Mitt barn är ännu inte året, men jag förstår vad du menar. Även om man inte vill oroa sig så är det lätt att blir så ändå. Man vill ju så gärna sitt barns bästa! Och om något skulle vara "fel" så vill man ju göra vad man kan för att åtgärda det så snart som möjligt, eller hur?
Jag har hela tiden sagt att det inte spelar någon roll när utvecklingen sker. Det kommer när det kommer. Om några år kommer man inte minnas vilken månad de började rulla runt, prata, gå, osv. Det löser sig. Men... så började alla andra barn i min föräldragrupp ljuda innan mitt... och plötsligt kom oron krypande ändå... Sen började alla barnen vända sig innan mitt - alla utom en! När den hamnade på efterkälken med det blev såklart den mamman orolig och jag insåg då hur otroligt mycket lättare det är att lugna andra än sig själv!
Så det är mitt tips. Försök se på din situation lite utifrån. Om det var en vän till dig som var orolig för sitt barn, hade du tyckt att det fanns anledning till oro då? Eller hade du lugnat din vän med att "det kommer när det kommer"? För det är trots allt vad det gör för det mesta. :)
På mitt BVC säger de ofta att om barnen inte klarar av vad de "bör" kunna vid sina kontroller, då kontrollerar man det helt enkelt lite senare istället. Det är inte mer än så. De är tränade att uppfatta varningssignaler om något (mot all förmodan) skulle vara fel eller om de behöver stöd i utvecklingen, så vi behöver inte oroa oss.