuellt tillsammans men det mottogs ej väl haha. Men det är ganska enkelt att separera känslor och lust.