psykisk misshandel vid separation
Hjälp mig.. jag är så grymt förvirrad över min situation..
Jag har levt i relation där jag inte mått speciellt bra. Om någon vet vad psykisk misshandel med en passivt aggresiv person så ger det en inblick i min vardag. Det började dala när jag blev gravid. Eller snarare månad 7 i graviditeten. Jag försökte upprätthålla min fasad i flera år, hålla ihop för att vi hade barn. Han blev bara elakare och elakare och jag blev bara mindre och mindre. När den till slut sprack och jag var otrogen. Mot alla mina livs principer var JAG otrogen. Hatar min själv för det. Jag borde lämnat, men var så nedtryckt i mina skor att jag visste inte ut eller in. Han ville fortsätta, han ville försöka, han förändrades till det bättre och jag gav med mig men gick in i en djup depression. Jag vill ju nånstans inte vara med honom.
Det gick ca ett år och vi flyttar till hans hemstad och väl där vill han lämna mig. Vilket jag har full förståelse för. Jag blev nästan glad, ett fruktansvärt misslyckande från min sida, men jag kände att jag kunde andas igen. Men det psykiska fortsatte, nu var jag en hora, ett luder, springfitta, jag kan inte hålla mig till en man osv. Detta framför barnet. Jag känner mig redan som en hora, som varit otrogen, att då höra det från någon man levt med, så kanske det är så..
Jag tog till slut kontakt med Våld i nära via socialen där jag fått hjälp, där jag förstått vad jag blivit utsatt för. Började sakta med säkert bygga upp mig igen de dagar jag och han inte har kontakt.
Sen har det varit så att ena dagen vill han inte ha något med mig att göra, andra dagen kommer han och ber om ursäkt för att han inte vill bråka, för det drabbar i slutändan barnet, tredje dagen är han villig att ge mig vårdnaden bara jag lämnar alla pengar, fjärde vill han ha vårdnaden. Han ser till att jag har barnet varje helg, antagligen för att han vet att jag inte har möjlighet till att hitta på saker, men han säger att det är för min skull, för att jag inte ska vara ensam. Till slut lämnar han barnet hos mig och hör inte av sig. Vid varje kontakt så drar han upp otroheten, vilket gör att jag sjunker tillbaka i mitt skal för att jag vet att jag felat. Jag mår egentligen bäst när vi inte ses alls. Tyvärr drabbar det barnet då hen blir fäst vid mig och inte vill gå till sin pappa.
När vi väl kan prata med varandra så blir problemet är att mitt ex fortfarande vill ha sex. Så var det väl i vår relation, han ville ha sex, så jag ställde upp. Han vill ha sex för att kontrollera att jag inte legat med någon (jag ligger givetvis inte med någon då jag måste bygga upp mig själv). Han säger att han behöver närhet. Jag säger att jag kan kramas, men jag vill inte ha sex, men det slutar ändå med att vi ligger.
Kan bara tillägga att han vänder allt emot mig. Det var ju jag som ville försöka igen, det var ju jag som var kåt, det är jag som vänder barnet emot honom. Han gör aldrig fel, det är jag som felar.
Vad jag vill med det här är att höra andra kvinnors berättelser. Jag känner mig som ensammast i världen just nu. Jag kan inte stå upp för mig. Känner mig totalt nedbruten efter att jag varit med honom. Hur tog ni er ur? Går det att ta sig ur? Kan han någonsin förändras? Vad gör jag?