Ett gudasänt missfall?
är i vecka 6, vaknade imorse med blod i trosorna. Säker på att jag har fått ett missfall. Min sk livskamrat lämnade mig ändå för att åka och tillbringa en vecka med sin dotter. Jag bad honom inte att stanna. Vet att hans dotter är viktigare än mitt välmående. Han borde ju själv förstå att det kanske inte är världens bästa läge att åka.
Nu tänker jag att det nog är bra att jag får missfall. Han stannade inte för att ta hand om mig och eventuellt köra mig till sjukhus. Jag har inget körkort. Jag tror att jag ska skilja mig efter det här. Han kan verkligen inte älska mig. Kanske hände detta missfall för att tala om något för mig. Att jag ska springa för livet.
Jag tror det här var droppen. Jag är på sätt och vis lättad. Men så ledsen över min lilla ärta och får dåligt samvete över att jag vill att det här ska vara ett missfall. Jag trodde att han älskade mig. Usch. Jag hatar livet. Jag vill ändå inte sätta ett barn till det här kaoset.
Ville bara skriva av mig.