• Ess

    Ett gudasänt missfall?

    Anonym (rafe) skrev 2019-04-20 19:55:30 följande:

    Usch, stackars dig. Vad förvirrad du måste vara nu. Jag har varit med om liknande, fast det handlade om att vi skulle göra abort och det handlade om att han åkte iväg för att fira jul med sitt barn hos sina föräldrarna en halv dags resa bort. Jag fick ta tabletten ensam och vänta på att de skulle komma hem igen. När jag sen hämtade dom på stationen kom den där känslan av att där har han ett barn och jag får inte behålla mitt. Barnet ville berätta om allt kul hen hade gjort och fått. Det är svårt att hålla sig ovanför sina egna känslor i det läget. Man kan inte vara en hur stark människa som helst i alla lägen vid alla tillfällen. Hur finner man kraft att säga "vad roligt för dig" med dessa känslor i kroppen? Jag hittade nog den kraften men vem såg vilken kraft jag uppbådade. Jag kände mig väldigt ensam.
    Jag berättar om det här för dig ifall det finns något av det jag berättar som du kan känna igen dig i. Jag tror att det är viktigt att finna orden för vad man känner. Att vara tillsammans med en man som har barn sen tidigare kan ge problem som man känner sig så ensam med. Det du just har varit med om är kanske inte något du kan vända dig till din närmaste vän och förvänta dig att hon eller han ska kunna hjälpa dig att hitta orden. 
    Man kan känna flera känslor samtidigt. Sorg över ett förlorat barn. Hat över att bli sviken. Förståelse för att han har ett barn att ta hand om. Oförståelse för att han inte kunde ställa in just den här gången. Förståelse för att han inte förstår bättre. Oförståelse för att han inte förstår bättre. Lättnad över att du kan lämna och inte är bunden till honom. Sorg över att du vill lämna honom. Dessa känslor är de som jag skulle kunna tänka mig att jag skulle fått i din situation. Hoppas du kan hitta dina egna ord för dina egna känslor. 

    Sen det här med att han själv borde förstå. Inte för att försvara honom men han kanske blev chockad och inte tänkte klart. Men jag vet själv, ibland verkar det som att det som att det skulle vara helt omöjligt att aldrig någonsin kunna ställa in något för att det faktiskt har hänt något. En sån här sak borde kunna falla inom att "det har hänt något". Eller att han åtminstone säger något, pratar med dig om han behöver stanna, skjuta upp resan några dagar. Säga något. 


    Skit i alla kommentarer ifrån dom som ändå inte vill förstå.
    Jag hade dumpat honom rakt av och skitit i att hämta dem, de kunde stått där och väntat och sen dragit åt helvete.
  • Ess
    Tappadstekspade skrev 2019-04-20 10:59:37 följande:

    är i vecka 6, vaknade imorse med blod i trosorna. Säker på att jag har fått ett missfall. Min sk livskamrat lämnade mig ändå för att åka och tillbringa en vecka med sin dotter. Jag bad honom inte att stanna. Vet att hans dotter är viktigare än mitt välmående. Han borde ju själv förstå att det kanske inte är världens bästa läge att åka.

    Nu tänker jag att det nog är bra att jag får missfall. Han stannade inte för att ta hand om mig och eventuellt köra mig till sjukhus. Jag har inget körkort. Jag tror att jag ska skilja mig efter det här. Han kan verkligen inte älska mig. Kanske hände detta missfall för att tala om något för mig. Att jag ska springa för livet.

    Jag tror det här var droppen. Jag är på sätt och vis lättad. Men så ledsen över min lilla ärta och får dåligt samvete över att jag vill att det här ska vara ett missfall. Jag trodde att han älskade mig. Usch. Jag hatar livet. Jag vill ändå inte sätta ett barn till det här kaoset.

    Ville bara skriva av mig.


