Slut, trots att vi älskar varandra.

Stackars dig att behöva genomgå en sådan här abrupt separation från någon du älskar så oerhört mycket. Jag tänker på dig.

Från mig får du rådet att distansera dig och inte kontakta på ett tag. Han behöver finna ro i sig själv, och älskar du honom låter du honom få detta hur svårt det än känns.

I vilken ålder är ni i?

Ok. Kör på ditt sätt ts. Var naiv. Säg om några år hur det funkade att göra som du vill.

Kan han drabbats av utmattningssyndrom? (Utbrändhet).

Då bryter man ihop för minsta lilla motgång eller krav.

Livskris kan också vara ett alternativ då man ofta vill byta ut hela livet (jag har haft två livskriser, men det slog mig inte så hårt som för din kille, inte annat än att jag från ena dagen till den andra bestämde mig för att drastiskt ändra mitt liv)

Sen håller jag inte riktigt med andra som tycker att du ska släppa honom. Min sambo gjorde slut hux flux. Han grinade och sa att han älskade mig, men inte orkade längre. Vi hade aldrig bråkat, men han kände att mina förväntningar var för höga, att han ville saker i livet som han antagit att han inte kunde få tillsammans med mig. Jag accepterade inte denna orsak. Vi pratade i telefon mycket efter det (oftast jag som ringde), vände och vred på saker, redde ut alla missförstånd, pratade om hur vi skulle kunna göra för att det skulle kännas bättre för honom etc. Vi la alla krav och förväntningar på hyllan och tog en dag i taget. Efter två veckor började vi träffas smått. Korta besök, inga övernattningar och inget mer intimt än en kram och en puss. När han kände sig redo började han sova kvar, men det var fortfarande kortare besök. Han kom sent, åkte tidigt och allt blev på hans villkor. Det var jättejobbig period för mig som så gärna ville mer, att allt skulle vara bra och jag ville nästan slå in i huvudet på honom hur bra vi faktiskt hade det och hur lyckliga vi kunde vara tillsammans. Det tog väl ungefär 3 månader innan vi började hitta tillbaka till varandra och ett år efter händelsen var vi tajtare än nånsin. Vi väntar nu vårt första barn och han är överlycklig, både i relationen och att få bli pappa.

Är du verkligen säker att han älskar dig? Här på fl läser jag ofta om kvinnor/tjejer som skriver hur mycker hon och han älskade varandra, men ändå tog det slut. Får mig att undra hur mycket mannen egentligen älskade? Förstår du vad jag menar? Ibland undrar jag hur medveten kvinnan är om mannens känslor. Här får vi ju bara, i detta fallet, din syn på eran kärlek. Han kanske har en annan syn? Oavsett, så hoppas jag att det löser sig för dig/er.

Det tog slut med min kille på samma sätt, och nu är vi ihop igen. Lita på din magkänsla när det gäller hans känslor.

Ni har bara varit ihop 2 år. Ni ska inte ha haft så många motgångar eller gräl. Det ska vara lätt och kärleksfullt.

Du skriver att varje gräl gett honom ångest och att han åkt iväg till sin familj efter ett gräl. Det är väl ett stort problem? Inte ens vi har åkt ifrån varandra efter ett gräl trots mååånga år ihop.

Er relation är inte bra. Du kämpar för något som han inte vill ha. Det är självplågande. Han har kommit fram till vad han behöver för att må bra. Han tar avstånd från en relation som betyder gräl som orsakar ångest hos honom och han söker stöd hos sin familj.

Vill du hjälpa honom så respekterar du att han gör vad han mår bäst av.

Vad är viktigast, att han kommer tillbaka till dig eller att han mår bra?

Då hoppas jag att han kan hitta tillbaka till dig så småningom när han mår bättre :)

Vi pratade från dag 1. Han skickade sms dagen efter och frågade hur jag mådde varpå jag svarade skit. På kvällen ringde jag honom och fortsatte att göra så varje dag. Vi tog inte hjälp utan vände och vred på allt själv. Jag lät honom berätta om varenda liten detalj han tyckte kändes jobbig, frågade vad han trodde det berodde på och vad han tyckte skulle vara en lämplig åtgärd. Sen berättade jag vad jag tyckte och tänkte om det. I nästan allt fick jag kompromissa.

