Föräldrar som inte bryr sig om sina barns aktiviteter

Funderar på samma sak. Fick aldrig den hjälpen av min morsa. Aldrig någon uppmuntran heller. Det reesulterade i att jag slutade med mina aktiviteter i slutändan. Man fick aldrig någon push framåt när det uppstod motgångar ellre man var sugen på att ge upp. 

Creds till dig som bryr dig! Det är guld för barnen.

Ja det är en konstant undran hos oss som är engagerade. Föräldrar som inte ens ids svara på om barnet kommer eller inte. Föräldrar som inte förstår jobbet andra lägger ner.

Reagerar du för att de tillåter sig att strunta i förväntningarna, medan du har begränsat dig med skall och måste?

Fast det har ofta en del att göra med hur många barn man har. Med första barnet hade vi tid för det mesta men med tredje barnet bara det nödvändigaste.

Inte fan tänker jag sitta och glo på ett tråkigt luciatåg med förlorad arbetstid som konsekvens. Det vet mina barn mycket väl. 

Svarar om de kommer vart då? Det är väl föräldrarna själva som anmäler sina barn till de aktiviteter som de tycker passar för barnen och inte svarar man väl på alla reklamutskick om judo, fotboll, konståkning osv?

Ofta ligger det nog något bakom så man ska inte vara allt för kvick i att döma. När jag var liten hade hag en kompis som fick göra allt själv och ta sig överallt själv. Pappan var nästan aldrig med på fotbollen, på uppträden i skolan, han hämtade aldrig efter sena klassfester och förhörde inga läxor. Min kompis mamma dog när kompisen bara var sex år och hennes föräldrar hade tidigt separerat och pappan hade inte tagit någon aktiv föräldraroll. Han ville väl, men visste inte alls hur man gjorde. Han jobbade i industrin för att försörja sin dotter och hade lång resväg. Jag tyckte så synd om min kompis när jag var liten, men i efterhand tycker jag också synd om pappan.

Fast vet du orsaken till att t ex vissa föräldrar köper fika istället för att baka? Eller varför dom inte alltid kan vara med på saker som börjar kl15 en vardag? Är ensamstående, har under några år varit det på heltid. Inte så lätt alltid med ett krävande heltidsjobb och flera barn själv.

Tänk efter lite for f*cks sake...levde kärnfamiljsliv tidigare och det är stor, mycket stor skillnad.

Det här är ett nytt påfund! När jag var liten sköttes luciatåget och liknande i skolan enbart och inte en förälder var närvarande. Nu är det precis som en tävling, främst hos mammorna, den som kan närvara mest i skolan. Nu kommer de till och med på lektionerna, det ska hittas på en massa extraaktiviteter osv osv i all oändlighet. Och ja, det är enbart mammor som håller på så här. Jag har frågat mitt barn där det är särskilt som de hålls på så här. Vi har haft en diskussion här hemma och jag har förklarat det orimliga i detta, ställt öppna frågor varför inga pappor kommer m.m. Mitt barn förstår helt och fullt. Dessutom arbetar jag på ett arbete både dagtid och kvällstid där det är svårt, ibland omöjligt, att få vikarier så att vi inte alltid får semester beviljad.

Jag tänker även att mitt barn nog har mer nytta av att vi har en sammanhållen ledighet på sommaren eller vintern istället för strödagar här och där. Någon måtta får det vara! Sedan är jag en ytterst engagerad förälder som erbjuder mina barn att prova på olika aktiviteter för att de sedan ska fastna för något. Jag tränar även barnen utöver detta själv flera gånger per vecka i de aktiviteter jag själv är aktiv i, men det räknas väl inte kanske om man inte syns och hörs av andra föräldrar?

Mina föräldrar var aldrig med på något sådant. Pappa kunde någon gång skjutsa mig till min innebandyträning om vädret var riktigt uselt men för det mesta fick jag klara av allt sådant själv, därav att jag inte hade några aktiviteter förrän jag blev gammal nig att ta mig själv dit jag ville. Varför det var så, mina föräldrar älskade ju mig? Dels så är de invandrare, mamma lärde sig aldrig svenska ordentligt trots flera kurser så pappa fick ta allt. Och pappa kände sig lätt utanför då det var sällan pappor med utan enbart mammor. Dessutom så led mamma av sjuklig svartsjuka och hon fick lätt för sig saker så det var enklare för pappa att hålla sig hemma. Dessutom var vi fyra barn, svårt att hinna med till allas skolavslutningar, aktiviteter etc. Plus en ansträngd ekonomi, som invandrare utan utbildning är det svårt att få välbetalt jobb och istället så fick de jobba inom industrin och slita ut sina kroppar med förslitningsskador som följd.

Idag så har jag själv två barn. Jag och min man försöker dela upp deras aktiviteter mellan oss, men det är inte lätt att få till det jämt. Dessutom så sliter det mycket och tar mycket tid, tid som egentligen skulle behövts läggas på annat. Våra barn får mycket uppmärksamhet och kärlek av oss, och ibland så känns det som om man skulle förgås av alla måsten. Det är sommarfest på förskola, fritidsens dag, skolavslutning, fotbollscup, simskoleavslutning, utvecklingssamtal, gymnastikavslutning, klass-mys... Samtidigt som vi har våra jobb att sköta och hus och trädgård och sjukliga föräldrar och... Som det är idag så hinner jag inte själv med någon träning vilket känns på orken och i kroppen. Men vad göra? Ska jag minska ner på min sömn ytterligare för att hinna träna klockan fem på morgonen? Byta jobb och gå ner i lön och arbetstid och därmed få mer tid men även tvingas sälja huset och låta barnen byta skola och förskola och kompisar och bosätta oss i ett oroligare område? Låta barnen sluta med sina aktiviteter?

Många människor idag går på knäna pga det stressade samhälle som vi bor i. Allt fler går in i väggen. Låt var och en sköta sitt privatliv så som de tror är bäst. För är det så att det handlar om tex stressade föräldrar, vilket är värst respektive bäst för barnet, att få hålla på med sina aktiviteter men utan föräldrarnas närvaro eller att inte ha några aktiviteter?