Så du menar att mannen som uppenbart tar sitt arbete väldigt seriöst ska ge upp detta för att du inte klarar 5 dagar själv då, som vuxen person med ett barn ?
Menar du att ni båda ska vara lediga samtidigt under den första tiden då barnet mest äter och sover ?
Jag tar också mitt jobb på allvar men självklart åsidosätts detta för barnet. Jag ser det som att jag är mammaledig istället för arbete = 8 timmar om dagen. Övriga 16 timmar på dygnet är barnet bådas ansvar. Självklart ska han ta lika mycket ansvar då. Framförallt är det viktigt att han lär känna barnet och hur allt fungerar. Det borde ligga i hans intresse också.
Det finns en tid för jobb och karriär, och det finns en tid för familjeliv. Nu har vi gemensamt valt att skaffa barn och då är det därmed tid för familjeliv nu - även för honom.
Jo men det verkar mer vara att TS är orolig över hans bristande engagemang, hade han visat sig mer intresserad generellt kanske de där måndagarna inte hade spelat någon roll. Tycker hela tråden mer vittnar om en oro för framtiden.
Egentligen borde man det. Det finnns en anledning till att pappan har rätt till två veckors ledighet när barnet kommer. Att bli förälder är sjukt omvälvande. Att fler kvinnor inte drabbas av chock efter förlossningen är ett rent under eftersom så många upplever ren dödsångest vid förlossningen. På detta ska kvinnan sen få igång en (smärtsam) amning vilket inte är det lättaste, samtidigt som kvinnan också är trasig och ska läka ihop under några veckor och magmusklerna ska kommande år försöka gå ihop sig igen eftersom de är helt delade. På detta ska kvinnan amma var annan till tredje timme dygnet runt (sjukt stor ansträngning på kroppen) och ha vanligtvis ett år av störd sömn.
Tycker En kvinna får ta ett väldigt stort ansvar samtidigt som hon ska läka. Då kan man väl ändå kräva att pappan är lite lite mer engagerad och hjälper till??
usch TS, många konstiga svar i tråden. Vissa av män.
Självklart är det jättekonstigt att prioritera jobb i anslutning till en förlossning. Du kan ju behöva hjälp att ta dig in till sjukhuset. De flesta förlossningar sker nämligen inte på bf, info till män i tråden
Blir det? Om hon t.ex. åker på urakut snitt eller får en förlossningsdepression/psykos? Min faster skaffade barn på egen hand och fick en förlossningsdepression, men det löstes med att min farmor var föräldealedig medan hon var sjukskriven. Men då hade hon ju gjort upp en plan med sitt sociala kontaktnät redan innan hon blev gravid eftersom hon skulle lösa det själv.
TS borde kunna räkna med att mannen inte AKTIVT PLANERAR att vara iväg så snart efter förlossningen, om han nu är en vettig person.
Eller så undviker man att planera för att vara borta i flera nätter snart efter att barnet fötts, om det går att undvika.
Jag tror att ensamstående skapar back-up planer eftersom de inte kommer ha en partner att dela det med.
1) hon är inte ensamstående. Så varför ska hon leva efter det?
2) det är väl hans barn med? Varför ska barnet vara hennes prio men inte hans?
1. Det finns ett symboliskt värde. Han har tre veckors ledighet att ta ut och vägrar, när han egentligen borde bli tacksam över den tid han kan tillbringa med sina barn.
2. Kanske TS och andra föräldrar vill att ett barns liv ska bestå av större värde än att överleva. Vad sägs om att få en trygg anknytning till båda föräldrarna, exempelvis? Enligt forskningen är ganska många barn trygga i den meningen att de har trygg anknytning till åtminstone en av föräldrarna (Finns siffror på 50 -60 %). Men det skulle vara intressant att ta del av statistik om hur många barn som har trygg anknytning till båda föräldrarna. Där tror jag att siffrorna är betydligt sämre, och gissningsvis ligger en del av orsaken i att många istället har tänkt som dig, de överlever ändå...
Du är faktaresistent. När någon som är mer insatt i anknytningsteorin än vad du är försöker berätta vad den innebär, tar du inte till dig av den informationen.
Du har googlat och läst en mening, och nu är du självutnämnd expert...
Alla som är insatta i anknytningsteorin vet redan det som står på 1177 (och i all litteratur om anknytning), d.v.s. att barn kan knyta an till andra vuxna (och ev. syskon) i sin närhet än föräldrarna. Det behöver man för övrigt inte googla för att fatta, eftersom man inser att de små inte förstår konceptet förälder, utan enbart konceptet människa/individ. Var har jag skrivit att detta skulle vara felaktigt? Ingenstans. Tvärtom har jag i mitt förra inlägg bekräftat att så är fallet. Du behöver alltså inte välja att tro på mig eller 1177 eftersom vi båda säger samma sak.
Angående bla, bla, bla så tycker jag att du själv gärna kan träna lite mer på grammatik och att sätta ihop meningar så att de blir begripliga. Vad menar du exempelvis med meningen:
"Ja, och symboliskt värde och annat kan pågå i ungefär 1 månad innan dess?" Hur menar du att symboliskt värde kan pågå, och innan vadå?
