Jag har märkt på en kompis ärr på armen - Är det okej och notera de och fråga hur personen mår idag?

Jag tänker att om man har en vän som öppet visar sina ärrade armar (kortärmat) så blir det väl konstigt om man inget säger? Märker man däremot att ärren är ngt som vännen försöker dölja så är man självklart försiktig och ställer bara frågor när man känner att det är rätt. Fingertoppskänslan..........vi har den nog de flesta av oss.

Fast OM man skäms för sina ärr och inte klarar att ngn frågar om dem så döljer man dem, tänker jag. Har man några enstaka ärr som inte är så utmärkande är det ju ingen big deal(?) MEN jag har sett tjejer med ärr som är så synliga och tydliga så man blir chockad faktiskt. Imponerad att de är så trygga i sig själva så de visar upp dem för den som vill se. (fasansfullt att unga kvinnor skär sig på det viset hur som helst)

*minns plötsligt att jag hörde en radiodokumentär om en KILLE som skar sig så de finns ju också..................men kanske färre?

Är ju en balansgång där mellan att man tycker att folk ska "sköta sitt" och skita hur jag gör och/eller ser ut..................MEN så ibland vill man ju att folk just SKA bry sig! Eller? Se en liksom? Jag tänker att idag så sitter ju folk försjunkna i sina mobiler så INGEN orkar väl ens lyfta blicken för att se en medmänniskas stora ärr(?) så det är väl möjligen småbarn som frågar! Jag har en stor vit fläck på ena kinden (bryr mig inte) och HERREGUD så många småttingar som frågat vad det är. En gång skojade jag till det lite och sa att det var min -"Frågefläck". (inget kul alls men ändå)

FAST vi lever inte i ett samhälle där alla har "hyfs". Vi kommer ALDRIG  leva i ett sådant samhälle för vi är människor och individer. MEN å andra sidan så kan man ju tänka att när en person frågar vad man varit med om och vad som hänt så är det väl sällan för att vara elak?

Har JAG påstått att jag brukar ställa ohyfsade frågor? Inte jag inte. Jag noterar en ung flickas fruktansvärda ärr på armarna, tänker HERREGUD så sorgligt, och så tittar jag bort. Varför jag ÖHT kan notera sådant är för att jag är så gammal så jag är inte född med en mobil i näven utan har den i väskan mesta tiden.

Då var jag otydlig. Jag menar att om man är känslig och absolut inte klarar frågor om sina ärr så kanske man gör bäst i att dölja dem ute bland folk. Jag tror de flesta inte bryr sig ett dugg men BARNEN kan se och de frågar, utan att tveka, högt och tydligt, sin mamma på tunnelbanan -"Varför har den där tanten (flicka 17 år) så konstiga armar"? eller så frågar gamla Greta (83)...-"Men jänta vad har hänt med armarna dina"?