Missed abortion

Hej, beklagar verkligen din sorg. Hoppas att detta vänder till en solskenshistoria! 
Vi fick ett konstaterat MA i v. 10 efter en liten blödning, fostrets storlek motsvarade då v. 5 och läkaren sa att barnet till 90% var dött. Jag levde på dom 10% som fanns att fostret levde men bara låg lite tokigt till eller var lite seg i utvecklingen, tyvärr inte. Jag fick åka hem och blev tillsagd att komma tillbaka 10 dagar senare för att kolla tillväxten men 5 dagar senare började jag blöda floder som ledde till att jag själv beslutade mig för att åka in till gynakuten och där fick jag göra ännu ett ultraljud där det än en gång konstaterades att inget hjärteko fanns och då fick jag 4 st cytotec för att påbörja en abort. Jag fick mensvärk, men det gjorde inte ont. Efter att fostret var ute så kontrollerades det att alla rester var ute med ännu ett ultraljud och sedan fick jag åka hem igen. Jag blödde i 10 dagar sedan började vi försöka igen, men jag testade fortfarande positivt och fick tillslut ändå en mens mellan och sedan tog det sig. Allt av graviditeten kom ut den 1/12 -18 och min nuvarande graviditet räknas från mensens första dag den 30/12-18. Är gravid i vecka 22 nu. 

Beklagar din situation.

Jag var med om ett MA i februari. Vi plussade i Januari och när jag var i v.5+2 så fick jag rosa flytningar som ökade dag för dag. Lördagen den 16/2 (2 veckor efter första rosa flytningen) började jag blöda lite droppar som ökade dag för dag. Tisdagen efter så fick jag komma på vul som visade att fostret var just i v.5+2 när jag egentligen skulle ha vart i 8+4.

Jag fick tid veckan därefter men redan dagen efter vul så kom själva missfallet. Fick komma på undersökningen veckan efter som visade att allt hade kommit ut som det skulle. Från den 16/2 så blödde jag i 8 dagar.

Vi väntade en mens (den kom tillbaka regelbundet som ett klockslag) och nu är vi gravida i v.6+4 igen och hittills ser allt bra ut. Ska på vul nästa vecka, men till skillnad från förra graviditeten som aldrig kändes bra, så känns den här som när jag har vart gravid de två första gångerna med våra barn.

Så det tog 1 mens innan vi blev gravida igen.

Beklagar verkligen!

Jag hade inte orkat vänta tio dagar, man vill bara att det ska vara över. Jag hade inte gått med på att vänta, tycker art det är väldigt psykiskt påfrestande.

Hade ett MA som upptäcktes v 12. Hade sett den levande på ul i vecka 9. Så det var oväntat. Fick skrapning pga tidigare misslyckade cytotecbehandlingar. Dock fick jag även missfall hemma efter de tabletter man får som förberedelse för op, men allt kom ej ut så var tvungen att göra skrapningen ändå.

Efter att allt kommit ut kan man försöka igen direkt på nästa ägglossning.

Tack för era svar! Känns så skönt att höra några positiva historier. Det jobbigaste är att det blir över två veckors väntan pga de röda dagarna som är nu. Men jag ska försöka ringa gyn imorgon och kolla om man kan få en tid tidigare. Det som också känns påfrestande är att jag fortfarande har graviditetssymptom, nu vill jag bara känns mig som vanligt igen. Det känns som att kroppen har lurat en.

Beklagar <3 Hoppas att det löser bra tillslut

Blev gravid efter 1.5 år som i v7 visade sig vara ett utomkvedshavandeskap som slutade med akutop.

Lyckades därefter bli gravid efter 8 mån. Allt såg bra ut och fostret levde i v8+3. I v10 försvann alla symtom. I v13 fick jag brunt på pappret när jag torkade mig. Inget tilltog. Efter 1 vecka stod jag inte ut trots att alla sa att det var lugnt. Vul visade att fostret dog v8+4. Blev tvungen att påbörja abort med Cytotec som inte hjälpte alls, så slutade med akut skrapning mitt i natten då Cytotec gjort så jag fick fasansfulla värkar.

Blev därefter gravida efter 3 månader, och resultatet av det ligger och sprattlar bredvid mig i soffan.

Om du bara ska få cytotec med dig att ta hemma så borde du kunna få det direkt. Två veckor låter väldigt jobbigt och onödigt att vänta.

Angående att kroppen luras tänkerjag så här. Antagligen är MA så vanligt eftersom att det är smartare för kroppen att ta det säkra före det osäkra och behålla graviditeter lite extra jämfört med att stöta ifrån det direkt då det skulle kunna riskera en del false negatives. Typ som att bättre att den är seg med att stöta ifrån sig en grav jämfört med att den är pigg på att göra det. Rent evolutionärt alltså, så har det nog varit mer gynnsamt i långa loppet, en teori. Och det skulle innebära att din kropp gör helt rätt.

