Bordsskick

Min man tycker bordsskick är något otroligt viktigt. Jag har aldrig mött någon som tycker det är såå viktigt som han. Han säger att han mår illa när någon typ smaskar, skramlar med bestick oå tallriken, äter för fort, spiller på bordet, inte äter upp osv.

Vi äter ihop, min man och två barn plus bebis som helammas. Det kan bli mycket spänt kring maten när han äter med oss då han kommer hem från jobbet. Barnen kanske låter mer vissa gånger, det skrapas med bestick, de äter fortare för de vill se tv program (typ sommarlov), de gillar inte något på tallriken...spenaten eller champinjoner... det kan bli så spänt att ingen "vågar" säga något. Det är få-ordig middag med inslag av hans tillsägelser om att inte spilla. Detta är ibland. Igår sa han inget förren han och jag var var själva. Han säger att han vill inte äta och känna sig så stressad av att alla äter så fort. Han vill ha lugn och ro.

Jag menar att barnen är mycket duktiga, de anstränger sig för att göra bra vid bordet men ibland kan de "glömma bort" för de tänker på annat. Även jag glömmer bort, och mitt i maten kan jag behöva ta gand om bebisen och äter då upp fortare.. Jag tycker oxå att barn är barn och att man inte kan begära att de är "felfria noblel-middagsgäster" när de är barn. Lev och låt leva, ha trevligt och avslappnat vid middagen. Tycker jag!

Han överväger att äta själv istället så får vi äta "hur vi vill". Jag tycker det känns som att han vill äta själv för att "jag och barnen äter så grisigt så vi är inte värda att äta med honom". Så upplever jag det.

HUR ska man gå vidare med matsituationen tycker ni? Ska han äta själv? Ska jag och barnen väja oss vid att äta själva pga detta? För att han tycker vi äter så dåligt? Det känns inte bra tycker jag. Vill tillägga att barnen äter otroligt bra. Använder servetter, smaskar sällan men klart det händer. De har fint bordsskick och det märks absolut när deras kompisar är på besök eller mina vänner pch deras barn. Jag vet inte varför min man klagar?

Detta har lixom blivit en ganska stor grej eftersom man ju äter middag varje dag och man.vet inte hur "spänt" det ska bli, OM det blir spänt. Och det kan bli konflikt mellan honom och mig efteråt vilket oxå skapar spänning. Han menar på att "det spända går inte undvika eftersom de ska lära sig". Han menar att barn ska lära sig, han/vi har sagt till dom hur de ska göra. Det ska inte behövas tjatas om.

Jag säger att barn behöver upprepning på upprepning. Det är ju som att säga till dom att de inte får bråka, dom gör ju det ändå. De är ju barn. Och även vi föräldrar bråkar fast vi sagt till oss själva att inte göra det. Men han pallar inte med matsituationen. Måste säga att han för övrigt är mycket snäll och engagerad pappa. Pussas, kramas, bygger koja osv. Men dessa middagar är sjukt viktiga för honom att det ska vara "nobel-nivå" på. Vilket jag tycker är för höga krav för barnen.

Hur ser era middagar ut? Är det fullt disciplinerat? Stökigt? Äter barnen fort? Ni vuxna? Hur "hårda" är ni? Med att äta upp påoch tallriken och smaska och prata med mat i munnen osv.

Våra barn är 6 och 9 år.

Min man tycker bordsskick är något otroligt viktigt. Jag har aldrig mött någon som tycker det är såå viktigt som han. Han säger att han mår illa när någon typ smaskar, skramlar med bestick oå tallriken, äter för fort, spiller på bordet, inte äter upp osv.

Vi äter ihop, min man och två barn plus bebis som helammas. Det kan bli mycket spänt kring maten när han äter med oss då han kommer hem från jobbet. Barnen kanske låter mer vissa gånger, det skrapas med bestick, de äter fortare för de vill se tv program (typ sommarlov), de gillar inte något på tallriken...spenaten eller champinjoner... det kan bli så spänt att ingen "vågar" säga något. Det är få-ordig middag med inslag av hans tillsägelser om att inte spilla. Detta är ibland. Igår sa han inget förren han och jag var var själva. Han säger att han vill inte äta och känna sig så stressad av att alla äter så fort. Han vill ha lugn och ro.

