Varför ”trotsar” han bara mig och inte pappan?

Jag hade kunnat tänka mig att prova pappans sätt, bara för att utesluta att det är "metoden" eller "personen" sonen reagerar på.

Jag gissar att det är dig han känner sig mest trygg med och därför vågar testa mer på dig. Pappan här säkert mindre tålamod och/eller är mer konsekvent i vad som är ok eller ej.

Vi har inte känt av så mycket av trotsperioderna men kan ändå se att jag är den som blir mest testad. Men det är också jag som är den mer snälla.

Generellt tror jag att det är bra att välja sina strider men också ha vissa regler där man är konsekvent (rimliga regler).

Pappan tar dock varken blöjbyten, tandborstning eller nånting av det ?tråkiga? mer än nån gång då och då. Så det hade isf inneburit att jag hoppade över allt sånt.

Sådär har våra barn också gjort när de var yngre. Men då var det deras pappa som var utsatt för "trotsandet". Jag har alltid varit konsekvent, pedagogisk och lugn i min uppfostran. Förklarat och berättat vad som ska hända. Om barnen sprungit iväg har jag bestämt sagt "nej inte springa bort. Det är inte ett dugg roligt att jaga efter dig. Om du kommer hit nu så jag får byta din tröja så kan vi läsa en saga efteråt." Eller vad som än kunde tänkas vara roligt för barnet just då. Deras pappa var däremot opedagogisk, kommenderande och lättretlig. Barnen kunde lätt provocera fram ilska eller reaktion hos honom.

Min gissning var att barnen gjorde så för att få hans uppmärksamhet. Han jobbade mycket och la sällan någon tid på att umgås med barnen. Med tiden började pappan inse att hans sätt att hantera barnen inte fungerade och tog efter hur jag gjorde. Och resultatet efter några månaders kämpande var detsamma som för mig. Nu säger jag inte att orsaken i samtliga fall är vad den var hos oss, men det kan vara värt ett försök att under en längre tid köra samma metoder för att se om det fungerar. Du har knappast något att förlora på att ge det ett uppriktigt försök

Njae, jag har rätt kasst tålamod om jag ska vara ärlig. Men däremot är det jag som sköter allt det tråkiga görat som är det ha trotsar mot.

Min mans ?metod? är dock snarare att strunta i alla måsten såsom mat, blöjbyten, tandborstning osv och lägga över det på mig. Så är han mer lekfarbrorn.

Jag ska väl medge att jag är lite mer domderande, men det handlar om att jag är totalt slutkörd då vi även har ett yngre barn som sover kasst om nätterna (kolik) och som jag helammar och tar alla nätter med. Resultatet av att vara så slutkörd och inte få sova är att jag inte kan tänka fram pedagogiska lösningar då hjärnan går på auto-pilot.

Jag har försökt förklarande för sonen och så, men tyvärr förstår han inte så mycket ännu då talet inte finns där.

Vem gillar att göra som någon annan säger bara för att? Ingen. Och allra minst en 2-åring..

Mitt bästa tipset är att leka med barnet och följa barnet när det är möjligt. I motgäld kommer barnet vilja följa en när man väl ber om det. Och inte kräva för mycket. Spara sina krav till när det är nödvändigt.

Kan du inte bara säga ja till mannens förslag? Säg att det var en utmärkt ide så gör vi, sen utvärderar vi om tre veckor. Och sen får han göra alla de tråkiga måste-sysslorna i tre veckor och du är lektant

Hur reagerar du när han slår och biter?

Det är väl just för att det är du som gör alla nyttogrejer (dvs är förälder på riktigt) som barnet känner sig tryggt nog att vara trotsig mot dig (dvs testa gränser vilket är enhelt naturligt men skitjobbig del av barnets utveckling).

Hos oss går det i perioder vem treåringen trotsar mot även om vi har lite olika tillvägagångssätt som föräldrar.

Att bara strunta i blöjbyten, tandborstning etc är ju såklarr inte rätt väg att gå. Däremot låter det som att du behöver en man som tar aktiv del i föräldraskapet och uppfostran...

Tror att han är mest trygg med dig, han vågar vara besvärlig. Dessutom tar du de flesta situationer som ger utmaning tex blöjbyte och kläder. I ert fall är det nog extra bra om pappan är hemma föräldraledig en längre period sen när bebisen är större. Så han får prova på lite.

Då är det en enkel lösning - så fort pappan är hemma så tar han alla sådana situationer, så slipper du bråka med barnet. Så kan du göra annat med barnet eftersom det går så snabbt och enkelt för pappan att fixa det praktiska, så får både du och barnet mer tid över till att göra roligare saker tillsammans...

Mina döttrar gör samma. Förmodligen för att de är mest trygga med mig och därför testar mig hårdare.

Där har du förklaringen, det är du som är förälder pappan är bara någon som bor med er. Barnet känner sig mest trygg med dig och det är du som uppfostrar och tar hand om.

Så varför ställa en fråga du redan har svaret på? Låt mannen ta alla "måste" och så kan du vara en lektant.