• Wed 22 May 2019 19:43
    288 visningar
    8 svar
    8
    288

    Uppdelade liv

    Hej!

    Sedan snart 5 år är jag tillsammans med min särbo. Vi bor långt i från varandra, jag har tre barn och handhar ett. I och med avståndet kan vi bara ses ca varannan helg. Planen är att han ska flytta till mig/oss om några år då hans tonåring blivit vuxen. Hans son var 11 år när vi träffades och har accepterat mig men inte mina barn. Det innebär att vårt liv blir väldigt uppdelat, vi kan tex inte resa tillsammans då hans son vägrar resa med mig eller mina barn och min särbo inte vill resa om sonen inte följer med. Alla storhelger och semestrar blir komplicerade pga hans son styr detta. Mina barn tycker det är kul om de är med (vi provade några gånger i början) men det är väl lättare för dem som har varsndra. Alla är tonåringar.

    Frågan är hur mycket jag ska lägga mina behov av att vi blir mer ett vi åt sidan. Jag har föreslagit att vi tex kan göra resa ett år med hans son och ett år med mina barn men det vill inte min särbo dom då känner att han väljer bort din 16-åring. Jag tycker han kan stå upp för mig och oss och samtidigt visa att han inte väljer bort sin son. Det har ju gått så lång tid nu, känns jobbigare och jobbigare detta uppdelade liv. Det är säkert svårare att delvis ta in nya människor när man bara är två som de är, men vi har aldrig tänkt flytta ihop med alla barn.

    Hur ska jag tänka?

  • Svar på tråden Uppdelade liv
  • Wed 22 May 2019 20:40
    #1

    Betyder detta att du gör resor med dina barn själv, och att han i sin tur gör resor med sin son själv?

    Det verkar bli väldigt lite partid för er. Låter ändå som ni har rätt stora barn och ni har båda barnen varannan vecka?

    Jag gissar att din särbo är mer nöjd med detta än vad du är?

    Reser du och särbon ibland på resor tillsammans? Dvs utan barn.

  • Thu 23 May 2019 09:15
    #2

    Åter igen en 16åring som styr med järnhand OCH en pappa som låter honom göra det. Vad säger du om gossen vill bo hemma till 20år? Då flyttar säkert inte pappan. Sätt er ner o diskutera, allihop. Fundera om detta verkligen är vad du vill.

  • Anonym (sonen­)
    Fri 24 May 2019 12:34
    #3
    +1
    särbo skrev 2019-05-22 19:43:00 följande:

    Hej!

    Sedan snart 5 år är jag tillsammans med min särbo. Vi bor långt i från varandra, jag har tre barn och handhar ett. I och med avståndet kan vi bara ses ca varannan helg. Planen är att han ska flytta till mig/oss om några år då hans tonåring blivit vuxen. Hans son var 11 år när vi träffades och har accepterat mig men inte mina barn. Det innebär att vårt liv blir väldigt uppdelat, vi kan tex inte resa tillsammans då hans son vägrar resa med mig eller mina barn och min särbo inte vill resa om sonen inte följer med. Alla storhelger och semestrar blir komplicerade pga hans son styr detta. Mina barn tycker det är kul om de är med (vi provade några gånger i början) men det är väl lättare för dem som har varsndra. Alla är tonåringar.

    Frågan är hur mycket jag ska lägga mina behov av att vi blir mer ett vi åt sidan. Jag har föreslagit att vi tex kan göra resa ett år med hans son och ett år med mina barn men det vill inte min särbo dom då känner att han väljer bort din 16-åring. Jag tycker han kan stå upp för mig och oss och samtidigt visa att han inte väljer bort sin son. Det har ju gått så lång tid nu, känns jobbigare och jobbigare detta uppdelade liv. Det är säkert svårare att delvis ta in nya människor när man bara är två som de är, men vi har aldrig tänkt flytta ihop med alla barn.

    Hur ska jag tänka?


    Sonen som är 16 år behöver ju inte resa med er om han inte vill. Men din särbo kan ju resa med e i alla fall?

