Orkar man leva med någon som har Borderline?

Går han i behandling? Det hade nog varit avgörande för mig. Det går att lära sig hantera diagnosen med behandling och det är stor skillnad med och utan. Jättefint att han berättade för dig, det är ju ett bra första steg.

Jag har haft borderline men levt i långa relationer trots det.

Be honom söka hjälp. Jag blev "frisk" med MBT terapi. Även Dbt funkar.

Han har tydligen självinsikt och det är viktigast. Lycka till och ja satsa, alla mina ex säger att jag är det bästa (och ibland värsta) som hänt dem.

Jag är också glad att han berättade. Han sa att han var van vid att tjejer oftast brukade försvinna när han berättade och att det därför nog var bättre att han berättade det tidigt innan vi hunnit bli för seriösa.
Jag vill ju inte var någon som "försvinner" pga av detta, men ärligt så kan jag ju förstå varför någon väljer att göra det.
Han äter något slags medicin, vet inte vad. Men han har ingen kontakt med psykiatrin mer än för medicinen. Han sa att det berodde på att han inte tyckte att det gav något och typ gå på samtal etc. Han beskrev att han gått i någon gruppterapi bland annat men att de andra i gruppen inte hade samma problem så det kändes bara skumt.
Jag vet inte vad det finns för behandlingsmetoder?

Okej, så det finns en möjlighet att man kan bli botad? Eller lär man sig "bara" att hantera det?

Jag är botad på det viset att jag har fått "verktyg" att hantera vissa svårigheter jag tidigare inte klarat av. Jag är dock fortfarande mer känslig än normalstörda människor men med självinsikt skadar jag inte andra längre som jag nu förstått att jag gjort tidigare.

Jag uppfyller inte 5 av 9 kriterier längre så jag har inte diagnosen men en sak kommer jag aldrig bli av med - rädslan av separationer.

Medicin är nog för någon annan åkomma han har, finns ingen medicin mot borderline.

Så han får behandling av psykiatrin men har tackat nej? Det hade varit en stor varningssignal för mig! Klart det inte känns som det hjälper i början, det tar ju lång tid. Som att en cancerpatient hoppar av i mitten av cellgiftbehandlingen för att hen mår dåligt och det inte känns som det ger något...

Det är ju upp till psykiatrin att avgöra. Känns behandlingen inte bra så pratar man med behandlaren om att ev byta eller få veta varför man inte bör byta. Man hoppar inte av. Alla i en grupp är inte lika men behandlingen kan fungera ändå.

Kan han tänka sig gå i behandling om ni inleder en relation? Säger han nej hade jag inte inlett något.

Man kan bli botad till den grad att diagnosen kan tas bort. Men man kommer alltid vara extra känslig för vissa saker som smulpaj skriver.

Jag har borderline diagnos och har levt tillsammans med min partner i fem år nu, så absolut kan det gå. Jag har, precis som smulpaj01, gått i MBT-terapi. Som du skriver så funkar långt ifrån alla med borderline på samma sätt. Jag skulle avstå från att googla för mycket då det är oerhört svårt att hitta seriösa sidor/artiklar/inlägg etc som har med borderline att göra, tyvärr.

Mitt råd är att inte ha för bråttom med att ingå en relation, för er bådas skull, utan lär känna varandra först. Om du sen vågar eller inte vågar inleda en relation med honom, det kan bara du själv avgöra. Jag och min, numera, sambo dejtade nog i ca två månader innan vi blev tillsammans och har innan dess umgåtts i samma vänskapskrets under ca 10 års tid, men riktigt så länge tycker jag inte ni behöver vänta ;)

Om jag skulle tro på vad jag läst på internet när jag googlat så skulle typ alla med Borderline vara våldsverkande och kriminella svin, så förstår vad du menar!

Tänker nog så också, att vi tar det lugnt! Ännu så länge så har jag ju bara träffat honom "bra dagar". Vi behöver ju lära känna varandra mer oavsett. Fast inte vänta 10 år då kanske!

Jag har borderline och har haft ett förhållande i 3 år, visst det kan bli tufft ibland men han och jag klarar oss igenom det. Jag blev erbjuden hjälp men det funkar inte för mig, jag har kommit mycket längre i att hantera mig själv på egen hand än med någon annan professionell hjälp. Om han lärt sig hantera det, fullt ut eller bara till viss del tror jag inte att det skulle vara något problem. Jag har kommit lång väg på bara dessa 3 åren i mitt förhållande och har lärt mig väldigt mycket, min pojkvän har varit stor hjälp i detta, men kan inte påstå att han fått lida särskilt mycket av min diagnos, det är isåfall när bråk uppstår för dem blir större än dem behöver, men oftast kommer jag ändå till insikt till slut och situationen blir bättre igen. Sen kommer nog min rädsla över att bli övergiven aldrig försvinna, men det har blivit bättre med tiden då jag förstått att han verkligen vill vara med mig, vissa dagar är dock jobbigare än andra när dem mörka tankarna smyger sig på, men det är något jag försöker och inte lägga på honom.

Det är rätt idiotiskt att fråga här därför att om man hårdrar det så kommer det att vara två läger; de som har samma diagnos som svarar självklart ja och sen de som är anhöriga som svarar nej. Utöver det finns en svans av troll som vrålar DUMPA. Resten tiger, de som skulle kunna ha lite mer nyanserade svar.

Själv är jag anhörig och jag säger "been there, done that, got the tshirt". Alltså, tillhör jag kategori två. 

Så istället för att lyssna på mig och alla andra måste du känna efter själv om du tror att det funkar. Alla människor är olika och även människor med samma diagnos är olika så det är totalt helt jäkla omöjligt att svara på om det skulle kunna funka för er två. 

Det bästa råd man kan ge är det som man ger till alla andra, med eller utan diagnos: gå försiktigt fram och känn efter. Känns det rätt är det rätt för dig.