Hur komma över det barn jag aldrig fick? (ofrivillig abort, lång text)
Förlåt, blev en lång text. Hoppas någon därute orkar läsa.
Kort bakgrund: För ungefär 2 år sedan blev jag gravid och mer eller mindre tvingad till abort av dels pappan till barnet och dels av andra. Jag kämpade i flera veckor för att få behålla, erbjöd mig att ta hand om barnet ensam osv, men med hot och trakasserier mot mig förstod jag att det aldrig skulle fungera och valde därför att göra som de ville. Dessa veckor var de absolut värsta i mitt liv och beslutet om abort det absolut svåraste jag tagit.
När aborten var gjord kände jag tiden efter nästan inget alls, det var som att jag stängde av helt och återgick till ett vanligt liv direkt. Försökte glömma det som hänt genom att göra så mycket nytt som möjligt, träffa nya män, lära känna nya människor osv. Jag pratade nästan ingenting om det som hänt och mina vänner och anhöriga frågade mig knappt heller. Allt var bara var glömt. Det fanns en som jag pratade med lite om det, men då höll jag en distans och pratade om det ungefär som något formellt. Aldrig att jag grät inför någon.
Livet fortsatte. Jag träffade min nuvarande pojkvän, bestämde mig för att göra en efterlängtad förändring i min jobbkarriär, ägnade massor av tid åt en älskad hobby och allt gjorde att jag kände mig som världens lyckligaste ett tag. Tills en dag, då allting rasade.
Från ingenstans tappade jag livslusten helt, som att all glädje bara försvann. Alla minnen kom tillbaka från allt kring aborten och spelades dagligen upp som en film för mig. Sorgen kändes ständigt som en kniv. Jag gick en gång till en kurator och det kändes skönt att spotta ur sig allt, men tyvärr hjälpte det inte i längden. Istället har mitt liv sedan dess bestått av ljusare och mörkare perioder.
I vissa perioder kan jag inte tänka annat än på att bli gravid igen och är i princip beredd på att anpassa allt i mitt liv så att det ska kunna ske så fort som möjligt. Jag är då nästan som besatt av att tänka på mina framtida barn, läsa på om föräldraskap osv. I andra perioder vet jag knappt om jag ens vågar bli gravid igen, då jag är så rädd att det bara ska kännas... fel. I de mörkaste perioderna tänker jag tankar om att jag inte vet om jag ens orkar leva. Vaknar med hjärtklappning på nätterna, känner samma känsla som när pappan till barnet svor åt mig om att jag skulle göra abort. Återupplever smärtan.
Tyvärr gör det ibland också så fruktansvärt ont att se andra barn och andras graviditeter. Mitt Facebook-flöde vimlar av bebisbilder eller bilder på småbarn, ultraljud, gravidmagar osv (jag är i den åldern då majoriteten av gamla klasskompisar börjat få barn). Jag bläddrar i princip alltid förbi dem snabbt då jag får sådan ångest av att se dem, speciellt ultraljuden. Dessa väcker så obehagliga minnen då jag valde att kolla på mitt ultraljud och som fick mig att avboka aborten (som jag sedan blev tvungen att boka igen alltså).
Jag hamnar ofta på tillställningar där jag är den enda (eller en av få) som inte har barn och där jag glatt måste försöka hänga med i prat om småbarnslivet. Häromdagen var jag på en sådan tillställning med barn i 1-2- årsåldern som kröp omkring på golvet och det blir liksom med blandad glädje och sorg som jag ser på dessa. Glädje för att jag verkligen tycker om barn och delar föräldrarnas glädje, sorg för att jag tänker på mitt eget ofödda barn som hade kunnat varit ett av dem som kröp omkring där. På denna tillställning avslöjade dessutom ett bekant par att de väntar sitt första barn, visade ultraljudsbild osv. Då jag uppriktigt dels kände glädje med dem hade jag inga problem med att sätta på mig en glad mask, men inombords höll jag samtidigt på att sjunka ihop av ångest. Hade det varit tyst i rummet hade man utan problem kunnat höra mina hjärtslag.
Jag har berättat om aborten för min kille och hur den påverkar mitt mående i perioder. Han lyssnar, tröstar och finns där, men verkar inte riktigt förstå på djupet. "Det var ju inte riktigt ett barn om aborten skedde så tidigt" menar han. Ungefär så verkar de flesta andra också resonera och därför blir det så svårt för mig att prata om det. Jag börjar tro att jag är knäpp som blivit besatt av att tänka på en tidigt abort så mycket.
Jaja. Nu har jag skrivit ur mig lite. Känner mig bara så extra sorgsen ikväll och bestämde mig för att skriva denna text. Vet inte riktigt vad det är jag vill ha svar på, vad som helst kan vara värt!