    När jag var 16 år ville jag helst inte umgås alls med mina föräldrar, och hade aldrig någonsin valt att följa med på nån resa med pappas nya och hennes barn. När jag var 16 år så sommarjobbade jag och gjorde egna resor eller umgicks med vänner. Gör inte tonåringar sånt numera?

    Storhelger kanske sonen kan acceptera om det handlar om nån dag på julen och liknande? Är ju lite skillnad att umgås nån dag eller vara på resa en vecka tillsammans?

    Att ni ska bli ett är nog en alltför stor förhoppning. Du och din särbo har valt varandra, barnen som tillkommer väljer inte och behöver inte heller ingå i enheten. Jag ser tex inte min pappas fru som min familj, tror inte hon ser mig heller som familj. Utan vi träffas då och då vid större tillställningar, men i första hand så träffar pappa sina barn/barnbarn och hans fru umgås med sina barn och barnbarn nu när vi barn är vuxna.

    Varför har du behov av att ni alla ska vara en enhet? Vad är det som är jobbigt att ni lever uppdelat? Och kan det vara så att mannen skyller på sin son för att det passar honom att ha det som ni har det nu?

  • Anonym (E)
    Fri 24 May 2019 15:15
    #4

    Vad fan är det för fel på dagens ungdomar? Varför vill dom klänga och hänga på sina föräldrar hela tiden?

    Du får ursäkta mig TS men eftersom både du och han har tonåringar så tycker jag att dessa kan stanna hemma vid nästa resa och så åker du och karln själva.

    Om det ska hålla på och daltas på detta sätt så kommer det ju sluta med att 40 åringar bor varannan vecka hos sina gamla föräldrar och blir uppassade 24/7.

    Nu får det fan vara nog på söndercurlandet av snart vuxna barn. 60-70 och 80-talisterna får skärpa sig!

  • Anonym (A)
    Fri 24 May 2019 18:54
    #5
    Anonym (E) skrev 2019-05-24 15:15:25 följande:
    Vad fan är det för fel på dagens ungdomar? Varför vill dom klänga och hänga på sina föräldrar hela tiden?

    Du får ursäkta mig TS men eftersom både du och han har tonåringar så tycker jag att dessa kan stanna hemma vid nästa resa och så åker du och karln själva.

    Om det ska hålla på och daltas på detta sätt så kommer det ju sluta med att 40 åringar bor varannan vecka hos sina gamla föräldrar och blir uppassade 24/7.

    Nu får det fan vara nog på söndercurlandet av snart vuxna barn. 60-70 och 80-talisterna får skärpa sig!
    Håller med, det curlas för mycket
  • Sat 25 May 2019 23:02
    #6

    Tack för svar!

    Det stora kruxet är att vi bor så långt i från varandra att vi bara kan träffas vissa helger och på ledigheter och det blir nästan ogörligt när det inte funkar med ett barnen som aldrig vill vara med. Särbon och sonen är väldigt tighta och han vill hellre vara med sin pappa än med vänner. Och att särbon någon gång följer med mig och barnen är inte ett alternativ eftersom han då känner att han sviker sin son (trots att han själv väljer att inte följa med och de har nästan all tid för dig själva). Jag har inget självändamål med att vi ska vara en stjärnfamilj eller att alla ska göra allt tillsammans, verkligen inte. Jag vill bara ha han jag älskar i mitt liv mer än som det är nu. Vi är förlovade och för mig innebär det att man har mer gemensamt än att ses vissa helger. Att tex fira jul tillsammans skulle aldrig hända eftersom han son skulle vägra. Är så ledsen och känner mig ensam i förhållandet.

  • Anonym (!)
    Sun 26 May 2019 09:45
    #7

    Fast har ni frågat varför han inte trivs med dina barn eller när ni ses allihopa? Vad är tanken att ni ska göra när ni väl ses hos er eller reser? Som du själv skriver så är det ju lättare att umgås med sina egna tonårsyskon. Han kanske känner sig exkluderad eller obekväm i den konstellationen och vill undvika det.

  • Sun 26 May 2019 11:30
    #8

    Så tyvärr har inte denna man möjlighet att ha en relation med dig. Du får fundera på om det är värt att vänta på honom eller inte.

Svar på tråden Uppdelade liv