• Anonym (man)
    Tue 30 Apr 2019 13:18
    568 visningar
    12 svar
    12
    568

    Fullkomligt knäckt

    Beklagar det du varit med om TS, har varit där själv och det suger rejält.

    Om det är något jag lärde mig av min resa genom otrohetsträsket är att det inte existerar någon automatisk rättvisa, karma, eller vad man nu ska kalla det. En person kan bete sig hur jävla sunkigt som helt och gå vidare med det utan problem och få det hur bra som helst. Det är bara så världen är tyvärr och det tar ett tag innan man fattar det. Önskar jag kunde säga månader, men det tar faktiskt några år innan man kommer över det helt. MEN när man väl kommit över det så får man en mer realistisk syn på livet och människor som faktiskt är ganska nyttig för man blir mindre naiv och mer realistisk och tar inte saker för givna. Det gör också att man värderar verklig ärlighet och lojalitet på ett helt annan sätt än tidigare. Jag skriver verklig för att alla säger sig vara ärliga och lojala men sen är det få som är det när det kommer till kritan.

    Det kommer ta tid, men det KOMMER gå över. Det går gradvis, rätt vad det är så kommer du på dig själv med att inte tänka på det som varit alls, och du kan tänka på eller prata med personen (om man har gemensamma barn har man inget annat val, du slipper, var glad för det) utan att känna något. Då har du läkt.

    Det går inte att säga någon exakt tid för det är individuellt för alla, men det tar tid, minst två år skulle jag gissa. Ett sånt stort svek är traumatiskt och gör att människor ofta hamnar i en kris som påminner en hel del om andra kriser som tex offer för våldtäkt, våld, etc går igenom, det har samma förlopp och stadier. Här är en länk som lite snabbt förklarar vad du går igenom.

    https://www.1177.se/liv--halsa/psykisk-halsa/att-hamna-i-kris/

    Ett tips är att inse att det kommer ta tid, som ett sår, det behöver tid att läka och du kan inte stressa fram det. Det du kan göra är att omge dig med vänner och var inte rädd att prata om det, att älta det som hänt ingår i processen, man behöver få ur sig det. Har du inga vänner och släktingar du kan snacka med så sök hjälp via tex jobbet eller kommunen. Det betyder inte att du är svag eller galen, det är som sagt en helt normal krisreaktion som behöver genomlidas, men med stöttning och hjälp läker man snabbare, eller rättare sagt risken är mindre att man fastnar i någon av faserna. 

    Fokusera på andra saker medan din hjärna läker, saker som får dig att tänka på annat så din hjärna får lite tid att vila en stund från tankekarusellen som far runt i 180 dygnet runt. Jag tyckte meditation var ett effektivt sätt att bryta karusellen och ge hjärnan tid att vila en stund. Och det kan man göra var som helst, hemma, på bussen, tåget, varsomhelst där man kan få 10 min för sig själv. träna är oxå bra, finns säker många olika sätt och det gäller att hitta det som funkar bra för just dig. Men du förstår säkert principen.

  • Anonym (man)
    Thu 2 May 2019 13:09
    #12
    Anonym (Rak rygg) skrev 2019-05-01 23:21:44 följande:

    Det är väldigt fina och kloka svar ni skriver. Tack!

    Jag antar att det sitter i eftersom det är så långt ifrån mina värderingar. Där valde jag och mitt ex varandra och var på det klara med hur vi såg på saker och ting. Och så händer allt detta. Det är så förbaskat svårt att ta in såhär ett år senare. Att våra år tillsammans så var hon inte den personen hon var så noga med att vara. Det var ju en lögn såhär i efterhand och jag står kvar så förnedrad och undrar vad som hänt, varför det hänt och vem det var som jag levde med. Var vi ens ett par?

    Jag vill inte leva i skuggan men jag ältar något oerhört. Antar att det blir så när något sker från ingenstans och man blir utan erkännande och svar. Det är märkligt när jag trodde det skulle vara vi idag med alla planer som vi pratat om och så rycks allt ifrån mig bara sådär. Jag var inte ens värd lite eftertanke utan det var värt att bete sig som en idiot och hoppas på kollegan. Kollegan var för övrigt nyskild när de började jobba ihop så det var inte många månader innan mitt ex passade på, eller om han plötsligt skulle åt henne. Det är tyvärr också något jag grubblar över men vänder på det och säger grattis, hon var intressant när han var ensam.

    Intressen jag tidigare har lagt av med för att satsa på oss är jag nu tillbaka med. Känns krystat och samtidigt som om jag aldrig varit borta. Jag lever om allt känns det som och den känslan gillar jag inte.

    Någon som varit med om liknande och vill dela med sig av hur tiden efter var och hur det är idag?


    Jodå, klar man känner igen sig. Men så är det ju för alla som blivit bedragna i ett "seriöst" förhållande. Klar man känner sig blåst så in i helvete när man själv satsat 110% och gjort allt för fru och barn och så får man en fet smäll tillbaka. Det är ju precis det som gör just svek så plågsamt, just för att det kommer från någon du litade på. Och visst fan är det orättvist, men så är livet ibland, orättvist.

    Det är naturligt att försöka förstå, våra hjärnor funkar ju så, vill alltid skapa ordning ur kaos, hitta mönster, kategorisera. Men just i det här faller så är det destruktivt, för sanningen är att du kommer aldrig förstå av den enkla anledningen att hennes värderingar och moral skiljer sig så otroligt mycket från dina att du kommer liksom aldrig kunna sätta dig in i hur hon tänkte.  Så du tänker och tänker, tankarna snurrar i 180 och tar oerhört mycket energi och tid utan något som helst resultat för du kommer aldrig förstå.

    Trixet för att komma vidare är att bara släppa hela skiten, sluta använda så mycket tid och energi åt det som varit, inse att du aldrig kommer förstå, men att det du vet (att hon inte är någon du vill leva med) räcker gott och väl, acceptera att du blev rejält blåst men att livet går vidare och hon bara är ett mörkt kapitel i en lång bok som fortfarande rymmer många nya avsnitt i framtiden. Men det tar en stund att komma dit. Men med rätt hjälp av goda vänner och terapi (bra att du har det) så går det.

    Och som sagt, tacka gudarna för att ni inte hann skaffa barn, för då kan du bara stryka henne ut ditt liv helt och hållet. Hade ni haft barn så hade du aldrig sluppit fanskapet. Det krävs en helvetes massa tålamod och återhållsamhet för att vara trevlig och korrekt mot någon som gett dig en pungspark och skitit dig i ansiktet och sen gått vidare som ingenting för att du vet att ni måste kunna samarbeta för barnens skull. 
Svar på tråden Fullkomligt knäckt