    Tänker du stanna kvar?
    Vid detta tillfället hade det varit viktigare att stötta dig än att ha umgänge. Man stöttar den som behöver det för stunden, nästa gång hade det kanske varit dottern som behövt åka till sjukhus/extra stöttning.
    Stannar du kvar i förhållandet så tror jag att detta kommer att ligga som en tagg.
  • Ess
    Anonym (Rispåse) skrev 2019-04-21 16:53:01 följande:

    Är ju nå fel på dig som kallar ett ev missfall "gudasänt". OAVSETT omständigheter.


    Nja, hon fick ju svart på vitt vart han står och vilken prioritering hon har i hans liv.

    Bättre att gå separata vägar utan barn, än bryta upp med ett barn som tvingar dem till viss kontakt under många år framåt.
  • Ess
    Anonym (Liknande erfarenhet) skrev 2019-04-22 00:38:25 följande:

    Förstår verkligen dig. Är hemskt jobbigt och man känner sig som ensammast i världen. Jag fick missfall efter mycket kämpande för att blir gravid och sedan lämnad ensam i sorgen för hans barn skulle komma extra över helgen (de bor varannan vecka). Jag blev extremt arg och ledsen och vi malde det där många varv. Det kändes för mig inte schysst eller som en ok prioritering. Jag tyckte att han åtminstone kunde spenderat delar av helgen med mig (de är så stora att de klarar att vara hemma själva). Han fattade nog inte vidden av hur ledsen och förtvivlad jag var över missfallet. Vi tog oss igenom det hela och nu flera år senare har vi faktiskt en underbar liten bebis. Förstår dig do l verkligen om du lämnar om du inte får till rimlig respons eller diskussion med honom. All styrka och kramar till dig.


    Jag förstår hur du kände det, råkade ut för liknande när vår minsta var ett par veckor och blev allvarligt sjuk första gången och blev inlagd och han var "tvungen" att mata och ta hand om sina i stort sett vuxna barn, för de kunde ju inte klara det själva. Fy fan vad arg jag var, det var en stor del i att jag totalsket i hans barn sen, jag var inte så förtjust i dem innan och efter detta så var det knappt jag tolererade dem ens.
    Det är många år sen nu, men när han kommenterar våra gemensamma barn så drar jag fortfarande upp hur mesiga och handlingsförlamade hans betydligt äldre barn var gällande precis allt. 
  • Ess

    Väldigt vad de inlägg som ifrågasätter pappans agerande får tumme ner....
    Är det möjligtvis de (frånskilda mammor?) som anser att tidigare barnet är A laget, och övriga i familjen når inte ens upp till att va B laget, utan har åkt utanför tabellen.

  • Ess
    Anonym (W) skrev 2019-04-22 11:43:26 följande:
    Nu har jag nog inte gett någon tumme ner men det finns i princip inget att gå på i tråden. Ts partner förstod inte att ett ej konstaterat missfall ( kan ha varit med om det tidigare också med exet, en blödning betyder inte alltid missfall) var en akut kris och Ts förmedlade det inte. Det är väldigt tråkigt att det blev som det blev men skippa attityden. Jag är ingen bitter biologisk mamma eller en som faktiskt inte välkomnar bonusfamiljer, det handlar inte ett dugg om ts förra familj utan mer om att paret inte kommunicerar.
    Får ens gravida fru/sambo en blödning så ser man till att ha koll på henne, sen spelar det ingen roll om hans ex eller syster eller mamma fått en blödning under graviditeten, deras kan ha varit helt ofarlig men det är inte det samma som att ts blödning är det.

    Ska jag bara strunta i om min make ligger med kramper i magen bara för att mitt ex fick magknip en gång?
    Det kan ju va så att maken faktiskt fått blindtarmsinflammation även om mitt ex aldrig hade haft det.

    Men sen håller jag med dig om att man faktiskt får kommunicera och säga åt honom att stanna hemma tills man vet vad som är på g, om han nu är lite trög och inte själv fattar....
Svar på tråden Ett gudasänt missfall?