Forum Otrohet - Sex & samlevnad
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Fullkomligt knäckt

    Mån 29 apr 2019 22:45 Läst 0 gånger Totalt 12 svar
    Anonym (Rak rygg)
    Visa endast
    Mån 29 apr 2019 22:45

    Kort historia nu; jag var tillsammans med en kvinna i över två år. Flyttade ihop på hennes initiativ. Bostadsköp med allt vad det innebär. Fick frågan om det snart var dags för barn. För att komma på henne efter några månader som sambos att hon prasslar med sin kollega. Hon fullständigt ljuger trots att jag lägger fram bevisen. Hon flyr lägenheten. Vi säljer lägenheten. Hon flyttar in i ny lägenhet i några månader och sen köper hus med kollegan. Som hon dessutom inte var ett dugg intresserad av. Mindre än ett år efter att jag kom på henne är hon dessutom gravid.

    Jag är fullkomligt knäckt. Först efter allt som varit. Min lilla historia är tyvärr inte allt i en soppa utan dess like. Och så nu detta.

    Jag borde tänka att jag kan gå med rak rygg och lämna det bakom mig. Men det går inte. Allt har gått hennes väg medan jag står helt still. Känns fortfarande som igår. Vänner som parade ihop oss har inte brytt sig ett dugg om mig utan umgås för fullt med henne och den nya. Trots att de vet det mesta.

    När blir det bättre?

    Jag försöker aktivera mig. Tänka positivt. Men det går inte en dag, inte ens en timme utan att jag tänker på allt.

    Någon som känner igen sig? Någon som kom ut levande? Detta tär på mig så otroligt mycket.

  • Anonym (...)
    Visa endast
    Mån 29 apr 2019 23:51 #1

    Ja fy fan vad jobbigt. Jag har upplevt en liknande situation, dock utan barn (tack och lov). Minns känslan av att bli så totalt förrådd när gemensamma vänner umgicks med det nya paret som om det var helt naturligt. Som om jag, och vi, aldrig funnits. Det är helt fruktansvärt, det enda som hjälpte var en ny kärleksrelation. Ut och dejta med dig.

  • Tis 30 apr 2019 02:05 #2

    Första lektionen:

    HON har gjort fel mot dig. DU ska inte ta på dig någon skuld.

    När du på allvar låtit detta sjunka in kan vi ta nästa steg. Men gå ingenstans innan du på allvar känner att detta stämmer.

  • Anonym (skit också)
    Visa endast
    Tis 30 apr 2019 06:13 #3

    Separationer är snaskiga oavsett hur de än påbörjas och avslutas. Varianterna av separationer är otaliga och du har fått smaka på en trist variant. En med otrohet före. 
    Det jag kan utläsa av vad du skriver är att du är totalt fokuserad på henne och "dom". Se till din egen reaktion istället. Vad kan du göra för att bryta fokuseringen? Jag tror du ska ut och bli stimulerad av andra människor. Skapa nya band. Det kanske känns konstlat i början men det är tillåtet. Du måste bryta mönstret du har. 

     

  • Anonym (Been there)
    Visa endast
    Tis 30 apr 2019 07:05 #4

    Yes. Hade köpt lägenhet med en man, på hans initiativ efter 1,5 års relation. Allt var fantastiskt. Innan vi ens hann flytta in gjorde han slut. Han hade träffat ett gammalt ex som han blivit kär i. Först ett år senare fick jag reda på att han hade blivit ihop med en kollega, inget gammalt ex alls. De köpte en lägenhet och skaffade barn fort.

    Det var vidrigt, helt fruktansvärt. Mitt tips är att gå till en terapeut och bearbeta det. Kram!

  • Tis 30 apr 2019 07:47 #5

    Fy fan, vilket ruttet beteende av ditt ex. Att hon står för vad hon har gjort och ber om ursäkt är väl det minsta man kan begära. Istället går hon bara vidare och lever livet och lämnar dig efter sig som om hon hade kastat bort skräp. Fast det är ingen mening med att älta det. Hon kommer sannolikt aldrig att erkänna vad hon har gjort. Jag tror som någon annan sa att du kan behöva samtalsstöd för att komma över detta, i.o.m. att du inte kan släppa det och det fortfarande känns som igår. Jag tror också att du behöver omge dig med människor som tycker om dig och behandlar dig väl. Har du fler vänner än de som svek dig och bara umgås med ditt ex nu?

  • Anonym (man)
    Visa endast
    Tis 30 apr 2019 13:18 #6

    Beklagar det du varit med om TS, har varit där själv och det suger rejält.

