Syskon ärva nästan allt?

Testamentet uppfyller inte de formella kraven enligt den beskrivningen. (Två vittnen som bevittnat namnteckningen med vetskap om att det är ett testamente.)
Om det inte gått sex månader sedan ni fick vetskap om testamentet kan ni alltså klandra det. Stämmer dina uppgifter kommer det att bli ogiltigförklarat (för de syskon som valt att klandra det, var och en måste göra egen klandertalan.) . Default-fördelningen blir lika delar av arvet mellan syskonen, sedan kan ni själva överenskomma om något annat, som tar hänsyn till föräldrarnas önskemål, om ni vill det.
Vill ni ha ut er laglott och "husägande" brodern inte har råd med detta får ni ju välja hur viktigt laglotten respektive föräldrarnas önskemål är för er. Spontant tänker jag annars ett avtal (skrivet av jurist) där värdet av fastigheten inte skiftas, brodern får disponera den så länge han bor där/använder den men att ev försäljning ska ske på den öppna marknaden och vinst delas mellan er syskon eller era arvingar. Jag vet inte om det på förhand går att stipulera om ett motsvarande avtal för nästa generation om något barnbarn vill ta över fastigheten då.

Du talar om moralisk rätt utifrån föräldrarnas önskemål för lagligt håller det inte om syskonen håller på sin rätt.

Jag kan tycka att man ska respektera föräldrarnas önskemål MEN jag har också sett liknande situationer där den som fått egendomen, eller fått köpa den långt under marknadspris, efter några år ändrat sig och sålt med jättevinst. Det är ganska bittert för den som själv avstått från att göra förtjänst. Eller säg att brodern i detta fall avlider och hans barn - som knappt varit på gården - säljer den med jättevinst medan deras släktingar som varit där mycket mer inte har något att säga till om. Sådant är också värt att väga in. Det är därför åtminstone jag tycker att en besittningsrätt är mer rimligt än en ägorätt.

Det där är ett bekymmer men absolut inget nytt. Det vanligaste bland verksamma bönder både är och har varit  att den som har kvar gården (ofta äldste sonen) får skuldsätta sig och jobba häcken av sig för att kunna lösa ut syskonen. Fideikomisser (för den delen kraftigt begränsade idag) har aldrig brukat beröra vanliga släktgårdar, bara storgods (Och för den delen fick inte föräldrarna välja vem av barnen som skulle ta över som fideikommissarie.)

Nu hade väl iofs föräldrarna glömt bort det där med laglott också och brodern har inte råd att betala den utan att avveckla något av egendomen.Rent lagligt har han inte en chans om TS uppgifter stämmer - testamentet uppfyller inte formkraven.
Det är lätt att spontant hålla med dig om att respektera föräldrarnas önskemål. Men hur ser du på scenariot att brodern väljer att sälja om några år? Eller att han dör och hans barn säljer? Sådant har hänt förr.

Arvssystemet bottnar dock just i det traditionellt motsatta synsättet i vår kultur - att egendomen är släktens snarare än individens och att den individ som gör något annat med din egendom berövar släkten denna.
Inte ens fideikomisset strider mot det då det var underförstått och självklart att fideikommissarien skulle stödja sina mindre bemedlade släktingar.

Bouppteckning är bara en förteckning av ägodelar och skulder, där skrivs inget sådant. Däremot kan ju syskonen - om de väljer att inte godkänna testamentet - när det underkänts i stället för att begära försäljning skriva ett sådant avtal i samband med den arvsfördelning de kommer överens om. Det senare förutsätter ju att broderns inkomster tillåter honom att ta lån för att få ut den miljon som tydligen är viktig för TS och det andra syskonet (?).

Vad gäller att vara säker på att gården inte säljs... Min släkt sålde mark billigt till en gammal god granne för att den skulle få fortsätta vara levande åkermark, han sade att han skulle bruka den så. Efter tio år stod där ett antal villor... I TS fall finns dessutom syskonbarn som (pga skilsmässa och dålig kontakt?) saknar större koppling till gården och kanske skulle sälja den på två röda vid pappans bortgång.