katt och gravid

Tycker han har fel, katter tar inte så mycket tid i anspråk. Han gillar nog inte katterna helt enkelt och skyller på kommande barn. Däremot har han ju helt rätt vad gäller kattlådan, den får du inte vara i närheten av så det blir hans jobb framöver. Har katt som nu är 16 år, han har varit med under hela vår resa med två barn (7 och 12 år) och han är som deras storebror. Han har alltid funnits med och barnen älskar honom hur mycket som helst. Det är bra för barn att lära sig att visa hänsyn och respekt för ett djur.

PS: vår katt undvek bebisar, han gillade inte skrikandet. Det hände någon gång att han lade sig i spjälsängen hos bebisen, och eftersom han är en medelstor ras som väger 6 kg (bebisen vägde 2,5) så var vi lite oroliga. Men han balanserade först på spjälkanten, kollade var bebisen låg och lade sig alltid vid fotänden. Det hände aldrig att han lade sig på bebisen. Oftast föredrog han dock att vara i ett annat rum.

Är det innekatter eller kan de gå ut som de vill?

Min ena katt blev jättesvartsjuk på bebisen, så all tid när jag inte hade sonen så kom katten och skulle ligga hos mig. Jag fick aldrig vara i fred.

Den andra katten brydde sig inte om bebisen, det är först nu när han är 9 år som hon lägger sig hos honom för att sova.

Den tredje katten vi hade fick vi ta bort för han skulle aldrig acceptera en ny familjemedlem. Valet att ta bort en familjemedlem gjorde såå förbannat ont, men han markerade på människor och sådana saker så han var inte riktigt frisk ändå...

Så det kan gå bra med katter och bebis, och det kan gå dåligt... Det vet man inte i förväg...

Hur gick diskussionen innan ni beslutade er för att skaffa katter? Var ni inte medvetna om att katter lever i ganska många år, 15-20 är inte alls ovanligt? Hade ni inga planer att någon gång skaffa barn då? Hade ni inga diskussioner alls om vilken djursyn ni har, om ni har samma synsätt på de mest basala grejerna? Som att katter inte kan likställas med ett par sunkiga soffkuddar som man gör sig av med efter ett år.

Håller med till punkt och prick.

Somliga människor.....

Och man kan byta kattlåda som gravid. Köp ett munskydd på bauhaus för 19.90kr och använd handskar och tvätta händerna efteråt.

Så det är okej att göra sig av med familjemedlemmar bara för dom inte passar in i mallen längre enligt din man? Ni borde kanske funderat på detta innan ni skaffade katterna då dom inte ska hanteras som förbrukningsvaror!

Att vi inte kommer ha samma tid till katterna när bebisen kommer

Exakt samma tid har jag inte men jag har fortfarande gott om tid till lek, kel och kärlek. Mer än de flestas som inte har barn.

Att det finns risk att katterna blir svartsjuka på bebisen.

Lite svartsjuka har funnits från en av katterna. Det är ju inget jätteproblem, ge den lite mer kel så lägger det sig.

Han vill inte att katterna ska sova i bebisens säng.

Låt inte katterna vara i bebisen säng då?

Han vill inte att bebisen ska krypa runt bland katthår och kattsand.

Dammsug

Risken för smittan av toxoplasmos.

Han får tömma lådan

Att vi behöver den sömn vi kan få- och inte två katter som dessutom lever loppan på natten

Tro mig... Skillnaden katterna gör där är minimal mot en aktiv bebis. Eller får ni en bebis som mig, sover nätterna igenom från start. Sömn är inget problem.

Samtidigt är ju katterna två familjemedlemmar men han säger att katterna kan inte få gå före vårt barn.

DE ÄR FAMILJ. Och dessutom ett ansvar ni tog på er, om min kille hade sagt samma sak så hade jag valt katterna framför honom varje dag.

Bebisen älskar katterna, de är hans roligaste lekkamrater och det är bra att växa upp med djur. Man lär sig empati och respekt. Det överväger lätt alla eventuella nackdelar.

Håller med alla andra. Ni skaffade katterna för ETT år sedan? Hur tänkte han om han känner så??!!!

Sedan undrar jag vad det är han menar med risken för toxoplasma? När du är gravid eller senare, att barnet kommer i kontakt med sanden? För som andra redan sagt, är det under graviditeten så är det ju inga problem, han får fixa lådan. Är det efter han menar så är en kattlåda ingen större fara än mycket annat i hemmet - man får hålla koll o vidta åtgärder (var man placerar lådan tex). Ett litet barn blir inte allvarligt sjuk av katter. Kommer barnet aldrig få gräva i sanden i en lekpark...?

Katterna går in och ut som dom vill. Innan folk börjar anklaga en så kanske de borde ta reda mer.

Jag är uppvuxen med katt som blev 18 år. Jag och mannen har haft två katter tidigare ihop som den äldsta blev 17,5 år. Vi tar ansvar för djuren. Vi har av och till försökt få barn i 15 år och jag trodde tillslut att jag inte kunde få barn men plötsligt händer det.vi har även hund ihop sen 14 år tillbaka.