    Om det är något jag lärde mig av min resa genom otrohetsträsket är att det inte existerar någon automatisk rättvisa, karma, eller vad man nu ska kalla det. En person kan bete sig hur jävla sunkigt som helt och gå vidare med det utan problem och få det hur bra som helst. Det är bara så världen är tyvärr och det tar ett tag innan man fattar det. Önskar jag kunde säga månader, men det tar faktiskt några år innan man kommer över det helt. MEN när man väl kommit över det så får man en mer realistisk syn på livet och människor som faktiskt är ganska nyttig för man blir mindre naiv och mer realistisk och tar inte saker för givna. Det gör också att man värderar verklig ärlighet och lojalitet på ett helt annan sätt än tidigare. Jag skriver verklig för att alla säger sig vara ärliga och lojala men sen är det få som är det när det kommer till kritan.

    Det kommer ta tid, men det KOMMER gå över. Det går gradvis, rätt vad det är så kommer du på dig själv med att inte tänka på det som varit alls, och du kan tänka på eller prata med personen (om man har gemensamma barn har man inget annat val, du slipper, var glad för det) utan att känna något. Då har du läkt.

    Det går inte att säga någon exakt tid för det är individuellt för alla, men det tar tid, minst två år skulle jag gissa. Ett sånt stort svek är traumatiskt och gör att människor ofta hamnar i en kris som påminner en hel del om andra kriser som tex offer för våldtäkt, våld, etc går igenom, det har samma förlopp och stadier. Här är en länk som lite snabbt förklarar vad du går igenom.

    https://www.1177.se/liv--halsa/psykisk-halsa/att-hamna-i-kris/

    Ett tips är att inse att det kommer ta tid, som ett sår, det behöver tid att läka och du kan inte stressa fram det. Det du kan göra är att omge dig med vänner och var inte rädd att prata om det, att älta det som hänt ingår i processen, man behöver få ur sig det. Har du inga vänner och släktingar du kan snacka med så sök hjälp via tex jobbet eller kommunen. Det betyder inte att du är svag eller galen, det är som sagt en helt normal krisreaktion som behöver genomlidas, men med stöttning och hjälp läker man snabbare, eller rättare sagt risken är mindre att man fastnar i någon av faserna. 

    Fokusera på andra saker medan din hjärna läker, saker som får dig att tänka på annat så din hjärna får lite tid att vila en stund från tankekarusellen som far runt i 180 dygnet runt. Jag tyckte meditation var ett effektivt sätt att bryta karusellen och ge hjärnan tid att vila en stund. Och det kan man göra var som helst, hemma, på bussen, tåget, varsomhelst där man kan få 10 min för sig själv. träna är oxå bra, finns säker många olika sätt och det gäller att hitta det som funkar bra för just dig. Men du förstår säkert principen.

  • Anonym (Rak rygg) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 1 maj 2019 18:52 #7

    Tack för väldigt bra kommentarer. Och att ni tagit er tid att svara.

    Jag har gått till psykolog. Jag förstår att felet inte ligger hos mig. Men att man utsätts för det och behöver bära det är något jag har svårt att kontrollera. Det går bara inte att trycka bort.

    Att gå från att vara lycklig över vår nya lägenhet, börja diskutera barn, bil etc. till att bedra mig bara några månader senare är något jag bara inte kommer underfund med. När jag började förstå att kollegan sms:ade henne så tog jag upp det. Fick då höra att jag var psykiskt sjuk som var så osäker. Men jag är inte svartsjuk. Detta var dock något jag kunde känna. Mobilen las upp och ned. Notiser stängdes av. Mobilen vinklades bort när jag var i närheten. Det gick liksom att ta på.

    Att sen få veta att de sexchattat, bokat in träffar bakom ryggen osv.. alltså jag skakade som ett asplöv. Ska då sägas att vi under denna tid firade en högtid med familjer och dessutom gjorde en weekendresa. Men när jag fick veta och konfronterade så trots all text som fanns så var det inget. Inget intresse fanns. Men vi kunde inte fortsätta.

    Gemensamma vännen tyckte det var helsjukt. De andra har inte ens frågat. De alla kände henne före mig. Vad det nu betyder. Men när det kom fram att det visst var så så har inte ett ljud nämnts. Inte ett ljud! Det kom också fram att hon ljugit otroligt mycket även för dem. Så jag förstår inte. Brist på civilkurage? Lättare att vara på den sidan som är lycklig? Jag som sätter högt värde i lojalitet och moral börjar ju undra vad mer hon kan ha ljugit om nu i efterhand. Inte för att jag borde bry mig men man känner sig så utlämnad. Så smutsig.