Jag menar att barnen är mycket duktiga, de anstränger sig för att göra bra vid bordet men ibland kan de "glömma bort" för de tänker på annat. Även jag glömmer bort, och mitt i maten kan jag behöva ta gand om bebisen och äter då upp fortare.. Jag tycker oxå att barn är barn och att man inte kan begära att de är "felfria noblel-middagsgäster" när de är barn. Lev och låt leva, ha trevligt och avslappnat vid middagen. Tycker jag!

Han överväger att äta själv istället så får vi äta "hur vi vill". Jag tycker det känns som att han vill äta själv för att "jag och barnen äter så grisigt så vi är inte värda att äta med honom". Så upplever jag det.

HUR ska man gå vidare med matsituationen tycker ni? Ska han äta själv? Ska jag och barnen väja oss vid att äta själva pga detta? För att han tycker vi äter så dåligt? Det känns inte bra tycker jag. Vill tillägga att barnen äter otroligt bra. Använder servetter, smaskar sällan men klart det händer. De har fint bordsskick och det märks absolut när deras kompisar är på besök eller mina vänner pch deras barn. Jag vet inte varför min man klagar?

Detta har lixom blivit en ganska stor grej eftersom man ju äter middag varje dag och man.vet inte hur "spänt" det ska bli, OM det blir spänt. Och det kan bli konflikt mellan honom och mig efteråt vilket oxå skapar spänning. Han menar på att "det spända går inte undvika eftersom de ska lära sig". Han menar att barn ska lära sig, han/vi har sagt till dom hur de ska göra. Det ska inte behövas tjatas om.

Jag säger att barn behöver upprepning på upprepning. Det är ju som att säga till dom att de inte får bråka, dom gör ju det ändå. De är ju barn. Och även vi föräldrar bråkar fast vi sagt till oss själva att inte göra det. Men han pallar inte med matsituationen. Måste säga att han för övrigt är mycket snäll och engagerad pappa. Pussas, kramas, bygger koja osv. Men dessa middagar är sjukt viktiga för honom att det ska vara "nobel-nivå" på. Vilket jag tycker är för höga krav för barnen.

Hur ser era middagar ut? Är det fullt disciplinerat? Stökigt? Äter barnen fort? Ni vuxna? Hur "hårda" är ni? Med att äta upp påoch tallriken och smaska och prata med mat i munnen osv.

Våra barn är 6 och 9 år.

Min man tycker bordsskick är något otroligt viktigt. Jag har aldrig mött någon som tycker det är såå viktigt som han. Han säger att han mår illa när någon typ smaskar, skramlar med bestick oå tallriken, äter för fort, spiller på bordet, inte äter upp osv.

Vi äter ihop, min man och två barn plus bebis som helammas. Det kan bli mycket spänt kring maten när han äter med oss då han kommer hem från jobbet. Barnen kanske låter mer vissa gånger, det skrapas med bestick, de äter fortare för de vill se tv program (typ sommarlov), de gillar inte något på tallriken...spenaten eller champinjoner... det kan bli så spänt att ingen "vågar" säga något. Det är få-ordig middag med inslag av hans tillsägelser om att inte spilla. Detta är ibland. Igår sa han inget förren han och jag var var själva. Han säger att han vill inte äta och känna sig så stressad av att alla äter så fort. Han vill ha lugn och ro.

Jag menar att barnen är mycket duktiga, de anstränger sig för att göra bra vid bordet men ibland kan de "glömma bort" för de tänker på annat. Även jag glömmer bort, och mitt i maten kan jag behöva ta gand om bebisen och äter då upp fortare.. Jag tycker oxå att barn är barn och att man inte kan begära att de är "felfria noblel-middagsgäster" när de är barn. Lev och låt leva, ha trevligt och avslappnat vid middagen. Tycker jag!

Han överväger att äta själv istället så får vi äta "hur vi vill". Jag tycker det känns som att han vill äta själv för att "jag och barnen äter så grisigt så vi är inte värda att äta med honom". Så upplever jag det.

HUR ska man gå vidare med matsituationen tycker ni? Ska han äta själv? Ska jag och barnen väja oss vid att äta själva pga detta? För att han tycker vi äter så dåligt? Det känns inte bra tycker jag. Vill tillägga att barnen äter otroligt bra. Använder servetter, smaskar sällan men klart det händer. De har fint bordsskick och det märks absolut när deras kompisar är på besök eller mina vänner pch deras barn. Jag vet inte varför min man klagar?

