Pojkvän med borderline

Utgå ifrån förtvivlan + lyckan! Redogör gärna hur du tänker kring lyckan hon som hon beskriver att hon känner ihop med mannen? Några tankar? När hon beskriver hur bra de har det när de är tillsammans, vad känner du då? Vad du tycker om förtvivlan har vi hört men du glömde att de har en mycket bra relation de dagar som de är ihop.

Jag har definitivt inte glömt, men det är vanligen ett upprepat eller liknande mönster. Många alkoholistbarn har ofta det känslomönstren. Frid och eufori sköljer över en när nya löften kommer om att det som nyss hände inte ska upprepas, att man inte gjort något fel, alla anstränger sig och roliga saker börjar hända igen. Som vuxen "kickar" man likadant och reagerar med eufori och "allt-är-glömt-känslor". Man har enorma förmågor i sig att starta om och ge nya chanser. Men det är också förgörande och förnekande. Hon är värd mer än att en gång i veckan bli "inte ens värd skiten under hans skor", som hon kallade det.

Hur tänker du själv kring att INTE behöva "böta" och "investera" i några dagars brinnande helvete varje vecka? Tycker du inte att TS och barnen är värda det?

Jag tänker att TS har kämpat länge, ja hela livet, och är värd en kärleksfull tillvaro med en man som inte kastar bort henne några dagar varje vecka. Jag ser att hon skriver om att hon inte är värd mycket och att förhållandet förstärker den bilden. Jag önskar henne ett liv med andra tankar och känslor om sig själv. Förmodligen behöver hon upptäcka och gilla sig själv innan hon träffar någon igen.

Trasiga själ? Nej det där låter inte värre än någon annan jag känner (snarare rätt normalt) så dina eventuella problem ligger inte i din barndom/uppväxt.

Pyssel ger så fantastiskt insiktsfulla och kunniga svar i den här tråden. Tack för att du fortsätter svara med TS bästa för ögonen utan att låta dig provoceras. Hoppas TS läser dina ord många gånger.

Tack, det var snällt sagt:) Och verkligen detsamma. Blir glad av att läsa att du har det bra och kan dela med dig av erfarenhet till TS som inte är färgad av hat och bitterhet utan klokskap och insikt.

Håller verkligen inte med! Pyssel verkar bitter och projicerar sitt eget usla liv på ts.

Instämmer! Sakligt och balanserat.

Orimligt att vissa verkar anse att kaos flera dagar i veckan skulle vara något som är normalt i en hälsosam och kärleksfull relation.

Jag är tacksam för alla råd jag har fått i den här tråden.

Allting har blivit mycket bättre den senaste veckan.

Vi har det lugnt och han anstränger sig verkligen för att inte säga nåt impulsivt.

Jag förstår alla er som har varit i relation med någon som har borderline.

Men jag kan heller inte tro att bara för att man har en sådan störning så är alla precis likadana.

Jag tänker att ge våran relation en chans.

Vi älskar varandra och jag har som sagt aldrig känt så starkt för någon någonsin.

Vem skulle ärligt talat släppa någon när man känner så?

Han är på alla sätt den finaste killen jag träffat och vi passar ihop på alla plan.

Så ni får väl tycka att jag är dum och oansvarig men jag kan inte lämna det vi har.

Känner sådan otrolig lycka med honom och det överväger från det dåliga som varit.

Förhoppningsvis så blir det inte värre än det varit och kanske kommer det att bli mer stabilt nu när han öppnar upp sig mer och mer.

Ge du så många chanser du vill och behöver, visst kan en borderline hålla tillbaka impulsen att lämna i kortare perioder. Mitt ex lämnade inte varje vecka utan var tredje månad, till exempel. Jag tog tillbaka honom fyra gånger om året i många år. Och självklart är det svårt för dig att lämna när du dels är förälskad och dels vill tro på vad han säger och att det ska hålla. Jag tror även att borderlinepersonen verkligen vill att det ska fungera och att han menar vad han säger i stunden, det gör ju också att det är svårt att lämna. Man tycker synd om honom, man vet ju att han älskar en egentligen. Men det hjälper inte i längden. Problemet med diagnosen är att behovet av att klippa banden och lämna tar över med jämna mellanrum, vilket skadar partnern väldigt mycket.

Självklart kan du inte leva ditt liv utifrån vad andra anser. Men: nästa gång han lämnar dig, nästa gång du inte orkar göra något kul med barnen för att du är ledsen, gå då tillbaka och läs vad framför allt Pyssel har skrivit. Min förhoppning är bara att du inte lägger åratal på detta utan att du värdesätter dig själv och ditt liv. Så länge du är glad, trygg och lycklig så är det ju bra, men erfarenheten säger tyvärr att han kommer att lämna igen och då blir du ledsen. Men jag hoppas givetvis att ni enbart ska ha det bra tillsammans. Lycka till.

Du behöver inte övertyga någon med alla "men" och vad som är annorlunda med just den här personen. Inte heller söka förklaringar till de råd du fått i att folk "tror att alla med borderline är lika" och att alla som skriver gör det utifrån själv ha farit illa. Folk har framförallt svarat dig utifrån den smärta du själv skrivit ner och själv råkar ut för på regelbunden basis. Man behöver inte kunna något om borderline, medberoende, anknytning eller ha egen erfarenhet för att tänka att "det där lidandet är inte bra, varför stannar hon?". Det är snarare helt obegripligt för folk som INTE är insatta och INTE har dåliga erfarenheter att förstå varför någon stannar. De klarar att lämna personer de älskar som får dem att lida.

Jag hoppas du tar någon slags hjälp i din gränsdragning i förhållandet och i att värna om dig själv så att han tar ansvar för den vård han är erbjuden, och att dina "hur-ska-jag möta" - tankar, tycka synd om och annat plåstrande på honom kan minska. Blir det dåligt igen hoppas jag att du vågar söka stöd i tråden och inte vara rädd för några "vad-var-det-jag-sa" - sägare. Hoppas du får en fin fortsättning på veckan