    Samma människor som var glada och lyckliga för oss är nu glada för dom. Och de vet inte ens hälften av allt som varit och heller inte brytt sig om att fråga. Köpte de inflyttningspresenter till dom som de gjorde till oss bara året efter? Såna småsaker kan jag fundera på.

    Och mitt ex. Som säkert lever livet och aldrig varit lyckligare. Det har gått vägen fullt ut och snabbt dessutom. Jag vill tro att något är fel. Men så vet jag ju hur hon var under vårt förhållande och detta är säkert det bästa hon gjort och jag blir bad guy. Jag reder tyvärr inte ut det och fastnar i träsket. Som någon skrev så finns väl inte det här med karma och rättvisa.

  • Ons 1 maj 2019 18:59 #8

    Jag var med om samma som dej i tjugoårsåldern. Då kändes det ju såklart uselt. Nu i efterhand är jag bara glad över att det inte blev vi. Glad för att slippa undan lögner, otrohet och gudarna vet allt.

  • Anonym (katte­)
    Visa endast
    Ons 1 maj 2019 20:17 #9

    Tror att det är så svårt ibland att acceptera att vissa saker i livet bara är dåliga, tragiska och av ondo. Att människor beter sig illa mot en och att de sen går vidare som ingenting och till och med lever bra liv. Att, som någon skrev, det inte finns någon karma eller rättvisa. 

    Det hon har gjort och hur dina sk. gemensamma vänner agerat är bara skit, och det vet du ju. Det finns gått om folk i världen med andra värderingar, men oftast behöver man bränna sig några gånger för att lära sig att välja med omsorg. 

    Även om det absolut är bra att älta och prata med psykolog m.m. tror jag att du också måste börja fundera över om du vill leva hela sitt liv i skuggan av det som har hänt, eller om du måste hitta ett sätt att släppa det och skapa ett nytt liv åt dig själv.
    Jag tror att du måste börja tänka mer på dig själv, på ditt liv, vad du förtjänar, vad du mår bra av och behöver och hur du ska nå dit.

    Vill du att det här alltid ska vara något du grubblar över och ältar i lång tid framöver eller finns det annat du vill ha i ditt liv de kommande åren? Nya vänner? Ny kärlek? 
    Hur vill du leva resten av ditt liv? Svaren på de frågorna kommer du inte hitta när du grubblar över hur svinen har behandlat dig. 

  • Anonym (Rak rygg) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 1 maj 2019 23:21 #10

    Det är väldigt fina och kloka svar ni skriver. Tack!

    Jag antar att det sitter i eftersom det är så långt ifrån mina värderingar. Där valde jag och mitt ex varandra och var på det klara med hur vi såg på saker och ting. Och så händer allt detta. Det är så förbaskat svårt att ta in såhär ett år senare. Att våra år tillsammans så var hon inte den personen hon var så noga med att vara. Det var ju en lögn såhär i efterhand och jag står kvar så förnedrad och undrar vad som hänt, varför det hänt och vem det var som jag levde med. Var vi ens ett par?

    Jag vill inte leva i skuggan men jag ältar något oerhört. Antar att det blir så när något sker från ingenstans och man blir utan erkännande och svar. Det är märkligt när jag trodde det skulle vara vi idag med alla planer som vi pratat om och så rycks allt ifrån mig bara sådär. Jag var inte ens värd lite eftertanke utan det var värt att bete sig som en idiot och hoppas på kollegan. Kollegan var för övrigt nyskild när de började jobba ihop så det var inte många månader innan mitt ex passade på, eller om han plötsligt skulle åt henne. Det är tyvärr också något jag grubblar över men vänder på det och säger grattis, hon var intressant när han var ensam.

    Intressen jag tidigare har lagt av med för att satsa på oss är jag nu tillbaka med. Känns krystat och samtidigt som om jag aldrig varit borta. Jag lever om allt känns det som och den känslan gillar jag inte.

    Någon som varit med om liknande och vill dela med sig av hur tiden efter var och hur det är idag?

  • Anonym (...)
    Visa endast
    Ons 1 maj 2019 23:30 #11

    Just inlägget om att det inte finns någon rättvisa eller karma är väldigt sant. Gemensamma vänner väljer i princip alltid sida och tar den de kände först. Folk dömer inte ut sin vän, för de vill själva få stöd om de skulle göra något omoraliskt eller fel i framtiden.