Detta har lixom blivit en ganska stor grej eftersom man ju äter middag varje dag och man.vet inte hur "spänt" det ska bli, OM det blir spänt. Och det kan bli konflikt mellan honom och mig efteråt vilket oxå skapar spänning. Han menar på att "det spända går inte undvika eftersom de ska lära sig". Han menar att barn ska lära sig, han/vi har sagt till dom hur de ska göra. Det ska inte behövas tjatas om.

Jag säger att barn behöver upprepning på upprepning. Det är ju som att säga till dom att de inte får bråka, dom gör ju det ändå. De är ju barn. Och även vi föräldrar bråkar fast vi sagt till oss själva att inte göra det. Men han pallar inte med matsituationen. Måste säga att han för övrigt är mycket snäll och engagerad pappa. Pussas, kramas, bygger koja osv. Men dessa middagar är sjukt viktiga för honom att det ska vara "nobel-nivå" på. Vilket jag tycker är för höga krav för barnen.

Hur ser era middagar ut? Är det fullt disciplinerat? Stökigt? Äter barnen fort? Ni vuxna? Hur "hårda" är ni? Med att äta upp påoch tallriken och smaska och prata med mat i munnen osv.

Våra barn är 6 och 9 år.

Med nobel-nivå menar jag att det ska ätas på en extremt fin och överdriven nivå där det inte kan finnas utrymme för avslappnad stämning. Detta är min känsla. Att man ska ha bordsskick är jag helt med på. Men att torka munnen med servett innan och efter man druckit ur glaset är för mig överkurs i vardagen både för mig och barnen. Jag anser att vi föräldrar kan lära dom allt möjligt men som någon annan svarade ovan så kan man ju fundera på "hur" detta ska läras. Att det blir spänd stämning känns jobbigt. Min man anser att det är det absolut enda sättet, finns inget annat. Men ska det fortsätta är det nog jag som äter i vardagsrummet!

Jag äter nog helt normalt, munnen stängd, smaskar inte och pratar inte med mat i munnen. Ibland äter jag lagom fort och ibland lite för fort beroende på bebis. Jag tycker att man.helt ebkelt torkar upp efter sig om man spiller. Min man vill mer eller mindre förbjuda spill. Tex åt vi tacos och efter maten låg det 2 majskorn på golvet. Kunde varit jag? Han? Eller barnen? För mig är det inte hela världen att de hamnat på golvet, det är ju bara att sopa upp. Men för honom blev det en tillsägelse där barnen fick lomma in i köket efteråt och se att de måste vara försiktiga när de äter. Detta sas med bestämt ton.

Hade det legat en hav tacos på golvet eller massa gurka och sås och allt möjligt, ja då skulle jag oxå säga till med mer än bestämd röst. Men 2 majskorn?

Med nobel-nivå menar jag att det ska ätas på en extremt fin och överdriven nivå där det inte kan finnas utrymme för avslappnad stämning. Detta är min känsla. Att man ska ha bordsskick är jag helt med på. Men att torka munnen med servett innan och efter man druckit ur glaset är för mig överkurs i vardagen både för mig och barnen. Jag anser att vi föräldrar kan lära dom allt möjligt men som någon annan svarade ovan så kan man ju fundera på "hur" detta ska läras. Att det blir spänd stämning känns jobbigt. Min man anser att det är det absolut enda sättet, finns inget annat. Men ska det fortsätta är det nog jag som äter i vardagsrummet!

Jag äter nog helt normalt, munnen stängd, smaskar inte och pratar inte med mat i munnen. Ibland äter jag lagom fort och ibland lite för fort beroende på bebis. Jag tycker att man.helt ebkelt torkar upp efter sig om man spiller. Min man vill mer eller mindre förbjuda spill. Tex åt vi tacos och efter maten låg det 2 majskorn på golvet. Kunde varit jag? Han? Eller barnen? För mig är det inte hela världen att de hamnat på golvet, det är ju bara att sopa upp. Men för honom blev det en tillsägelse där barnen fick lomma in i köket efteråt och se att de måste vara försiktiga när de äter. Detta sas med bestämt ton.

Hade det legat en hav tacos på golvet eller massa gurka och sås och allt möjligt, ja då skulle jag oxå säga till med mer än bestämd röst. Men 2 majskorn?