Du som är eller har varit deprimerad

Tyvärr är depression inget enkelt eller logiskt. Enda sättet att verkligen förstå hur det är att vara deprimerad är att ha det själv någon gång. Vet att det är otroligt jobbigt att stå vid sidan av och vara den som måste få livet att fungera. Bästa rådet jag kan ge är att se till att ni båda har stöttning och att kämpa. Har inte hanterat så långvarig depression som du värkar ha gjort men har fått kämpa en hel del i stora skov. Värst för min del var för ett par år sedan då maken hade fått cancerdiagnos. Jag blev uppsagd ifrån jobbet och fick missfall. Allt detta inom 1 månad.

Hoppas verkligen att det blir bättre för dig snart. Kram.

Depression är en sjukdom. Jävla läs på.

Jäklar vad mycket ditt svar tillförde! Tro fan att jag vet att det inte är självvalt. Det gör inte min tillvaro eller mina känslor mindre befintliga.

Handlar om att man tror att man gör sina nära och kära en tjänst om man tar bort sig. Man är ju mer till last än hjälp. Dvs man tror att alla får det bättre om man inte längre finns där och är en börda.

SSRI brukar fungera till viss del. Åtminstone för de djupaste dalarna.

Det låter väldigt tufft och jobbigt för dig och ett år är en väldigt lång tid. Kämpa på men se till att du inte går sönder!

Jag kan bara berätta att jag har varit deprimerad (var ritkigt illa 2-3 månader) och vet hur det känns när man inte kan känna glädje. Jag är en person som annars är glad och uppskattar saker väldigt mycket, älskar så att det känns som jag ska spricka! Men då jag var helt förändrad, jag kände inte igen mig själv. Mina underbara barn gjorde roliga och fina saker men glädjen nådde liksom aldrig in i hjärtat, jag var som i en bubbla. Jag som annars är pratsam satt helt tyst med vänner, visste inte vad jag skulle säga. Hela världen gick i svart och jag fattade inte hur någon alls kunde vara glad. Jag hade ju också tankar om att min familj skulle ha det bättre utan mig. Hoppas att denna beskrivning kan hjälpa dig att förstå lite grann.

Din man måste ta sig ur depressionen med vad som finns att försöka med, bra mat, motion, dagsljus, mediciner. För min del är det nog mediciner som hjälpt mig mest, idag älskar jag livet.

Stor kram till dig.

Medicin hjälper bäst! Det gör underverk, det tunga mörkret lyfts bort. Som att andas frisk luft efter att ha varit instängd i en grotta. Han måste helt enkelt ta medicin om han inte redan gör det. Sedan är det ju extremt ensamt och deppigt att gå sjukskriven under så lång tid, han känner sig säkert isolerad och det tröttar också. Så lång sjukskrivning brukar man försöka undvika just för att känslan av utanförskap förstärks. Äter själv ssri och har gjort så under ett par år.

Du har rätt, säger jag - som är en man med kronisk depression. Jag vet vad mina närmaste har gått igenom, och DET är inte roligt alla gånger kan jag säga.

Ingen människa orkar stötta hela tiden. Man blir frustrerad och arg. För att man innerst inne älskar personen.

Men kom ihåg två saker. Dels är det DEPRESSIONEN du är arg på, inte honom personligen. Depressionen är en kraft som ibland håller honom fången, men den ÄR inte honom.

Dels är det, av samma skäl, DEPRESSIONEN som talar, när han t ex säger att han vill dö. Inte han själv! Tro mig, jag talar av egen erfarenhet.

Så försök skilja på vem han är och vad depressionen är. Det är inte lätt, det kräver en del tankeprocess, men det går. Och det är det korrekta enligt min erfarenhet. När jag mått bättre och konfronterats med vad jag sagt under mina mörkaste stunder tänker jag hur i hela vettet kunde jag häva ur mig sånt.

Det ÄR svårt att förstå. Men du behöver inte förstå att han inte vill leva, bara konstatera att han ibland tänker så.

Samtidigt ska du inte acceptera att han fortsätter att tänka så. När han gör det, och om du har anledning att misstänka att han kan göra allvar, måste du stoppa honom. För innerst inne vill han inte dö. Det kan jag lova dig.

I såna lägen - ta honom till psykakuten. Med våld om nödvändigt.