    Har upplevt otrohet och att bli lämnad, har bekanta som blivit lämnade ensam med barnen för att mannen plötsligt lämnat och bildat ny familj med kvinnan han var otrogen med på jobbet. Det händer överallt och hela tiden. Har även upplevt en annan slags förlust när partnern plötsligt avled i olycka, även när sådant händer blir det väldigt klart att det inte finns någon rättvisa i världen och att vi alla i grund och botten är väldigt ensamma. När man inser det slutar man att förvänta sig något från andra, och blir istället positivt överraskad om det sker.

    Kämpa på och fortsätt fokusera på dig själv och din personliga utveckling. Om du kan lära dig av denna livsläxa utan att fastna i bitterhet, så kommer du komma ut på andra sidan som en mer realistisk och ödmjuk person som inte tar något för givet, vilket kommer att göra dig attraktiv som partner.

  • Anonym (man)
    Visa endast
    Tor 2 maj 2019 13:09 #12
    Anonym (Rak rygg) skrev 2019-05-01 23:21:44 följande:

    Det är väldigt fina och kloka svar ni skriver. Tack!

    Jag antar att det sitter i eftersom det är så långt ifrån mina värderingar. Där valde jag och mitt ex varandra och var på det klara med hur vi såg på saker och ting. Och så händer allt detta. Det är så förbaskat svårt att ta in såhär ett år senare. Att våra år tillsammans så var hon inte den personen hon var så noga med att vara. Det var ju en lögn såhär i efterhand och jag står kvar så förnedrad och undrar vad som hänt, varför det hänt och vem det var som jag levde med. Var vi ens ett par?

    Jag vill inte leva i skuggan men jag ältar något oerhört. Antar att det blir så när något sker från ingenstans och man blir utan erkännande och svar. Det är märkligt när jag trodde det skulle vara vi idag med alla planer som vi pratat om och så rycks allt ifrån mig bara sådär. Jag var inte ens värd lite eftertanke utan det var värt att bete sig som en idiot och hoppas på kollegan. Kollegan var för övrigt nyskild när de började jobba ihop så det var inte många månader innan mitt ex passade på, eller om han plötsligt skulle åt henne. Det är tyvärr också något jag grubblar över men vänder på det och säger grattis, hon var intressant när han var ensam.

    Intressen jag tidigare har lagt av med för att satsa på oss är jag nu tillbaka med. Känns krystat och samtidigt som om jag aldrig varit borta. Jag lever om allt känns det som och den känslan gillar jag inte.

    Någon som varit med om liknande och vill dela med sig av hur tiden efter var och hur det är idag?


    Jodå, klar man känner igen sig. Men så är det ju för alla som blivit bedragna i ett "seriöst" förhållande. Klar man känner sig blåst så in i helvete när man själv satsat 110% och gjort allt för fru och barn och så får man en fet smäll tillbaka. Det är ju precis det som gör just svek så plågsamt, just för att det kommer från någon du litade på. Och visst fan är det orättvist, men så är livet ibland, orättvist.

    Det är naturligt att försöka förstå, våra hjärnor funkar ju så, vill alltid skapa ordning ur kaos, hitta mönster, kategorisera. Men just i det här faller så är det destruktivt, för sanningen är att du kommer aldrig förstå av den enkla anledningen att hennes värderingar och moral skiljer sig så otroligt mycket från dina att du kommer liksom aldrig kunna sätta dig in i hur hon tänkte.  Så du tänker och tänker, tankarna snurrar i 180 och tar oerhört mycket energi och tid utan något som helst resultat för du kommer aldrig förstå.

    Trixet för att komma vidare är att bara släppa hela skiten, sluta använda så mycket tid och energi åt det som varit, inse att du aldrig kommer förstå, men att det du vet (att hon inte är någon du vill leva med) räcker gott och väl, acceptera att du blev rejält blåst men att livet går vidare och hon bara är ett mörkt kapitel i en lång bok som fortfarande rymmer många nya avsnitt i framtiden. Men det tar en stund att komma dit. Men med rätt hjälp av goda vänner och terapi (bra att du har det) så går det.

    Och som sagt, tacka gudarna för att ni inte hann skaffa barn, för då kan du bara stryka henne ut ditt liv helt och hållet. Hade ni haft barn så hade du aldrig sluppit fanskapet. Det krävs en helvetes massa tålamod och återhållsamhet för att vara trevlig och korrekt mot någon som gett dig en pungspark och skitit dig i ansiktet och sen gått vidare som ingenting för att du vet att ni måste kunna samarbeta för barnens skull. 
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll