Ett gudasänt missfall?

Fått många frågor. Jag har aldrig varit gravid så jag vet inget om missfall. Men när jag googlar är det många som säger att de varit på sjukhuset vid missfall även i vecka 6.

Jag tänkte att ett missfall inte är något som händer var dag och att det vore tryggt att få stöd och inte vara alldeles ensam. Jag känner ingen i stan. Har inga vänner här.

Om han inte ens kan stanna när jag fått missfall då måste jag lämna. Ett missfall ska enligt mig ha gått före umgänget. Det finns gränser för hur stor bajsmacka som era nya ska käka när det kommer till era barn. Här gick min gräns.

Tack ni som har svarat med vänlighet och förståelse. Jag vaknar idag med en överväldigande känsla av sorg över så många saker. Jag har vänt ut och in på mig själv för att barnet ska känna sig älskat av mig, att inget mellan henne och pappan ska förändras bara för att jag är med i bilden.

Men jag är med i bilden. Det är inte varje dag man får ett missfall. Jag är inte en person som kräver och kräver. Jag vill bara bli sedd någon gång. Att jag är vuxen betyder inte att jag måste klara allt själv. Jag förstår inte ens varför man ska ha ett förhållande om man ändå blir ensam i de mörkaste stunderna i ens liv. Jag har funderat hela natten. Vad vinner jag på det här förhållandet? Varför ska jag slita ont men aldrig kunna räkna med hjälp och stöd när mitt liv rasar? Jag skrev inte under något avtal på att bli lämnad ensam i kriser. Om detta är vad det innebär att vara bonusförälder då är det inget för mig. Nä. Någon måtta får det vara. För dottern hade det betytt en eller två dagar färre med sin far. Men för mig har detta blivit ett svek som jag aldrig kommer att kunna förlåta och något som jag förmodligen som gammal gumma kommer att se tillbaka på med bitterhet om jag stannar.

Tack än en gång alla ni som gett mig tröst och berättat era historier. Jag började gråta när jag läste era vänliga ord. I övrigt är jag bara avstängd.