Väntar en pojke - oväntad ångest

Känner igen mig sjukt mkt i det du skriver! Det var exakt det där om risken att ens son blir värsta mansgrisen - trots att man själv är vettig - som gjorde att jag hade smått panik min första graviditet. Plus hela grejen att man inte får önska sig ett visst kön blaha blaha som folk alltid ska påpeka för en. Ville verkligen verkligen ha en flicka, och fick en flicka.

Även barn nr 2 var en flicka. Och i takt med att de växte insåg jag hur mycket i personligheten som är medfödd. Med första barnet trodde jag att allt mindre bra kunde bero på mig. När jag fick ett barn till så insåg jag hur mycket som är medfött och att det blir lite som det blir. Men det kändes som att ansvaret eller skulden då lyftes lite från mina axlar och jag fick en mer avslappnad approach.

Inför tredje barnet kunde jag ärligt säga att det inte spelade nån roll vad det skulle bli, men jag hoppades nog lite på pojke. Då var mina tjejer rätt stora och jag kände mig nyfiken på hur det skulle vara att följa en pojkes uppväxt. Kanske mindre krångel med kompisar och bästisproblem? Kanske han kommer vara mer aktiv och ha ett större intresse för att sporta (vore roligt).

Jag tänker nu att man gör så gott man kan, men allt hänger inte på en själv... vilket både kan stressa en eller vara en avlastande tanke. I mitt fall vände det så från det första till det andra alternativet nånstans på vägen.

Hoppas detta kan vara till nån hjälp.