Väntar en pojke - oväntad ångest

Jag var också besviken över att få reda på att det var en pojke när första kom. Tiden innan ultraljud med nummer 2 var 19 veckor med konstant ångest över könet. Jag tänker inte känna skuld för den känslan. Jag har den av en anledning. Den kan vara såväl biologisk som miljömässig. När jag fick reda på att det var en flicka så hade jag aldrig tidigare känt mig så lättad som då. Främst för att jag verkligen INTE ville ha fler än två barn. En pojke hade inneburit att jag tvingats försöka igen... och igen... och igen...

Jag är i retrospekt jätteglad över att det blev som det blev. Också att jag fick just en storebror och en lillasyster. Det är i min värld de mest perfekta ungarna som någonsin skådats. Jag älskar dom exakt lika mycket oavsett kön. Hade nr 2 varit en pojke hade jag såklart älskat honom lika mycket också. Det handlar inte om att man ångrar barnet man fått utan att man saknar barnet man inte fått.

MEN det är rätt ruttet att lägga ansvaret på att män blir svin pga misslyckat föräldraskap från mammans håll. De lever och samverkar i ett helt jävla samhälle som bär ansvaret för att det blir som det blir, och ofta har de ju dessutom en pappa också... Jag inbillar mig att man alltid gör sitt bästa och man ska inte skammas för att man får en son som blir macho.