Jag är 32 år och har två barn som blir 3 och 6 i sommar. Mellan barn 1 och 2 fick jag ett tidigt mf och sedan hände samma sak igen för ett år sedan. Den graviditeten var inte planerad men efter mf kände vi att vi ville ha en liten trea. Efter båda mf har jag varit orolig och inte vetat om jag vågat försöka igen. Det som har fått mig att våga har varit att viljan att få ett tredje barn alltid har varit större än rädslan för att få ett till mf. Nu är jag gravid i v 30 med vår efterlängtade trea men det har varit en tuff graviditet. Dels oron för mf i början men sedan fick vi även förhöjd risk på alla trisomier på kub vilket skapade en extrem oro. Oro för att få ett sjukt barn (t ex hjärtfel), förlora barnet eller bli tvungen att göra en sen abort. Vi fick vänta tre veckor på att kunna göra fostervattenprov och sedan ytterligare en vecka innan vi fick svar. Det var en väldigt jobbig tid och jag växlade mellan att tro att allt skulle gå bra till att fundera på begravning. Då kände jag att blir vi tvungna att avbryta klarar jag inte av att försöka igen, att det skulle vara att ersätta det här barnet. Men den känslan hade kanske ändrats med tiden, det vet jag inte. DS var vi inställda på att barnet skulle ha och kände att det inte var ett problem men de andra trisomierna var svårare. När vi väl fick svar visade det sig att barnet inte har någon trisomi och på rul kunde läkaren inte heller hitta någon avvikelse på hjärtat. Jag förstår din oro helt och känslan av att dras mellan två saker, chansen att få ett till barn och risken att få ett till mf. Jag tror du måste fundera på vilken känsla som är starkast i det här. Drömmen om ett till barn eller rädslan för mf. Oavsett vad du kommer fram till önskar jag dig lycka till!
