Pappa prioriterar jobb före nyfödd

Korkat skrivet, faktiskt!

Anknytning är visst något som behöver ske hela tiden. Det är just det som är grejen med anknytning, att svara upp mot barnets behov, närhelst det behövs. Det är inte så att man kan ta semester från anknytningen, utan om man t.ex. lämnar bort barnet en dag, eller längre till någon som inte är anknytningsperson riskerar man att traumatisera barnet.

Du räknade upp några av barnens behov. Du glömde det viktigaste, närvaro av anknytningspersonen/personerna. Ett barn är ingen docka. Det är en levande varelse som är helt beroende av sin omvärld och därför startar en ganska känslig anknytningsprocess till de personer som finns runt den i sin omvärld.

Visst kan man som par välja att enbart mamman tar den nära kontakten med barnet den första tiden. Det som kommer hända då är att barnet börjar skapa en nära anknytning till mamman, men inte pappan. Sannolikt får detta effekter på anknytningen mellan far och dotter. Anknytningen till pappan riskerar att bli otrygg, beroende på hur mycket tid och närhet pappan kommer lägga på barnet därefter.

Har ni varit hos psykolog och gjort ett anknytningstest? Utifrån sett kan relationen mellan förälder och barn se väldigt fungerande och adekvat och kärleksfull ut, utan att det finns en trygg anknytning i botten.

Barn kompenserar ofta, så även en undvikande eller ambivalent anknytning är en form av anknytning, även om den är otrygg. Den formen av anknytning kan också te sig väldigt adekvat och kärleksfull utifrån. 

Och även om vi antar att far och dotter har en trygg anknytning, så finns det en skala där. D.v.s. man kan ha en remarkabel trygg anknytning, eller man kan ha en ganska trygg anknytning. Synd om vi ska ge råd som i bästa fall ger en ganska trygg anknytning när det istället skulle kunna få remarkabelt trygg anknytning...

Därtill är det ju väldigt udda att argumentera utifrån ett enstaka fall, av typen: "min farmor rökte och blev 95 år - alltså är rökning ofarligt". 

Hej TS!

Det här duger inte. Jag tror inte din man har fattat vad ett barn innebär i form av ansvar och uppoffringar. 

Jag tror att du behöver bli tuff. Nu är jag man, men hade jag varit kvinna i motsvarande situation hade jag först vägrat sex, därefter tagit ut skilsmässa om det inte blev bättring. Bättre ta hand om ett barn ensam och slippa ett vuxet barn, än att ta hand om två s.a.s.

Du tänker fel ang. dina tankar om att du inte kan tvinga honom till att frivilligt visa omsorg om sitt barn. Genom att diskutera och komma med forskning och fakta, kan du visa att du har på fötterna. Genom att ställa krav på honom och förutsätta att han tar sitt ansvar som förälder, kan du ge honom chansen att uppfylla kraven och inse vad han behöver göra.

När sedan proppen har gått ur badkaret, och att han har fattat poängen, kommer han absolut säkert frivilligt visa omsorg om barnet på det sätt som du har krävt. Han har antagligen inte alls fattat vilken enorm omställning det är och vilka krav som ställs för att ge en trygghet och värme till ett barn med till synes outsinliga känslomässiga behov. Berätta det för honom!

Hans korkade beteende har ju ursäkten att han inte har haft barn förut. Tyvärr så är det många i tråden som har haft det, men ändå visar prov på liknande konster.

Nej, stå på dig nu och visa mannen att barnets bästa alltid ska komma i första hand. Alltid!

Om man tar upp ett exempel på en person som har åtminstone delvis saknat kontakt med sitt barn vid unga år, och sedan påstår att detta är bra för barnet - behöver man kunna ifrågasätta vilka belägg den personen har för sitt påstående...

Att skriva hejsan hoppsan går ju annars jättebra, och man kan ge vilka råd som helst. Är det din värld kanske?

Jag har själv deltagit i en sådan anknytningsintervju och det är rätt intressant. För min del visade det sig att jag inte hade många konkreta minnen av min barndom och det är ett tecken på att man har undvikande anknytning.

