Väntar en pojke - oväntad ångest
Till att börja med så vill jag säga att ett barn oavsett kön alltid har varit lika önskat och älskvärt, så det är absolut inte så att en pojke är oönskad.
Därför är jag också lite förvånad över mina känslor.
Jag ska erkänna att jag alltid sett mig som en "flickmamma". Jag har vuxit upp med systrar och på något sätt så har det känts så naturligt att jag själv ska få en dotter. Jag har inte ens reflekterat över det men jag har alltid sett döttrar framför mig när jag tänkt på framtida barn.
Anledningen till att jag inte reflekterat över det är antagligen att jag fick en väldigt "ickestereotyp" uppfostran. Jag lekte både med typiska pojk- och flicksaker, använde både "prinsessiga" klänningar och kläder från pojkavdelningen och jag hade både tjejer och killar som vänner. Aldrig blivit uppfostrad som så att jag borde vara på ett speciellt sätt eller göra något speciellt bara för att jag är tjej. Samtidigt har jag inte heller lärt mig att ursäkta svinigt beteende med "pojkar är pojkar".
Men någonstans där inne så fastnade bilden av mig som "flickmamma".
Nu visar det sig att miraklet i min mage är en pojke och helt plötsligt så vändes allt lite upp och ner. Nu är jag visserligen full av hormoner så kanske kommer jag tycka att det här bara är trams om ett år..
Det känns som att jag inte kan relatera till situationen. Det är allt från ytliga saker som att jag inte har ett enda pojknamn jag tycker är fint, eller alla söta flickkläder jag inte kommer kunna köpa (jättefjantigt - jag vet!), till lite mer jobbiga tankar. Jag vet så många män som har helt vidriga värderingar. Den där matchokulturen jag inte tål.. Bakom dom sitter det ju mammor som misslyckats med att uppfostra jämställda män med sunda värderingar. Varför skulle jag vara bättre än "alla andra" mammor? Det får man ju lära sig.. "Man är aldrig en så bra mamma som innan man får barn". Risken för att jag också ska misslyckas och uppfostra ett svin är ju alltså väldigt stor =(
Sambon fantiserar redan om en liten hockeyspelare och jag känner bara - fan, vad har jag gett mig in på? Hur i helvete ska jag lyckas uppfostra en bra man? 
Någon som känner igen sig? Hur gick det? Kändes det bättre efter graviditeten eller är det fortfarande tufft?