Var har jag skrivit att 30 dagars ledighet med barn är små snuttar? Ingenstans. Om du tror det har du helt misstolkat mitt inlägg.
Du maler på om att anknytning inte behöver ske 24/7, och eftersom du nu sagt samma i flera inlägg så har nog de flesta förstått att du anser det. Men din åsikt är inte det minsta intressant. Kom med belägg istället varför du tycker att det är så. Hänvisa till forskning om anknytning eller framför några argument som stöder detta. Jag har framfört motargument som motsäger din tes. Så länge som du inte försöker bemöta dem, eller åtminstone belägga ditt påstående, så uppfattar jag det som att du inte vill argumentera om det för att du inte kan eftersom du har fel.
Finns ganska många som ter sig jämställda - tills de får barn och plötsligt kickar en massa gamla könsroller från ens barndom in. Och kvittar vilken vagn det blir gör det för den som inte räknar med att köra den särskilt ofta ...
Jag försöker hålla mig saklig, men det går över din horisont uppenbarligen.
Eftersom du gillar att förolämpa mig och mina inlägg, så antar jag att du inte kan hitta bra argument emot det jag säger. Det brukar vara så med de som försöker underminera andras inlägg och angripa på ett osakligt och osmakligt sätt.
Vad har du hänvisat till för forskning som stödjer din tes att anknytningen inte sker hela tiden, menar du? Vilka argument har du för att det är så?
Mitt motargument är att enligt anknytningsteorin uppstår en trygg anknytning när barn får sina känslomässiga behov tillgodosedda. Dessa behov kan uppstå när som helst. Plötsligt är barnet rädd, ledset, hungrigt och i behov av anknytningspersonens stöd och hjälp. Om föräldern inte ger adekvat hjälp tillräckligt ofta i dessa situationer kommer barnet att utveckla en otrygg anknytning. Allt detta enligt Bowlbys anknytningsteori. Slutsatsen jag drar är att anknytningspersonen behöver finnas där för barnet hela tiden om barnet ska kunna få en trygg anknytning.
Om du ska kunna fortsätta hävda din tes, behöver du kunna hitta ett motargument till det jag nu sade, eller förklara varför det jag sade inte stämmer. Förvåna gärna mig genom att inte komma med osaklig kritik av mig som person, mina formuleringar eller text.
Liberté - Tack för att du engagerar dig i tråden, men du verkar ha missförstått min trådstart. Jag är och har aldrig varit orolig över att vara ensam med barnet i 5 dagar. Självklart klarar jag det, och diskussionen handlar inte om att jag behöver emotionellt stöd. Skulle barnet vara extremt svårhanterligt kan ju maken ställa in sin resa, vilket alla normala pappor skulle gjort.
Det hela handlade om att jag är ledsen att han inte vill skjuta på utbildningen för att istället spendera tid med sitt barn. Det framgick nog inte i trådstarten, men maken har själv lagt sitt schema för hösten och planerat in sig själv på en utbildning som han lika gärna kunnat gå en annan gång, eller inte alls. För vårt barns skull är jag ledsen att han inte tar varje tillfälle i akt att spendera tid med henne. Kan väl säga det som att just nu går nyckeln till mitt hjärta via barnet i magen, och att han inte har henne som prio nr 1 just nu sårar mig.
Men - på det stora hela tror jag inte att den här utbildningen kommer spela någon som helst roll för anknytningen dem emellan, så länge han i övrigt sätter henne i första rummet. Men fortsätter han prioritera jobbet före barnet, både i tanke och handling, är jag rädd att det kommer skada relationen. Men där är vi inte än.
Du förvånar mig alltså inte denna gång heller!
Förvåna gärna mig genom att inte komma med osaklig kritik av mig som person, mina formuleringar eller text.
Det står nu klart uppenbart för alla som läser att du inte klarar av att debattera, eller ens föra fram en tes stött av ett eller ett par argument. Jag undrar varför du ens gör inlägg i ett debattforum. Själva meningen där är ju att kunna debattera saker.
Om du kritiserar mig för att ta upp anknytningsteorin, så får du även kritisera TS som i sin ts hänvisade till den teorin. Tråden handlar ju delvis om den. Därför är det naturligt att den diskuteras. Och du låter väldigt mycket som räven med sura rönnbär, nu när du efter att ha pratat om anknytningsteorin i flera inlägg plötsligt tvärvänder och säger att man istället enbart ska luta sig tillbaka till de medicinska råd man får från barnmorskan. För övrigt är anknytningsteorin väldigt accepterad i forskarvärlden och alltmer ute i samhället. Snart så ska du se att barnmorskorna även informerar om den, om de inte redan gör så. Både psykodynamisk teori och kbt har anammat anknytningsteorin. Den är väletablerad.
Du låter ju som en väldigt självständig och tänkande individ som okritiskt väljer att lita på all medicinsk kunskap undantaget just anknytningsteorin.