Uppdelade liv
Hej!
Sedan snart 5 år är jag tillsammans med min särbo. Vi bor långt i från varandra, jag har tre barn och handhar ett. I och med avståndet kan vi bara ses ca varannan helg. Planen är att han ska flytta till mig/oss om några år då hans tonåring blivit vuxen. Hans son var 11 år när vi träffades och har accepterat mig men inte mina barn. Det innebär att vårt liv blir väldigt uppdelat, vi kan tex inte resa tillsammans då hans son vägrar resa med mig eller mina barn och min särbo inte vill resa om sonen inte följer med. Alla storhelger och semestrar blir komplicerade pga hans son styr detta. Mina barn tycker det är kul om de är med (vi provade några gånger i början) men det är väl lättare för dem som har varsndra. Alla är tonåringar.
Frågan är hur mycket jag ska lägga mina behov av att vi blir mer ett vi åt sidan. Jag har föreslagit att vi tex kan göra resa ett år med hans son och ett år med mina barn men det vill inte min särbo dom då känner att han väljer bort din 16-åring. Jag tycker han kan stå upp för mig och oss och samtidigt visa att han inte väljer bort sin son. Det har ju gått så lång tid nu, känns jobbigare och jobbigare detta uppdelade liv. Det är säkert svårare att delvis ta in nya människor när man bara är två som de är, men vi har aldrig tänkt flytta ihop med alla barn.
Hur ska jag tänka?
När jag var 16 år ville jag helst inte umgås alls med mina föräldrar, och hade aldrig någonsin valt att följa med på nån resa med pappas nya och hennes barn. När jag var 16 år så sommarjobbade jag och gjorde egna resor eller umgicks med vänner. Gör inte tonåringar sånt numera?
Storhelger kanske sonen kan acceptera om det handlar om nån dag på julen och liknande? Är ju lite skillnad att umgås nån dag eller vara på resa en vecka tillsammans?
Att ni ska bli ett är nog en alltför stor förhoppning. Du och din särbo har valt varandra, barnen som tillkommer väljer inte och behöver inte heller ingå i enheten. Jag ser tex inte min pappas fru som min familj, tror inte hon ser mig heller som familj. Utan vi träffas då och då vid större tillställningar, men i första hand så träffar pappa sina barn/barnbarn och hans fru umgås med sina barn och barnbarn nu när vi barn är vuxna.
Varför har du behov av att ni alla ska vara en enhet? Vad är det som är jobbigt att ni lever uppdelat? Och kan det vara så att mannen skyller på sin son för att det passar honom att ha det som ni har det nu?