Bearbeta barndomstrauman

Jag gick hos en psykolog ett halvår för flera år sedan och luftade mycket om min uppväxt. Det gav inte mycket alls. Utan psykologen ursäktade hela tiden mina föräldrars beteenden och omgivningens.

Utan jag har tänkt och reflekterat mycket själv, gör det fortfarande. När jag fick mina barn började min resa tillbaka i minnena.

Levde med en elak, narssicist mor och väldigt isolerad. Vet inte om det också är någon sorts borderline.

Lever också med mycket ångest och osäkerhet. Det är bra att du håller på att bearbeta saker.

Jag upplever det som att det går lite i vågor. Minnen, händelser och känslor.

Du är väldigt modig. Det enda sättet att bearbeta smärtan är att gå rakt in i den samtidigt som man har psykologstöd. Då får man liksom öppna upp såret och gräva ur all skit. Så att det kan läka ordentligt sedan.

Det låter som att du gör intuitivt rätt.

Ja om man har rätt psykolog. Annars kan vem som helst fungera tex en mycket vän. Även att bara skriva av sig i en dagbok är bra.

Så man ska inte övervärdera just psykologer, kuratorer och liknade...har träffat många olika och en av dessa var lyssnade och hade bra tips om hur man kan tänka.

Håller annars med dig fullt ut AnnaSthlm, skiten måste ut på ett eller annat vis.

Tack för alla kommentarer.

Jag är just nu mitt i en ångesstorm som har jag har haft sen fredags.

Jag har börjat tänka på mitt liv och vad jag inte har åstadkommit pga mitt mående. Jag har varit singel i över 5 år och närmar mig 40 år och har inte barn. Dessa känslor dök upp plötsligt och det är olidligt.

Jag bearbetade det tillsammans med syrran som genomled samma barndom med sexualsadistiskt stryk.

Vi har stöttat varandra genom alla år.

Bra att ni har varandra *kram*

Jag har en bror men vi har också en komplicerad relation

Jag gick ungefär ett halvt år i terapi och jag tycker att det har hjälpt. Framför allt så hjälpte det mig att inte längre vänta på insikter ifrån mina föräldrar. Jag kunde acceptera att de har gjort så gott de kunnat. Det räckte inte förstås, men jag har avslutat med det, jag väntar inte längre på bekräftelse ifrån min mamma, t.ex. Jag bryr mig inte längre om vad hon tycker, och hon har därför ingen makt över mig. Så, jag tyckte det funkade bra. 

Förlåt frågan men vad innebär sexualsadistiskt stryk?

Vad jobbigt, finns det någon mer person du kan prata med? Kommer du ut och arbetar el så?

Känner igen mig lite just är en bit ifrån 40 och funderar också mycket på livet, hur det är och har blivit. Jag har barn som är min glädje men också en smärtsjukdom som begränsar mig. Lätt att hamna onda cirklar med jobbiga tankar.

Kan du prata med dina föräldrar om hur det var? Om de lever nu.

Stryk på naken ända högt upp i åldern inför andra, värst inför manliga vittnen, även killkompisar. Och det var från både mamma och pappa.