Oplanerat gravid med partner som ställer ultimatum
Hej,
Jag är en tjej på 22 år som efter besök hos umo idag fick reda på att jag är gravid. 6 veckor och 5 dagar gången sisådär.
Jag är snart färdigutbildad undersköterska och har sedan ett år tillbaka en underbar pojkvän som verkligen betyder mycket för mig. Vi har nyligen skrivit under ett förstahandskontrakt för en 3a tillsammans och väntar spänt på att flytta ihop? Eller ja, fram tills idag.
Oplanerat gravid har jag blivit efter ett misslyckande med akut p-piller, fick reda på det idag. Var själv iväg till umo idag för att mensen aldrig kom igång och jag ville veta om det var en graviditet det rörde sig om. Vilket det var, och otroligt lycklig blev jag när jag fick reda på det! Har en otroligt stark familjekänsla och ser rollen som mamma som det finaste man kan vara. Men sen kom det där med att berätta för min partner, hade ingen aning om hur han skulle reagera men han har vid otaliga gånger sagt att om en oplanerad graviditet skulle inträffa så skulle han stå sitt kast och bli pappa, även om det va tidigare än planerat. Så jag tänkte att det kanske går sig ändå. Men icke. När han fick reda på det skyllde han ifrån sig allt på mig, sa att jag hade orsakat det här med flit och att han skulle lämna mig med en gång om jag inte gick igenom abort. Han nämnde också att han aldrig vill ha något att göra med barnet om jag väljer att behålla? Tålmodigt lyssnade jag på hans glåpord och grinade inombords? Men tänkte att han kanske bara blev chockad och rädd, att den här ilskan lägger sig strax. Men nej, han står fast vid sina ord.
Så nu sitter jag här helt förtvivlad och förvirrad, hur ska jag ta mig till? Ska jag behöva bli ensamförälder eller kommer hans ilska att lugna sig?
Ekonomin, sociala nätverket, bostad och ett kärleksfullt förhållande har vi - grundförutsättningarna för barn finns. Men det låter som om han inte är redo? Hur ställer man sig till det?
Har tidigare genomgått 2 aborter och lever med skammen och sorgen över de än idag, många år senare. Så en abort för mig är otänkbart. Är förbannad på min partner som bara ser situationen från sin sida och inte visar minsta antydan om medmänsklighet just nu?
Hur hade ni gjort i min situation? Hade ni lämnat karln eller hade ni försökt prata med honom? Jag har egen lägenhet sedan tidigare, starkt socialt nätverk, och ett arbete som väntar dagen efter studierna är avklarade - jag kan med andra ord klara mig som ensamstående förälder, men kommer mitt barn klara sig med bara en förälder?