Vi upprepade ämnena flera gånger så han fick tid att fundera på dom.

Jag vet egentligen inte om det var något specifikt som ändrade honom, det var nog mer helheten. Att han kände att pressen släppte, att vi tog en dag i taget och han hade kontrollen i vilken takt allt skedde.

Det var nog mycket som släppte bara av att prata om det, att han insåg att det mesta satt i hans huvud att det inte alls var så som jag tyckte och tänkte.

En sak var bla att han hela tiden funderat över vad jag var ute efter. Han hade aldrig haft ett kravlöst förhållande, så han trodde att jag också hade nån dold agenda.

En annan sak var att jag pratat om vår framtid. Han fick panik över detta och tolkade det som att det var nu allt skulle ske. Han är en sån som lever mycket för dagen, så han hade svårt att förstå att man kunde måla upp en bild och en önskan om hur framtiden ser ut. För honom är det orealistiskt att ens tänka på sånt, för man vet aldrig hur det blir. Han kände sig inte redo för allt detta nu, och tyckte det var bättre att jag då hittade nån annan. Det tog mycket övertygelse för att få honom att förstå att det är en långsiktig plan och dröm jag pratat om.

Jag hade tjatat om att få träffa hans familj, någon han inte heller varit redo för och känt press över. Han hade kommit med tusen idiotiska ursäkter, så jag fortsatte att ge hintar och påtryckningar, något jag inte gjort om han berättat sanningen, vilket han nu gjorde.

Det var massor av olika små saker som vi pratade om, och några större, mer avgörande än exemplen ovan. Att få prata om allt, utan att jag dömde, gjorde nog att han till slut förstod att han var i en sån relation han faktiskt ville ha och hade någon som stöttade honom och inte skulle överge honom vid minsta motgång. Han har haft väldigt ytliga flickvänner tidigare som inte behandlat honom med kärlek och respekt, där han inte kunnat vara sig själv. Så det hade också fått honom att känna press på att vara någon han inte är. Att behöva leva upp till massa förväntningar och vara perfekt.

Prata, lyssna, kom med råd och var förstående, är mitt råd.

Och där kom varningstriangeln. Som mamma hade jag sagt till dig att släppa honom och gå vidare. Jag kommer inte ge ett enda råd hur du ska få honom tillbaka, du varken ska eller kan hjälpa honom i hans mående.

Ni är troligen inte ämnade för varandra.

Och där kom varningstriangeln. Som mamma hade jag sagt till dig att släppa honom och gå vidare. Jag kommer inte ge ett enda råd hur du ska få honom tillbaka, du varken ska eller kan hjälpa honom i hans mående.

Ni är troligen inte ämnade för varandra.

Er relation är fantastisk och ni älskar varandra. Han får bara panikångest av era dispyter och vill inte ha kontakt med dig. Han har dumpat dig. Ni har inget förhållande alls. Det är motsatsen till ett bra förhållande

Du går miste om riktig kärlek. Tyvärr.

(Visst kan vi diskutera saker. Men ingen bli irriterad, ingen mår psykiskt dåligt, ingen flyr till sin familj och ingen gör slut.)

Har du inte ens tänkt tanken att han faktiskt INTE VILL ha något med dig att göra? Du vill hjälpa honom, det förstår jag. Men i det här fallet så verkar du stjälpa honom istället. Ju mer jag läser det du skriver, desto mer känner jag att du närmast verkar vara blind för vad han vill. Du ser inte klart på problemet.

Jag lider med dig och förstår, då jag själv är mitt uppe i samma grej. Man känner sig hjälplös.

Varje situation och varje par är unikt.

Det som funkar hos nån kanske inte funkar hos nån annan, så det är svårt att säga vad man ska göra.