Om inte mannen lyssnar och är intresserad av att skapa bra förutsättningar för barnets uppväxt, kanske skilsmässa är en bättre lösning för alla än att de hankar sig fram i en relation utan kommunikation och väldigt olika syn på barns behov.

Men jag har inte propagerat för att de ska skilja sig, att hota med skilsmässa är inte synonymt med det. Jag tror nämligen att den här mannen behöver få några mentala slag i huvudet för att vakna och fatta läget... 

Rätt patetiskt att tro att skilsmässa alltid är det sämsta för barnen. Och javisst ja, anknytningstest var visst bara löjligt och något att skratta åt. Ja, det säger ju något om nivån du har lagt dig på just nu...

Haha, ja du kanske har rätt. Här hemma hos oss kan vi hota med skilsmässa lite var och varannan dag, så jag ser inte samma laddning i det som du och kanske många andra.

Kanske jag skulle ha skrivit att TS behöver ta till riktigt tuffa medel för att få honom att fatta. I hennes TS verkar hon lite tveksam om att ens ta upp det med honom, så det första är förstås att hon pratar förnuftigt med honom om det. Men om han ändå inte lyssnar, behöver hon ju på något sätt i handling demonstrera vikten av att han tar till sig av vad ett föräldraskap innebär och att han prioriterar sitt eget barn framför jobb alla dagar i veckan.

Viktigt tycker jag att hon får honom på rätt spår här, han kommer behöva vara pappa i resten av sitt liv - ska han framledes ständigt prioritera jobb istället för barn, hur ska det sluta?

1. Det finns ett symboliskt värde. Han har tre veckors ledighet att ta ut och vägrar, när han egentligen borde bli tacksam över den tid han kan tillbringa med sina barn.

2. Kanske TS och andra föräldrar vill att ett barns liv ska bestå av större värde än att överleva. Vad sägs om att få en trygg anknytning till båda föräldrarna, exempelvis? Enligt forskningen är ganska många barn trygga i den meningen att de har trygg anknytning till åtminstone en av föräldrarna (Finns siffror på 50 -60 %). Men det skulle vara intressant att ta del av statistik om hur många barn som har trygg anknytning till båda föräldrarna. Där tror jag att siffrorna är betydligt sämre, och gissningsvis ligger en del av orsaken i att många istället har tänkt som dig, de överlever ändå...

1. Det finns ett symboliskt värde. Han har tre veckors ledighet att ta ut och vägrar, när han egentligen borde bli tacksam över den tid han kan tillbringa med sina barn.

2. Kanske TS och andra föräldrar vill att ett barns liv ska bestå av större värde än att överleva. Vad sägs om att få en trygg anknytning till båda föräldrarna, exempelvis? Enligt forskningen är ganska många barn trygga i den meningen att de har trygg anknytning till åtminstone en av föräldrarna (Finns siffror på 50 -60 %). Men det skulle vara intressant att ta del av statistik om hur många barn som har trygg anknytning till båda föräldrarna. Där tror jag att siffrorna är betydligt sämre, och gissningsvis ligger en del av orsaken i att många istället har tänkt som dig, de överlever ändå...

Förstår du vad som menas med "symboliskt värde"? Det handlar om en princip att han måste frigöra tid att spendera med sitt barn. Om han inte vill göra det när barnet föds vad talar då för att han kommer välja att göra det senare?

Vad har andra länder med saken att göra? Du uttryckte att barnet överlever ändå... Min poäng då var att man önskar att barnet får mer behov tillgodosedda än bara mat och sov. Traumatiserade barn överlever kanske, men det är väl inget någon vill önska ett barn? 

Anknytning sker under de första fem åren, men de första 1,5 - 2 åren är de viktigaste. Så nej, det är en ganska kort period där anknytningen befästs. 

Och återigen, det största behovet hos små bäbisar är mänsklig närhet. De behöver också äta, men lika primärt är att känna sig trygga via kroppskontakt och annan mänsklig kontakt från sin anknytningsperson.

Du har återigen fel ang. att anknytningen är något man kan ta en stor paus i. En trygg anknytning förvärvas genom att barnets känslomässiga behov tillgodoses. Det handlar då om att det får tröst när det är ledset, känner att det ständigt har föräldern där som känslomässigt responderar på ev. faror och andra tillfällen när barnet blir oroligt. Anknytningen aktiveras särskilt i de situationer när barnet blir rädd och ängsligt. Nattetid är ett exempel på när anknytningen aktiveras.

