Anonym (sådär) skrev 2019-03-25 13:10:20 följande:
Njae, att människor kan ha olika referensramar kan jag hålla med om. Dock finns det något som heter sunda moraliska värderingar och något som heter sjuka eller osunda moraliska värderingar. Så det räcker inte med att säga att man har olika referensramar, om den enes referensramar säger att det är ok att svika och ljuga så måste man inte att man helt enkelt inte är kompatibla för att man har olika moraliska värderingar.
Ja frågan hur mycket och länge man ska anstränga sig är självklart viktig. Och den brukar vara väldigt svår att avgöra i TS situation eftersom det tar tid att göra om sin bild av sin partner. Man tenderar att försöka klamra sig fast vid den man trodde att ens partner var, då man inte trodde att hon kunde vara falsk. Men samtidigt vet man att så inte längre är fallet. Att komma fram till en ny bild av en person man känt länge och förhålla sig till den tar som sagt tid.
Men det finns saker som måste finnas där för att öht ge det en ny chans. En av dem är om personen ångrar sig på riktigt, och det kan vara svårt att avgöra för alla säger ju att de ångrar sig. Men jag tror att det märks när människor ångrar sig på riktigt och inte bara att de blev påkomna och ett sätt att se skillnaden är om personen SJÄLVMANT försöker göra allt för att reparera skadorna hon gjort UTAN att behöva påminnas om det. Om personen inte ångrar det hon gjort så finns det ingenting mer att prata om. Det är enligt mig ett absolut måste för att öht överväga en ny chans. Och i TS fall verkar det inte finnas någon genuin ånger från hennes sida.
Vad du tror att hon gick igenom är bara spekulationer, det kan vara som du säger eller så kan det också vara att hon gjorde det iskallt och beräknat. Den enda som vet vad hon tänkte är hon själv. Vad hon säger till TS är heller inget man kan ta för sanning för så gott som alla ljuger när de blir påkomna. Hon kommer såklart inte säga att hon gjorde det bara för att hon kände för det och för att hon sket i vad det skulle betyda för TS även om det var så hon tänkte. Hon kommer givetvis lägga fram det på det sätt som är mest skonsamt för henne. Men allt det är som sagt spekulationer. Vi vet inte vad hon tänkte, vi kan bara gissa. Däremot VET vi vad hon gjorde och handlingar säger betydligt mer än ord. Även om hon gick igenom något som hon inte förstod så tror jag hon var VÄLDIGT medveten om vad som var rätt och fel att göra.
Ja alla slags förhållanden bygger på förtroende. Vi är sällan vänner med folk vi inte litar på och det gäller i ännu högre grad en partner. Förlåtelse är däremot inte lika självklart för man får inte förlåtelse bara sådär, man måste göra sig förtjänt av den. För alla vet att förlåta någon som inte förtjänat det oftast innebär en hög risk att man blir sårad/skadad/lurad igen. Och en förutsättning för att man ska förlåta någon är att personen ångrar sig och självmant jobbar på att förtjäna din förlåtelse och gör allt för att kompensera dig för det hon gjort mot det. Och det har inte skett i TS fall. Man ska inte behöva påminna folk om att "du klantade dig rejält, varför visar du ingen ånger?". det ska komma av sig själv OM det är genuint.
Alla blir ju tyvärr inte starkare av erfarenheter, det beror helt och hållet på hur man hanterar situationen. Och lära sig av sina misstag gör man oftast BARA om får ta konsekvenserna för sina handlingar. Kommer man undan med sina misstag så lär man sig oftast ingenting.
Det är det jag menar med referenser och förväntningar. Vad är ånger och hur visar man det? Jag hade plågat mig själv inombords om jag gjort något fel och hade varit sämre på att visa det utåt. Det betyder inte att jag inte ångrar mig. Vilka handlingar bör man göra för att visa sig ångerfull? Ska man gråta varje dag eller säga förlåt flera gånger om dagen? Ge massa presenter? Man kanske gör allt man kan självmant för att reparera så som man själv velat att sin partner gjort om situationen va annorlunda. Men man missar nog lätt vad ens partner behöver om den inte berättar. Man kan inte bara säga att man behöver att den andre anstränger sig. Vad är ansträngning? Hur visar man det? Ska man stanna hemma alla kvällar med sin kille ellee bara hitta på saker med honom? Hela tiden visa vad man gör på telefonen? Hur länge och var går gränsen till att det blir för kontrollerande? Det krävs två för att ett förhållande ska fungera och all last kan inte läggas på henne. Varför hade de en svacka till att börja med? Är den löst?
Vi vet inte heller vad hon gjorde mer än det TS skrivit. Hon träffar en kille på en fest och snackar, chattar efteråt och det enda dumma vi vet hon skrivit till honom är att hon inte kan sluta tänka på honom. Hon har inte träffat han mer efter festen och slutade skriva för länge sedan. Vi vet inte ens om hon slutade skriva på eget initiativ eller för att hon blev påkommen. Hon har också varit tydlig med att hon har en kille.
Självklart måste man förtjäna en förlåtelse men av att läsa av kommentarerna här verkar det som att folk låter sin stolthet ta över än att våga ge en chans till att förtjäna att bli förlåten. Alla förtjänar kanske inte en andra chans men detta snedsteg är inte så allvarligt. Sårande såklart och bruten tillit men vill man kan man ta sig igenom detta och man kan ta sig igenom värre också.
Du vet inte vad hon gjort för att kompensera du vet bara att det inte har räckt för TS. Hon kan ha gjort 100 saker rätt men TS kanske inte är nöjd ändå för att förväntningarna hela tiden höjs så att inget hon gör blir tillräckligt.
Motgångar behöver såklart inte göra relationen starkare utan kan leda till dess slut. Men utan motgångar vet man inte hur stark ens relation är men kan såklart vara lycklig och ha det bra ändå men om man aldrig möter tuffa tider hur kan man vara säker på att ens partner kommer finnas där och stötta och kämpa?