Hej! Jag beklagar.

Jag genomgick en MA i nov 17. Jag var i v 12 och hade alla symptom kvar när jag plötsligt fick rosa flytningar och magsmärtor. Dagen efter åkte jag till gyn och MA konstaterades. Jag fick åka hem för att se om det skulle komma ut av sig själv. En hemskt jobbig sak att gå runt och vänta på, men på kvällen dagen efter satte det igång. Det var ca 4 h av kraftiga värkar, mycket smärta och stor blödning som jag önskar att de hade förvarnat om. Jag gick på återkobtroll efter fem dagar och det konstaterades att allt kommit ut.

Jag blödde i ca två veckor. Det tog 4 veckor att få ett neg grav-test och 6 veckor att få mens.

Jag fick mens två gånger och sedan blev jag gravid igen och den gången gick det utan problem och det resulterade i mitt tredje barn som nu är 6 månader.

Hon är faktiskt född på samma datum som den avslutade graviditeten blödde ut. Det känns lite fint ändå att det datumet nu får symbolisera något fantastiskt istället för något sorgligt.

Tack för era svar. Känns skönt att höra att ni blivit gravida nära inpå och att det ser att gå bra/har gått bra. Man blir ju så besviken och jag kan hamna i negativa tankar om att jag aldrig kommer få ett barn till trots att jag vet jag med stor sannolikhet kommer få det. Nu är det bara väntan kvar. Gynläkaren ville att jag skulle få behandling tidigare än två veckor men landstinget sa nej, de vill väl vara säkra på att det är rätt diagnos. Jag får hoppas på att kroppen tar han om det själv. Det hade varit det skönaste. Jag vill bara att allt ska vara över och att jag får känna mig som mig själv igen.

Känner igen mig i det du skriver, att läkaren påstår utifrån ultraljudet att man inte är lika långt gången som man själv har räknat. Jag fick göra ett tidigt ultraljud 5+6 pga rosa flytning och lite blod på pappret. Vid ultraljudet påträffades inga avvikelser då, och det konstaterades vara en "normal graviditet". Hjärtat hade börjat slå men bara några dagar tidigare så det slog därför lite långsammare som det gör i början.  Vi hade planerat graviditeten och jag har även haft appar för att följa upp min mens och hade även stenkoll på sista mensens första dag och ändå så påstod läkaren att mensen skulle kommit två veckor senare än vad jag sa, vilket inte stämde. Jag hade svårt att släppa detta och började trots ett "normalt ultraljud" misstänka att barnet kanske inte växte som det skulle. Vid den tiden hade jag ändå börjat bli lite svullen och mycket gravidillamående. Allt har känts bra i kroppen förutom efter de få gånger vi försökt haft sex, eftersom det en stund efteråt har kommit lite rosa eller rött på pappret. Detta fortsatte skapa oro och i lördags efter att vi hade det igen så kom faktiskt inget blod. Vilket kändes bra, tänkte då att nu kanske det "upphör" att komma otrevligheter efter. Dock i måndags eftermiddag (när jag var 8+3) börjar det komma som början på en "mens" och då kändes det inte längre som att allt stod rätt till. Mycket riktigt har blödningen och värkarna tilltagit de två senaste dagarna, och imorse vaknade jag av att det var som att jag kissade på mig. Blodet forsade ner i toan och mellan värkarna kom det även något som jag misstänkte var fostret. Ringde gynakuten och det bad oss komma in direkt. Hade fruktansvärt ont och kunde inte röra mig utan att blodet forsade och det gick igenom byxorna och i korridoren. Fick komma in snabbt och efter ultraljud och undersökning kunde missfallet konstateras. Jag är känner mig ändå lättad nu att allt är över.. Denna eviga ovisshet om vad som händer i ens kropp och som inte går att påverka har verkligen tagit över ens vardag senaste tiden. Alla frågor man vill ha svar på, varför händer detta osv. Därför hoppas jag att du också får ett svar snart önskar dig lycka till och att det går bättre för dig! 

/K

Beklagar verkligen hur det gick för dig. Hoppas att det vänder för oss. Just nu går jag bara och hoppas på att det ska komma igång av sig själv så att jag slipper tabletter och liknande. Har blött lite idag och igår men det kanske beror på ultraljudet jag gjorde i måndags. Är helt inställd på att det är kört, nu vill jag bara gå vidare och känna mig som mig själv igen. Hur är det med blödningarna nu?