Det går inte att skapa en trygg anknytning hos barnet genom att ta hand om det i små snuttar. Barnet kan bli rädd och aktivera sin anknytning när som helst, och då behöver anknytningspersonen vara närvarande. Men om du menar att mamman kan ta hand om barnet och ge det en trygg anknytning, så stämmer ju det. Men om pappan är frånvarande ofta kommer barnet antagligen inte utveckla en trygg anknytning till honom.

Sedan kan man ju reflektera över om huruvida mamman är den mest lämpliga att ta hand om barnet själv alla gånger. Givetvis finns det par där mannen har fått en trygg anknytning själv och kvinnan har fått en otrygg anknytning som hon inte har bearbetat. Om mannen då väljer att jobba mycket och överlämna hela ansvaret till mamman, kanske barnet utvecklar en otrygg anknytning till båda föräldrarna. Jag tänker att i ett sådant scenario är det extra viktigt att pappan är närvarande för att barnet åtminstone ska kunna utveckla en trygg anknytning till honom.

Visst kan ett barn få en anknytning till en annan vuxen än föräldrarna i barnets närhet. Men det betyder inte att man kan lämna över barnet till en för barnet främmande person utan vidare. Det riskerar att traumatisera barnet. En anknytning skapas genom att man tillbringar väldigt mycket tid med barnet, oavsett om det är föräldrarna eller en annan vuxen. Det finns många som berättar att de åker på semester en vecka och lämnar sina småbarn åt någon bekant. Om den här personen inte har haft tid att utveckla en anknytning till barnet är det sannolikt mycket skadligt för barnet. Men oavsett anknytningsperson, så kommer barnet inte att utveckla en trygg anknytning om det inte får sina behov tillgodosedda, så jo, ett 24/7 projekt, som du kallar det.

Visst kan man som förälder göra ett misstag ibland, och göra fel. Men anknytningen är en totalbild, så små misstag spelar inte så stor roll. Med undantag, skulle jag vilja säga, när barnet utsätts för trauman. T.ex. om man lämnar barnet ensam i en egen säng, kan detta vara väldigt skadligt för barnet och anknytningen kan skadas. 

Du är faktaresistent. När någon som är mer insatt i anknytningsteorin än vad du är försöker berätta vad den innebär, tar du inte till dig av den informationen. 

Du har googlat och läst en mening, och nu är du självutnämnd expert...

Alla som är insatta i anknytningsteorin vet redan det som står på 1177 (och i all litteratur om anknytning), d.v.s. att barn kan knyta an till andra vuxna (och ev. syskon) i sin närhet än föräldrarna. Det behöver man för övrigt inte googla för att fatta, eftersom man inser att de små inte förstår konceptet förälder, utan enbart konceptet människa/individ. Var har jag skrivit att detta skulle vara felaktigt? Ingenstans. Tvärtom har jag i mitt förra inlägg bekräftat att så är fallet. Du behöver alltså inte välja att tro på mig eller 1177 eftersom vi båda säger samma sak. 

Angående bla, bla, bla så tycker jag att du själv gärna kan träna lite mer på grammatik och att sätta ihop meningar så att de blir begripliga. Vad menar du exempelvis med meningen:
"Ja, och symboliskt värde och annat kan pågå i ungefär 1 månad innan dess?" Hur menar du att symboliskt värde kan pågå, och innan vadå?

Var har jag skrivit att 30 dagars ledighet med barn är små snuttar? Ingenstans. Om du tror det har du helt misstolkat mitt inlägg. 

Du maler på om att anknytning inte behöver ske 24/7, och eftersom du nu sagt samma i flera inlägg så har nog de flesta förstått att du anser det. Men din åsikt är inte det minsta intressant. Kom med belägg istället varför du tycker att det är så. Hänvisa till forskning om anknytning eller framför några argument som stöder detta. Jag har framfört motargument som motsäger din tes. Så länge som du inte försöker bemöta dem, eller åtminstone belägga ditt påstående, så uppfattar jag det som att du inte vill argumentera om det för att du inte kan eftersom du har fel.