Hur komma över det barn jag aldrig fick? (ofrivillig abort, lång text)

Jag har upplevt liknande och vet hur hemskt det är och känslan av att bara trycka undan.

Det som hjälpte mig var tre saker, kanske inte är samma för dig men skriver dem ändå ifall att.

1. Att få ett barn. Det får du nog i framtiden. Det hjälpte faktiskt, man fick så mkt fokus på det barnet istället och sorgen bleknade något.

2. Att veta att när man är gravid så släpps celler från barnet ut i ens kropp och dels stannar där (så att man alltid bär en levande del av det med sig) men även fastnar i efterkommande barn, så att det barnet lever vidare genom dem.

3. Jag fick ett barn med en olämplig person så som du beskriver att ditt ex var - inte på samma sätt men ändå inte någon jag ville ha barn med. Det är fruktansvärt att lämna bort mitt barn till honom. Sliter i hjärtat varje gång. Det är verkligen inte enkelt.

Sorgligt läsa om att du inte hade så mycket att säga till om gällande att behålla eller ej, beklagar verkligen den smärta detta givit dig .

Tror du inte att ditt mående skulle bli bättre om du verkligen blev gravid på nytt med din nuvarande pojkvän och att en levande bebis i din famn kan få dig att må bra på riktigt igen?

Om du vill kan du titta in under abort (känsliga rummet)  Stor sorg, saknad, ångest (tror jag att jag döpte tråden till ) där jag startade en tråd med förhoppning om att fler som känner igen sig efter en abort som inte alls skulle ha fått blivit av...(egentligen) skulle hitta dit och där man kan få skriva till andra som vet vilka känslor som stormar inombords när beslutet inte blev rätt.
Titta gärna in, du med flera som kanske också behöver lite stöd av andra som vet vad vi går igenom, dvs varit med om samma sak själv med ungefärliga känslor efteråt .

Varm kram och jag tror faktiskt det kommer att se ljusare ut för dig längre fram när du känner att du vill ha barn. 

Gå till vårdcentralen och säg precis vad du skriver här och se till att få samtalshjälp. Alla upplever sånt olika men på beskrivningen av dina känslor nu efteråt så låter det som ett obearbetat trauma. Det hjälpte att prata den där gången men du behöver gå flera gånger regelbundet så att du får ventilera och ösa ur dig all smärta och alla känslor, det kommer sedan troligtvis att lätta lite efter varje samtal tills du plötsligt kan se det på avstånd. Det försvinner aldrig, det kommer alltid att vara något tragiskt som hände dig men med hjälp kommer det förhoppningsvis inte längre att dominera ditt liv

/någon som också genomlevt något hemskt

Jag har oxå vart i den sittsen för 8 år sedan gjorde en ofrivillig abort i vecka 17+4 kämpa från de ja fick reda på att jag var gravid 11+3 lite innan de gjorde ultraljudet i den veckan var jätte glad med allting äntligen lyckats och berättade för exet som ja va ihop med då. Han blev glad men hans mamma (jehovas) betedde sig riktigt illa när hon fick reda på att vi väntade barn typ ni är dumma i huvudet m.m hon sa direkt abort fast de inte får ta upp de ens. Jag kämpa å kämpa till slut gav jag upp och gjorde som alla ville att jag skulle göra abort både vänner familj släkt m.m

Jag fick genomgå typ en förlossning gick med värkar osv ja mådde pyton. Jag är oxå rädd för att bli gravid igen känner ångest rädsla osv dock har jag och min nuvarande man försökt få barn sen 1,5år men inte tagit sig alla runt en blir gravida men inte jag isv men sen vågar man inte heller prata öppet med att vi försöker få barn därimot har jag ju bättre stöd än då.

Exet bara lämnade mig me allting ville inte ens vara delaktig i något och ja fick fixa med begravning allt som tillhör de. Man får sådan himla ångest att man gav med sig.

Var 19 skulle fyllt 20 de året allt de hände idag är jag snart 28

Behöver du prata av dig finns här