Jag förstår det, jag kände likadant nu sista dagarna innan det hände igår. Ju mer tilltagande blödningar och värk gick man bara och väntade in det som skulle hände. Det började med rött som början på ens mens i måndags e.m. Efter två sömnlösa nätter av värk vaknade jag igår 04.00 av att det var dags. Eftersom jag var på gynakuten i förrgår och blödde så mycket hemma igår morse ville de ha in oss direkt. Det fortsatte forsa men "fostret" kom ut hemma innan vi åkte in, eftersom jag kände när det "stora" åkte ut. Idag känns det bättre i kroppen med får någon värk då och då nu, blöder fortfarande och det är nu tunt rött och kommer lite "sega" strimlor. Dock vågade jag inte gå på toa knappt senaste dagarna så nu är magen kaos och helt förstoppad. Jag tror att när man fått gå ordentligt på toa så kommer det nog släppa ännu mer eftersom magen fortfarande känns spänd och lite obehag. Jag hoppas innerligt att din blödningen är ofarlig och skulle kanske försöka få en tid lite snabbare, man mår psykiskt dåligt av att bara gå och undra vad som egentligen står på. Tur att du har en fantastisk son redan, för oss är det första barnet så tomheten är enorm.. Känner dock mentalt att så fort kroppen är redo kan vi fortsätta som vanligt. Jag har läst om många som blir gravida innan första mensen kommer efter MF. Eftersom jag alltid blödde efter sex under denna graviditet så ska det även bli skönt att det förhoppningsvis blir som "vanligt" igen nu. :) 

Hur känns det för dig idag? fortsätter det blöda eller har det avtagit? har du någon "mensvärk" eller liknande?

Jag fick i Augusti redan på att det skulle bli svårt för mig med graviditet på naturlig väg. Har en son sedan tidigare förhållande som blev till genom IVF men hade regelbunden mens och blev klart besviken. Tog bort spiral trots att vi egentligen tänkt vända med försök, men eftersom vi blev erbjudna remiss för IVF direkt så kändes det ändå kört.

Blev dock gravid redan några veckor senare till vår stora chock och såklart blev vi väldigt glada. Efter tidigt ultraljud då allt såg fint ut hade graviditeten ändå avstannat bara dagar senare i vecka 9. Upptäcktes först vid KUB och jag blev inlagd och fick tabletter för att allt skulle komma ut.

6 veckor senare blev jag gravid igen och imorgon går jag in i vecka 23, väntar tvillingar till och med :)

Jag blöder lite hela tiden, färskt blod så nu väntar jag bara på att allt ska dra igång. Har ingen smärta alls, vilket jag tycker känns konstigt. Det hade varit så skönt om allt hade dragit igång nu medan det är helg så att man inte står på jobbet och plötsligt börjar störtblöda. Förstår att det är fruktansvärt för er när det är första barnet, är så tacksam för vår son. Men det kommer gå för oss båda igen, vi har ju kunnat bli gravida. vi kommer också försöka igen så fort som det är möjligt. Har också läst många positiva historier om att bli gravid efter MF/MA och jag hoppas verkligen att det blir detsamma för oss. Min läkare var väldigt bra och sa att detta kommer absolut inte påverka våra chanser att bli gravida igen och inte heller öka risken för att det händer igen.

Vad tråkigt det som hände din förra graviditet men vad glädjande att höra att du nu väntar tvillingar. Tack för att du delar med dig och inget hopp till oss andra.

Beklagar. Sorgligt men inte ovanligt. Jag fick MA i v 16 för 2 mån sen, hade då sett fostret levande på KUB så det var hårt. Jag gjorde en tvåstegsabort, blödde 2v och ägglossning kom igång 1 månad senare. Men detta var alltså i senare stadium än du är, så det blir kanske snabbare för dig. Styrkekram

Okej, precis som du beskriver hade jag i måndags eftermiddag och lite obehag i magen men ändå diffust. "Mensvärken" kom inte förrän dagen därpå och den höll sig ganska jämn fram tills att det skedde. 

Trots att de nu säger att det inte finns något man själv hade kunnat gjort annorlunda så känner jag nu ändå väldigt bestämt att jag inte kommer våga "mysa" ett bra tag in i en framtida graviditet. Eftersom alla mina "dåliga" tecken enbart kom direkt efter detta. 

Som sagt jag hoppas att det kommer vända för oss båda och att det inte dröjer särskilt länge innan ett mirakel händer.. kanske kan vi följas upp och se hur det går för oss, jag delar gärna med mig och tar del av andras erfarenheter under resans gång :) kom ihåg att, oavsett vad som händer kommer man på något sätt ändå bli starkare både i sig själv och i ens relation när man går igenom detta. <3

Jag har haft mer mensvärk och blödningarna har ökat med klumpar och typ hinnor(?). Kanske kan man ha sån tur att det kan blöda ut lite stillsamt.

Det tycker jag att vi ska göra. Även om man inte önskar att någon annan ska behöva gå igenom samma sak så är det stärkande att dela erfarenheter. Lycka till i fortsättningen, jag håller tummarna för oss!