Missed abortion

Känner igen mig i det du skriver, att läkaren påstår utifrån ultraljudet att man inte är lika långt gången som man själv har räknat. Jag fick göra ett tidigt ultraljud 5+6 pga rosa flytning och lite blod på pappret. Vid ultraljudet påträffades inga avvikelser då, och det konstaterades vara en "normal graviditet". Hjärtat hade börjat slå men bara några dagar tidigare så det slog därför lite långsammare som det gör i början.  Vi hade planerat graviditeten och jag har även haft appar för att följa upp min mens och hade även stenkoll på sista mensens första dag och ändå så påstod läkaren att mensen skulle kommit två veckor senare än vad jag sa, vilket inte stämde. Jag hade svårt att släppa detta och började trots ett "normalt ultraljud" misstänka att barnet kanske inte växte som det skulle. Vid den tiden hade jag ändå börjat bli lite svullen och mycket gravidillamående. Allt har känts bra i kroppen förutom efter de få gånger vi försökt haft sex, eftersom det en stund efteråt har kommit lite rosa eller rött på pappret. Detta fortsatte skapa oro och i lördags efter att vi hade det igen så kom faktiskt inget blod. Vilket kändes bra, tänkte då att nu kanske det "upphör" att komma otrevligheter efter. Dock i måndags eftermiddag (när jag var 8+3) börjar det komma som början på en "mens" och då kändes det inte längre som att allt stod rätt till. Mycket riktigt har blödningen och värkarna tilltagit de två senaste dagarna, och imorse vaknade jag av att det var som att jag kissade på mig. Blodet forsade ner i toan och mellan värkarna kom det även något som jag misstänkte var fostret. Ringde gynakuten och det bad oss komma in direkt. Hade fruktansvärt ont och kunde inte röra mig utan att blodet forsade och det gick igenom byxorna och i korridoren. Fick komma in snabbt och efter ultraljud och undersökning kunde missfallet konstateras. Jag är känner mig ändå lättad nu att allt är över.. Denna eviga ovisshet om vad som händer i ens kropp och som inte går att påverka har verkligen tagit över ens vardag senaste tiden. Alla frågor man vill ha svar på, varför händer detta osv. Därför hoppas jag att du också får ett svar snart önskar dig lycka till och att det går bättre för dig! 

/K

Jag förstår det, jag kände likadant nu sista dagarna innan det hände igår. Ju mer tilltagande blödningar och värk gick man bara och väntade in det som skulle hände. Det började med rött som början på ens mens i måndags e.m. Efter två sömnlösa nätter av värk vaknade jag igår 04.00 av att det var dags. Eftersom jag var på gynakuten i förrgår och blödde så mycket hemma igår morse ville de ha in oss direkt. Det fortsatte forsa men "fostret" kom ut hemma innan vi åkte in, eftersom jag kände när det "stora" åkte ut. Idag känns det bättre i kroppen med får någon värk då och då nu, blöder fortfarande och det är nu tunt rött och kommer lite "sega" strimlor. Dock vågade jag inte gå på toa knappt senaste dagarna så nu är magen kaos och helt förstoppad. Jag tror att när man fått gå ordentligt på toa så kommer det nog släppa ännu mer eftersom magen fortfarande känns spänd och lite obehag. Jag hoppas innerligt att din blödningen är ofarlig och skulle kanske försöka få en tid lite snabbare, man mår psykiskt dåligt av att bara gå och undra vad som egentligen står på. Tur att du har en fantastisk son redan, för oss är det första barnet så tomheten är enorm.. Känner dock mentalt att så fort kroppen är redo kan vi fortsätta som vanligt. Jag har läst om många som blir gravida innan första mensen kommer efter MF. Eftersom jag alltid blödde efter sex under denna graviditet så ska det även bli skönt att det förhoppningsvis blir som "vanligt" igen nu. :) 

Hur känns det för dig idag? fortsätter det blöda eller har det avtagit? har du någon "mensvärk" eller liknande?

Okej, precis som du beskriver hade jag i måndags eftermiddag och lite obehag i magen men ändå diffust. "Mensvärken" kom inte förrän dagen därpå och den höll sig ganska jämn fram tills att det skedde. 

Trots att de nu säger att det inte finns något man själv hade kunnat gjort annorlunda så känner jag nu ändå väldigt bestämt att jag inte kommer våga "mysa" ett bra tag in i en framtida graviditet. Eftersom alla mina "dåliga" tecken enbart kom direkt efter detta. 

Som sagt jag hoppas att det kommer vända för oss båda och att det inte dröjer särskilt länge innan ett mirakel händer.. kanske kan vi följas upp och se hur det går för oss, jag delar gärna med mig och tar del av andras erfarenheter under resans gång :) kom ihåg att, oavsett vad som händer kommer man på något sätt ändå bli starkare både i sig själv och i ens relation när man går igenom detta. <3