Skrev ni mycket till varandra innan det här? För i så fall ser det ju tyvärr inte så bra ut att han helt slutat. Likaså om han ofta tog initiativet till att skriva.

Var det istället så att ni inte gjorde det så mycket och du ofta började, så kanske du nu efter en tids tystnad kan skicka ett sms till honom i stil med "Det här är inget du behöver svara på, jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig."

Försöka göra honom svartsjuk via Facebook tyckte jag lät som en ganska dålig idé.

Jag själv mår ibland dåligt samt att jag är introvert, så då kan jag behöva vara själv ett tag, men bara för det så vill jag inte att min partner slutar bry sig, och absolut inte posera lyckligt med snygga tjejer för alla att se. Det skulle nog snarare göra mig ledsnare.

Jag och min pojkvän hade det fantastisk (hans ord), men så förra veckan så hade vi en grej, ingenting alls egentligen. Vi pratade via messenger och jag var lite irriterad över en grej som jag läst och ville att han skulle hålla med mig om det. Men han svarade lite lamt med ett kanske, så jag sa ifrån att jag ville ha stöd.

Där nånstans brakade allting, och han sa att han inte orkade ha nån flickvän längre. Vi började bråka, jag fick panik och fattade inte alls vad som hände, för jag tyckte att det var en jättedum grej att göra slut över en tillsägning. Det kröp sen fram att han mått dåligt ett tag men håller allt inom sig, och det handlade inte om mig eller oss, för som han tidigare sagt så var det fantastisk. Men allt annat tog fokus.

Jag tyckte att det var dumt att dumpa mig då, när han egentligen skulle behöva nån vid sin sida som bäst. Varför välja att slåss mot demonerna själv, när man kan ha backup?

Jag hängde inte helt med på hur han tänkte där, men om jag förstod rätt så kände han att han skulle inte orka låtsas vara glad och pepprig (som han gjort innan, vilket jag aldrig krävt men om jag fattat rätt så har hans tidigare det och det var det han menade med "orkar inte ha flickvän".) Jag skulle då inte orka med honom och han depression och skulle då dumpa honom, vilket han inte vill och då var det bäst att dumpa mig först. Och om jag då inte skulle se honom deppig så skulle jag inte sluta älska honom och då skulle vi kanske kunna hitta tillbaka till varann när han mår bra.

Vi bor inte ihop och pratade väldigt mycket via messenger och telefon, vilket vi fortsatte litegrann med, så helt tyst blev det aldrig. Jag vägrade ge upp honom utan en fajt.

Vi kom fram till att en paus vore bättre, fortfarande ihop, inte ligga med andra, inte träffas på ett tag, kanske skicka nåt "Godnatt-meddelande" nån gång ibland.

Han har dock valt att skicka flera meddelanden om dagen, samt ringa ibland. Men det gör mig bara glad. Han har även öppnat sig litegrann för mig vilket är jättestort för honom.

Frågade honom häromdagen om det hade varit bättre om jag varit tyst och accepterat hans vilja, men han svarade att han var glad att jag inte gjorde det.

Det kan absolut vara som andra sagt att han har valt bort dig, han vill ha det så och att han skulle ha hört av sig annars.

Jag känner varken dig eller honom, utan kan bara tala från mig själv.

Jag är inte sån att jag tar mycket kontakt, jag kontaktar sällan nån när jag mår dåligt. Det har flera gånger hänt att jag sagt att jag vill var själv men sen blivit ledsen och känns mig lämnad när vederbörande inte hört av sig efter ett tag. (ja, jag är komplex och en smula dum i huvudet)

Så han kan lika gärna sitta och undra varför du slutat älska honom. För om jag förstått rätt så har du inte hört av dig alls sen det hände??

Därför tipsade jag om ett kort otjatigt kravlöst sms. Sen är allt upp till honom. Svarar han inte så vill han inte och du får tyvärr acceptera det. Hur hjärtskärande det än är.