Väntar en pojke - oväntad ångest
Ts, jag kände så på ultraljudet för både jag och min man plus flera släktingar hade en känsla av att vi väntade en flicka.
Jag grät i bilen hem. Sen bestämde jag hans pojknamn på natten efteråt och min man älskade det namnet.
Jag tittade på bilder på fina pojkkläder (små kavajer) och fina små pojkfrisyrer och gjorde nya bilder i huvudet istället för på den där lilla flickan jag föreställt mig.
Jag fortsatte ta väl hand om mig under graviditeten, vi bäddade hans spjälsäng med gulligt lakan, köpte leksaker mm.
Sen kom han ut och var det sötaste, vackraste barn jag nånsin sett.
Jag pussar honom hela tiden, kramar honom och har honom i mitt hjärta som en varm sol dygnet runt.
Han är så rolig och påhittig och charmig och bedårande och jag kan inte förstå varför jag hoppades på en flicka.
Om vi får barn igen skulle jag gärna ha en pojke igen (eller flicka), det där med just flicka längtar jag inte alls efter längre.
Dessutom kan jag känna igen mig i honom fast vi har olika kön. Han är lik mig också och väldigt snäll och rar. Sen är han också lik sin pappa och älskar bilar och traktorer osv utan att man ens försökt få honom gilla det och det blev en glad överraskning för mig.
Jag är alltså inte alls intresserad av det själv men det är bara roligt att få vara mamma till en egen liten individ som både liknar oss och överraskar oss hela tiden, istället för den där lilla kopian av mig själv jag hade föreställt mig i huvudet.
Jag tipsar om att börja göra upp nya bilder i huvudet med positiva förhoppningar, se på fina pojkkläder på nätet, leta efter ett fint pojknamn, köpa saker redan nu och prata med honom i magen varje dag (din man också, prata genom magen).