• Anonym (Sambo­)
    Fri 5 Jul 2019 21:17
    5720 visningar
    44 svar
    44
    5720

    Slut, trots att vi älskar varandra.

    Min sambo och livspartner sedan två år tillbaka lämnade mig från ingenstans nyligen. Vårt förhållande har alltid varit fullt av kärlek och ömsesidighet.

    Anledningen till att han gjorde slut är att han mått dåligt en lång period, han är en underbar och ambitiös människa och i våras tvingades han hoppa av sin utbildning och det slog hårt. Efter det har han haft svårt att finna sin väg och nu kände han att han behövde börja om för att komma tillbaka till sig själv. Han visste inte ens längre om han ville fortsätta med sitt drömyrke och det tyder på att något hänt. Han förklarade att energin att vara i en relation tog oerhört mycket just nu och ett liten minigräl kunde ge honom panikattacker. Han grät och förklarade att han inte vill med att han måste för han vill må bra igen, att han önskar att det fanns en annan väg och att han älskade mig så mycket. Han sa också att han inte sa nej till en dag när han mår bättre, men för nu är det slut.

    Mitt hjärta brister, bara dagar innan la vi upp offentligt att vi skulle sökte lägenhet, dagen innan han stack pratade vi om vad vi skulle göra till helgen. Vi hade allt planerat och vår kärlek var varm och ljus.

    Det här är den människan jag älskar mest av allt och jag tänker inte ge upp på honom. Han behöver ju hjälp och jag känner mig hjälplös för jag inte längre kan göra något för honom. När vi skiljdes åt sa vi att vi skulle ha kontakt, vi skrev få meddelanden de första två dagarna sen dess har jag inte hört något. Han har massa saker kvar så jag vet att vi kommer ses igen. Men jag vill bara ha honom tillbaka. Hjälpa honom och finnas där för honom.

    Snälla jag ber er, finns det någon som kan relatera eller ge mig råd.
    Jag vägrar acceptera att det är slut och tips om att det finns andra kommer verkligen bara göra mig ledsen. Det är honom jag vill ha. Vi älskar varandra fortfarande djupt och anledningen till vår separation handlar om hans välmående.  

    Ska jag ge honom tid eller ska jag kontakta honom för att visa att jag finns där? Kan jag få honom att söka hjälp? Jag är så fruktansvärt orolig. Hur ska jag överleva under tiden?

    Någonting säger mig att det här inte var helt hans beslut. För han spenderade tre dagar hos sin familj efter en mindre dispyt vi haft och efter det kom det här.

    Snälla, ge mig råd för jag är helt vilse. Min värld har gått under och allt som håller mig uppe är att han sa att han kan komma tillbaka.

  • Svar på tråden Slut, trots att vi älskar varandra.
  • Anonym (Hej)
    Fri 5 Jul 2019 23:13
    #1

    Stackars dig att behöva genomgå en sådan här abrupt separation från någon du älskar så oerhört mycket. Jag tänker på dig.

    Från mig får du rådet att distansera dig och inte kontakta på ett tag. Han behöver finna ro i sig själv, och älskar du honom låter du honom få detta hur svårt det än känns.

    I vilken ålder är ni i?

  • Anonym (Jepp)
    Fri 5 Jul 2019 23:55
    #2

    Ja, det du ska göra är att gå emot dina instinkter. Hör inte av dig på 30 dagar. Om han hör av sig så ställ inga frågor, svara inga detaljerade svar. Om han frågar ?Hej, hur är läget?? Så svara en dag senare ?Hej! :D Jättebra! Hoppas du har det bra med :)? Sen, inget mer.

    Ha kvar honom på Facebook och gå på MASSA events och fester där du är så snygg du bara kan, stråla och se till att bli taggad i massa bilder. Passa på att stå jämte olika killar, flirta och var glad, mingla och lär känna massa folk. Träna hårt på gymet, sov gott på natten, passa på att göra allt man bara kan som singel.

    Efter 30 dagar, fråga om han vill ses och ta en fika som vänner. Var ap-snygg när ni ses. Berätta om allt kul du gör nu förtiden, ta inga initiativ till att be honom komma tillbaka osv och stanna inte för länge. Se själv vad du känner efteråt, om du ens vill gå tillbaka då.