Så att vi inte tar ansvar för djuren gör mig ont att folk här bara hoppar på och skriver.

Vill inte bli påhoppad av folk som tror sig veta bättre- som inte ens vet bakgrunden eller vår djursyn.

Ville bara ha råd förståelse till min mans oro.

1. Man har ju MER tid till sitt djur eftersom man är hemma föräldraledig när man får en bebis. Dessutom går det att ha både katt och bebis i knät samtidigt, våra låg och gosade medan jag ammade, mysigt för oss allihop.

2, Den risken är inte så stor om man bara ser till att fortsätta ge sitt djur det de brukar få i form av kel, gos, klapp, lek, mat och ren låda. Slutar man inte älska sitt djur så blir det heller inte avundsjukt.

3, Då är det väl bara att lära katten att inte sova i sängen?

4, Att krypa runt bland katthår är bara bra för immunförsvaret, men ni städar väl hemma antar jag, så hur mycket kattsand kan ligga på golvet egentligen?

5, Då tar han lådan?

6, Om katterna lever loppan på nätterna så får ni väl aktivera dem mer på dagarna, alternativt ha dem i en annan del av huset när ni ska sova?

Ser man bara problemen så blir såklart allt problem, det är så synd när folk som inte älskar djur skaffar djur. För älskar man dem så gör man sig såklart inte av med dem bara för att familjen utökas.

Jag åt kattsand hejvilt när jag var liten och det gick då ingen nöd på mig. Denna hysterin om sjukdomar gör folk sjuka.

Han har fel, har man skaffat djur får man räkna med (och hoppas) att de lever och hänger med in i livets nya skeden och anpassa sig helt enkelt.

Han har fel. Jag var ensamstående när mitt barn föddes, hade två katter och jag hade inga problem med att hinna med dom.

Vi skaffade en Cornish rex (ganska krävade och speciell ras) i samband med att jag blev gravid.

Vår dotter är nu 5 veckor och katten blir ett år i Juni.

Sömn är inget som sparas så man har ett lager energi till bebis kommer, så det spelar ingen roll, lever de loppan när bebis kommit se nedan.

Lär katterna att inte vara där bebis ska sova alt vänj dem vid att inte sova i sovrummet.

Vi hinner leka med vår katt varje dag precis som innan.

Han har fått vara med ända sedan vi kom hem från bb och har inga problem med bebisen förutom när hon gråter då han "säger till oss" att ta hand om henne.

Nu har vi inte problem med katthår men kattlådan är i badrummet och där kan finnas lite sand på golvet (städa och passa bebis?)

Undvik att tömma kattlådan bara. Vår katt har sovit på mig, tvättat mig, gosat och haft sig hela gravditeten utan några konstigheter eller smittor.

Katten hos oss är ett av våra barn helt enkelt. Finns stor risk för svartsjuka när man skaffar fler barn en ett oavsett ras (;

Eftersom ni nu har haft djur så länge och försökt bli gravida så länge så måste ni ju vid något tillfälle under de minst 15 åren ni försökt bli gravida haft ämnet upp till diskussion. Eller? Hur kan det här med djur och graviditet/bebis komma som en blixt från klar himmel för mannen?

Eller har han nojjat ut över allt som har med graviditet+bebis att göra just nu, oroar sig i kubik för minsta lilla? Ni har ju kämpat så länge med att skaffa barn och jag kan förstå att både han och du kanske är extra känsliga just nu.

Vad tror du om att boka tid med en kunnig vet eller läkare (eller kattbeteendevetare) för få mental ro över den praktiska delen med katt.
Om det är så att maken blivit nojjig över graviditeten i sig, eller tanken på föräldraskapet i sig (och inte bara relaterat till katterna) så är jag säker på att MVC/BVC kan hjälpa er hitta en samtalskontakt till pappan.

Vi har kvar vår gamla katt 15 år.
När barn nr 1 kom vaktade hon bl.a vid barnvagnen så att inga främmande kom nära. Katten var med när jag nattammade, låg utanför babyn på amningskudden. Kattmaten fick ställas upp på bänken efter att dottern envisats med att dela mat med katten. Barn nr 2 brydde hon sig inte om.
Kattlådan städades av pappan även om nya rapporter visade att det var ofarligt för gravida att städa.
Om ni försökt få barn så länge kan jag förstå din mans oro, de flesta blivande föräldrar brukar bli lite nojiga.

Man skaffar inte två katter för att dumpa dem efter ett år.

Din mans oro är rena tramset dessutom. Vill man behålla katterna går det jättebra i de allra flesta fallen. Men det är nog där skon klämmer, han vill inte.

Du har fått massa med vettiga tips ovan hur man får det att funka! Och vi är massor som behållt katter utan problem.

Låt mig gissa att det inte har kommit på tal att göra er av med hunden också? Det är bara katterna som behandlas som gårdagens sopor.

Rent krasst är det väl dessutom hundar man oftare behöver oroa sig för i samband med småbarn. Älskar hundar över allt annat, men just ur den aspekten är det ju smidigare med katt.