Anonym (Me) skrev 2019-03-25 12:22:59 följande:
Det är inte vad jag menar med förväntningar. Vad jag menar med förväntningar är när man får en bild av hur man vill att saker ska gå tillväga. Som ex att man bråkat och den ena sen förväntar sig att den andre ska komma med blommor och be om ursäkt. Man bygger upp en bild om hur man själv vill ha det men glömmer bort att den andra personen är en egen person. Vi alla visar uppskattning på olika sätt. Säger man att man behöver lite ansträngning anstränger sig den andre utefter sina referenser. Men den andre kanske förväntade sig mer än vad den andre gav. Det betyder inte att den personen inte bryr sig utan bara att man har olika referensramar. Sen kommer frågan hur länge ska man anstränga sig? När något sånt här har hänt kommer det att gå upp och ner för den sårade. Ibland kommer allt kännas bra sen smyger sig tankarna på en. Det är inget den andre kommer att märka och att förvänta sig att den andre ska märka kommer bara leda till besvikelse. Man måste lära sig att brottas med sina egna tankar det är inget någon kan göra åt en. Det kommer en tid då man måste kunna släppa det som hänt och gå vidare. Kan man inte det finns det ingen anledning att fortsätta.
Man kan inte styra över sina känslor och vad hon gjort är inte rätt men det jag menar med svart eller vitt är att hon gick igenom något med sig själv som hon inte förstod. Hon kände säkert att hon inte kunde prata med någon och speciellt inte med sin kille då det troligtvis skulle skapa en osäkerhet hos honom. Man tänker inte klart i sånna här situationer. Man vet ingenting längre. Om jag ska gissa tror jag att det blev en lättnad och gav klarhet när hon blev konfronterad. Hon kunde då prata om sina känslor och få ordning på dem. Hon hade inga känslorför den andra killen utan det va bara en connection som skapade förvirring. Jag insåg att jag inte hade några känslor för han jag träffade och tycker inte längre han är vidare snygg. Utan det va bara ren tillfällighet och att få uppmärksamhet av någon annan som gjorde mig förvirrad.
Visst handlar förhållande om tillit men det handlar också om förlåtelse. Det är just det man lovar varans när man gifter sig att stå bredvid varann genom bra och dåliga tider. Alla gör misstag men det är vad man gör efter misstagen som räknas. Lär man sig av dem ellee upprepar man dem? Det är bara genom svårigheter som man kan bli starkare. Exempelvis när man tränar så bryter man ner musklerna för att sedan kunna bygga upp dem starkare.
Njae, att människor kan ha olika referensramar kan jag hålla med om. Dock finns det något som heter sunda moraliska värderingar och något som heter sjuka eller osunda moraliska värderingar. Så det räcker inte med att säga att man har olika referensramar, om den enes referensramar säger att det är ok att svika och ljuga så måste man inte att man helt enkelt inte är kompatibla för att man har olika moraliska värderingar.
Ja frågan hur mycket och länge man ska anstränga sig är självklart viktig. Och den brukar vara väldigt svår att avgöra i TS situation eftersom det tar tid att göra om sin bild av sin partner. Man tenderar att försöka klamra sig fast vid den man trodde att ens partner var, då man inte trodde att hon kunde vara falsk. Men samtidigt vet man att så inte längre är fallet. Att komma fram till en ny bild av en person man känt länge och förhålla sig till den tar som sagt tid.
Men det finns saker som måste finnas där för att öht ge det en ny chans. En av dem är om personen ångrar sig på riktigt, och det kan vara svårt att avgöra för alla säger ju att de ångrar sig. Men jag tror att det märks när människor ångrar sig på riktigt och inte bara att de blev påkomna och ett sätt att se skillnaden är om personen SJÄLVMANT försöker göra allt för att reparera skadorna hon gjort UTAN att behöva påminnas om det. Om personen inte ångrar det hon gjort så finns det ingenting mer att prata om. Det är enligt mig ett absolut måste för att öht överväga en ny chans. Och i TS fall verkar det inte finnas någon genuin ånger från hennes sida.
Vad du tror att hon gick igenom är bara spekulationer, det kan vara som du säger eller så kan det också vara att hon gjorde det iskallt och beräknat. Den enda som vet vad hon tänkte är hon själv. Vad hon säger till TS är heller inget man kan ta för sanning för så gott som alla ljuger när de blir påkomna. Hon kommer såklart inte säga att hon gjorde det bara för att hon kände för det och för att hon sket i vad det skulle betyda för TS även om det var så hon tänkte. Hon kommer givetvis lägga fram det på det sätt som är mest skonsamt för henne. Men allt det är som sagt spekulationer. Vi vet inte vad hon tänkte, vi kan bara gissa. Däremot VET vi vad hon gjorde och handlingar säger betydligt mer än ord. Även om hon gick igenom något som hon inte förstod så tror jag hon var VÄLDIGT medveten om vad som var rätt och fel att göra.
Ja alla slags förhållanden bygger på förtroende. Vi är sällan vänner med folk vi inte litar på och det gäller i ännu högre grad en partner. Förlåtelse är däremot inte lika självklart för man får inte förlåtelse bara sådär, man måste göra sig förtjänt av den. För alla vet att förlåta någon som inte förtjänat det oftast innebär en hög risk att man blir sårad/skadad/lurad igen. Och en förutsättning för att man ska förlåta någon är att personen ångrar sig och självmant jobbar på att förtjäna din förlåtelse och gör allt för att kompensera dig för det hon gjort mot det. Och det har inte skett i TS fall. Man ska inte behöva påminna folk om att "du klantade dig rejält, varför visar du ingen ånger?". det ska komma av sig själv OM det är genuint.
Alla blir ju tyvärr inte starkare av erfarenheter, det beror helt och hållet på hur man hanterar situationen. Och lära sig av sina misstag gör man oftast BARA om får ta konsekvenserna för sina handlingar. Kommer man undan med sina misstag så lär man sig oftast ingenting.