Du skriver inte vad han har för behandling idag, men om han medicinerar med SSRI så är självmordstankar faktiskt en känd biverkning av dem. I så fall är det viktigt att han får klart för sig att det inte är han själv som vill dö, utan att det är kemi-obalansen i hans hjärna som spelar honom ett spratt. Den diskussionen måste man dock börja när han har en bättre stund.

Om han inte medicinerar ska han omedelbart se till att göra det.

Samtidigt behöver han terapi. Medicinen är som en flytväst som håller en vid ytan. Men förr eller senare måste man försöka simma in mot fast mark. Det är bearbetningen i terapi. Den kan ta åratal.

En annan sak som räddat mig från att låta självmordstankar gro är att jag sett mina barn i ögonen och lovat dem att aldrig göra något sånt. Det var en medveten strategi att välja att lova det, även om jag kanske inte kände det fullt ut just då, för jag vet att ett sånt löfte kan jag helt enkelt inte svika.

Då har jag även fått samma löfte tillbaka. Även det är viktigt, för psykisk ohälsa kan gå i arv, och det är viktigt att tala om det.

Du har all rätt att bli arg, ursinnig, trött, frustrerad, allt sånt. Men försök att använda det konstruktivt, t ex för att tvinga honom att söka hjälp, och visa samtidigt att du kommer att stötta honom om han gör det. Gränsen mellan att hjälpa och att bli medberoende är inte alldeles självklar tyvärr.

Du behöver stöd från utanför familjen. Det kan vara en vän, ett syskon, en förälder, kyrkan, eller någon i liknande situation. Kolla runt om det finns t ex anhörigföreningar där du bor. Kanske du rentav behöver gå i professionella samtal för egen del. Men se till att tanka upp dina egna behov så mycket det bara går.

Om du vill får du gärna PM:a mig.

Tack snälla ni som svarat! Det betyder väldigt mycket då jag känner mig väldigt ensam i detta. Han har som sagt inga närstående vi umgås med och jag har bara min mamma, som vi har sporadisk kontakt med.

Han har testat tre eller fyra olika ssri under årets lopp, plus någon riktigt otäck kompletterande sömntablett. Tabletterna har gett väldigt liten effekt när man kämpat sig genom den tuffa första perioden. Nu äter han Fluxo-någonting som väl gett bäst effekt men som inte heller lyckades dämpa de riktigt djupa dalarna, vilket jag förstått är syftet.

Han har också en psykolog som han tycker om, han blev överflyttad till någon kurator på vuxenpsyk ett tag vilket inte fungerade men nu har han fått tlllbaka sin gamla som tur är.

Antar att jag också skulle behöva någon form av samtal, men är rädd att jag skulle bryta ihop rejält då. För att kunna fungera hemma med fyra barn och med ansvar för 30+ skolbarn på jobbet så måste jag vara fokuserad och förtränga det som händer hemma...

Jag har varit deprimerad till och från i 20 år. Från lätt depression till riktigt svår, då jag blivit inlagd på låst avdelning upp till 2 månader.

Det är komplicerat med depressioner.

Jag har, när jag borde ha varit som lyckligast, ändå varit så djupt deprimerad att jag självskadat skiten ur mig. Har tack och lov slutat med det, men jag får mina depressioner och då är allt ett mörker, en malande äcklig känsla, en känsla man inte ORKAR och man vill bara att det ska ta slut. Och att man är en börda för andra, det är den allra jobbigaste känslan.

Jag är trots allt mycket bättre nu. Genom år av terapi och rätt medicin (efter att ha testat de flesta som finns), jag har äntligen hittat rätt terapiform (KBT) och har en superbra psykolog. Så det KAN bli bättre. Men det kan ta tid.

Jag blir ledsen när du skriver att din man är feg, svag och vek. Det är han knappast när han gått igenom så mycket skit i livet.

Fattar att du också har det jobbigt som får uppleva hans depressioner, men kom ihåg att han inte valt det själv.

Är övertygad om att du och era barn betyder allt för honom, men en depression kan liksom ?maskera? sånt.

Ett tips är att du själv pratar med någon om detta. Psykolog, kurator... så kan du få tips och mer förståelse och kunskap.

Du har en bortskämd man som beter sig som en barnunge, säg att nu får det vara nog, att du skiter i om han är deprimerad för här finns barn med i bilden