  • Anonym (K)
    Sat 6 Jul 2019 00:26
    #3

    Det låter som att han är ganska instabil. Även om detta kommer från hans familj är det ju ett varningstecken att han låter sig påverkas så lätt. Jag förstår att du vill hjälpa honom men mitt tips är att du låter honom reda ut detta på egen hand, han har ju bett om att få tid för sig själv och han hör inte av sig. Det är tufft men om ni ska ha någon chans tror jag det bästa du kan göra är att ta lite distans och visa att du finns kvar när han känner sig redo.

    För egen del skulle jag nog ta mig en funderare på detta är en sund relation. Han verkar som sagt ganska instabil, att gå från att leta lägenhet ihop ena dagen till att bryta kontakten nästa dag är ganska extremt, såvida inget hänt. Vad händer nästa gång han känner sig deppig? Är det rättvist mot dig att du ska dras in i hans känslokarusell?

  • Anonym (X)
    Sat 6 Jul 2019 00:32
    #4

    Känner igen det beteendet. Min sambo hade en förmåga att när han mådde dåligt och var stressad ville han göra slut. Personer som mår dåligt söker lösningar på sina problem och ofta tar dom de närmsta "problemet" till att börja med, även fast man inte är en del av problemen men ett bråk blir ett problem och en anledning.

    Jag har dock känt igen det varje gång och kunnat förklara för honom att han kommer inte må bättre för att han dumpar mig då jag inte är hans problem.

  • Anonym (Sambo­) Trådstartaren
    Sat 6 Jul 2019 01:51
    #5
    Tack snälla för svar, det är verkligen otroligt fint utav er och ta er tid.

    Jag är 25, han är lite yngre. Kan tänka mig att många kan anse att den unga åldern får folk att tänka att "det där kommer jag komma över". 
    Problemet är jag vill inte komma över honom. Jag vill leva med honom och jag har varit kär såpass många gånger för att säga att jag vill spendera resten av mitt liv med honom. 

    Tack för råden, ni låter eniga att jag ska distansera mig. Jag ska försöka detta en stund men hur länge? 
    Att distansera sig och vara snygg och svårflirtad tror jag dock inte är svaret här eftersom min partner älskar mig, jag vet att han finner mig bra som jag är och jag har inte en uns av rädsla av att han skulle söka sig till någon annan. Allt ligger i hans psykiska mående.

    Däremot förstår jag när ni säger att han behöver tid. Jag vet att han behöver professionell hjälp men vet inte hur jag ska få honom att ta steget? Jag är rädd att han inte får den hjälp han behöver för att bli frisk. Kan man höra av sig till någon i hans familj? Eller borde jag prata med honom om det inom sinom tid?

    Vi har en sund relation och är otroligt lyckliga tillsammans, därför finns det inga tvivel om att jag kommer vänta så länge han behöver, för vår relation är inte roten till problemet. Efter det som har hänt är han instabil ja och det har jag också vetat om. Jag har bara inte vetat om hur illa det varit. Han har både symtom för depression och utbränning och just nu slänger han sig in i jobb, något som inte är nyckeln och jag vill verkligen hjälpa honom.

    Om det är så att jag just nu får vara en vän för honom, något som krossar mitt hjärta så är det så det får bli. Det viktigaste för mig är att visa för honom att jag finns där som ett stöd för honom. Så frågan är hur länge ska jag distansera mig för att han ska förstå det? Sen kommer jag inombords alltid hoppas och önska att vi kommer tillbaka till varandra, precis som han också sa.

    Anonym X - Jag förstår exakt vad du menar och jag känner verkligen att han tagit ett förhastat beslut och att han just nu inte kan må bättre utan snarare ännu sämre eftersom han vet om att jag mår fruktansvärt och att han egentligen inte ville det här heller. Finns det något du kan säga till din sambo som får honom att förstå? Hur hanterar du det när han tvivlar? 

    Jag vet inte hur jag ska fungera under tiden, hur ska jag "gå vidare" som så att fortsätta med mitt liv men samtidigt hjälpa honom och hålla uppe hoppet om att när han mår bra kommer han tillbaka? Jag vill vara stark men just nu tynar jag bort och även jag håller på att gå in i ett mörker utan honom.
  • Anonym (Sambo­) Trådstartaren
    Sat 6 Jul 2019 01:56
    #6
    Anonym (Hej) skrev 2019-07-05 23:13:25 följande:

    Stackars dig att behöva genomgå en sådan här abrupt separation från någon du älskar så oerhört mycket. Jag tänker på dig.

    Från mig får du rådet att distansera dig och inte kontakta på ett tag. Han behöver finna ro i sig själv, och älskar du honom låter du honom få detta hur svårt det än känns.

