På vilket sätt borde män gråta?

Igår grät jag för första gången på väldigt länge. Jag pratade med en kamrat som jag finner en trygghet hos och som jag slutligen talade om att jag mått dåligt i väldigt lång period. Hen bekräftade mig att hen la märke till det ett tag och slutligen kände jag att jag höll på att gråta. Sedan  jag mått väldigt dåligt har jag länge velat göra det inför någon. Nu när jag äntligen lyckades få fram tårar och slutligen grät så började jag bli impulsiv och resa mig och gav mig ut ifrån hens  lägenhet.

Hen sprang efter men lät slutligen mig att gå iväg och hörde senare av sig efter bara någon minut senare. hen kom hem till mig och trodde att det berodde på någonting hen sa, vilket absolut inte var fallet!

Jag blev så arg på mig själv för att jag tror att om jag grät och kombinerade det hela med en kram hade det nog känt skönare. Nu gick jag och smågrät i bara någon sekund. Jag hade mer förväntningar av att gråtandet skulle ge mig någon form av avslappning men jag tror att jag saboterade det hela genom att försöka låta bli att gråta när jag slutligen grät som jag länge velat. Så jag är arg på mig själv att jag inte släppte bara ut alltihopa och bara grät där hos henne.

Men som vuxen man vid tjugofem års ålder, hur omoget/dramatisk är det kanske inte bara att resa sig upp och ge sig iväg. Vore kanske lite mer manligt att faktiskt våga visa sina känslor när de väl dyker upp och faktiskt kramar personen som man känner sig som tryggast med.

Låter kanske fånig fråga men vad är det bästa man kan göra, stanna kvar och bara krama om. Jag önska verkligen att jag gjorde så, för det hade nog blivit den absoluta bästa effekten av att bli så avslappnad, tror jag.

Jag blev så orolig för massa snor som skulle rinna ur mig och gegga överallt.