    I vilken ålder är ni i?


    Tack snälla för svar, det är verkligen otroligt fint av dig.
    Jag är 25, han är lite yngre. Kan tänka mig att många kan anse att den unga åldern får folk att tänka att "det där kommer jag komma över". 
    Problemet är jag vill inte komma över honom. Jag vill leva med honom och jag har varit kär såpass många gånger för att säga att jag vill spendera resten av mitt liv med honom.  

    Jag ska försöka distansera mig en stund men hur länge? 
    Om det är så att jag just nu får vara en vän för honom, något som krossar mitt hjärta så är det så det får bli. Det viktigaste för mig är att visa för honom att jag finns där som ett stöd för honom. Så frågan är hur länge ska jag distansera mig för att han ska förstå det? Sen kommer jag inombords alltid hoppas och önska att vi kommer tillbaka till varandra, precis som han också sa.

    Däremot förstår jag när ni säger att han behöver tid. Jag vet att han behöver professionell hjälp men vet inte hur jag ska få honom att ta steget? Jag är rädd att han inte får den hjälp han behöver för att bli frisk. Kan man höra av sig till någon i hans familj? Eller borde jag prata med honom om det inom sinom tid?
  • Anonym (Kämpe­n)
    Sat 6 Jul 2019 08:10
    #7

    Kan han drabbats av utmattningssyndrom? (Utbrändhet).

    Då bryter man ihop för minsta lilla motgång eller krav.

    Livskris kan också vara ett alternativ då man ofta vill byta ut hela livet (jag har haft två livskriser, men det slog mig inte så hårt som för din kille, inte annat än att jag från ena dagen till den andra bestämde mig för att drastiskt ändra mitt liv)

    Sen håller jag inte riktigt med andra som tycker att du ska släppa honom. Min sambo gjorde slut hux flux. Han grinade och sa att han älskade mig, men inte orkade längre. Vi hade aldrig bråkat, men han kände att mina förväntningar var för höga, att han ville saker i livet som han antagit att han inte kunde få tillsammans med mig. Jag accepterade inte denna orsak. Vi pratade i telefon mycket efter det (oftast jag som ringde), vände och vred på saker, redde ut alla missförstånd, pratade om hur vi skulle kunna göra för att det skulle kännas bättre för honom etc. Vi la alla krav och förväntningar på hyllan och tog en dag i taget. Efter två veckor började vi träffas smått. Korta besök, inga övernattningar och inget mer intimt än en kram och en puss. När han kände sig redo började han sova kvar, men det var fortfarande kortare besök. Han kom sent, åkte tidigt och allt blev på hans villkor. Det var jättejobbig period för mig som så gärna ville mer, att allt skulle vara bra och jag ville nästan slå in i huvudet på honom hur bra vi faktiskt hade det och hur lyckliga vi kunde vara tillsammans. Det tog väl ungefär 3 månader innan vi började hitta tillbaka till varandra och ett år efter händelsen var vi tajtare än nånsin. Vi väntar nu vårt första barn och han är överlycklig, både i relationen och att få bli pappa.

  • Anonym (Jepp)
    Sat 6 Jul 2019 09:06
    #8

    Ok. Kör på ditt sätt ts. Var naiv. Säg om några år hur det funkade att göra som du vill.

  • Anonym (Sambo­) Trådstartaren
    Sat 6 Jul 2019 10:52
    #9

    Tusen tusen tack för du delade med dig. Det har gått fem dagar sen jag hörde något från honom och allt jag vill är precis som ni jobba igenom det. Började ni prata med varandra direkt efter han gjort slut eller gav du honom tid? Fick ni hjälp utifrån och isåfall vem och hur togs initiativet?

    Jag tror verkligen han är utbränd och hans metod genom att slänga sig in i jobb och förnekelse känns farlig. Hur fick du din partner att förstå? Vad kan jag göra, eftersom jag naturligt sätt inte behöver träffa honom eftersom han bor hos sina föräldrar just nu. Hur kan jag ta tillbaka den rollen?

    Blir varm av att det löste sig för er, det ger mig hopp i allt mörker.

  • Anonym (A)
    Sat 6 Jul 2019 15:11
    #10
    Anonym (Jepp) skrev 2019-07-06 09:06:58 följande:
    Ok. Kör på ditt sätt ts. Var naiv. Säg om några år hur det funkade att göra som du vill.
    Håller med
Svar på tråden Slut, trots att vi älskar varandra.