Slut, trots att vi älskar varandra.

Kan han drabbats av utmattningssyndrom? (Utbrändhet).

Då bryter man ihop för minsta lilla motgång eller krav.

Livskris kan också vara ett alternativ då man ofta vill byta ut hela livet (jag har haft två livskriser, men det slog mig inte så hårt som för din kille, inte annat än att jag från ena dagen till den andra bestämde mig för att drastiskt ändra mitt liv)

Sen håller jag inte riktigt med andra som tycker att du ska släppa honom. Min sambo gjorde slut hux flux. Han grinade och sa att han älskade mig, men inte orkade längre. Vi hade aldrig bråkat, men han kände att mina förväntningar var för höga, att han ville saker i livet som han antagit att han inte kunde få tillsammans med mig. Jag accepterade inte denna orsak. Vi pratade i telefon mycket efter det (oftast jag som ringde), vände och vred på saker, redde ut alla missförstånd, pratade om hur vi skulle kunna göra för att det skulle kännas bättre för honom etc. Vi la alla krav och förväntningar på hyllan och tog en dag i taget. Efter två veckor började vi träffas smått. Korta besök, inga övernattningar och inget mer intimt än en kram och en puss. När han kände sig redo började han sova kvar, men det var fortfarande kortare besök. Han kom sent, åkte tidigt och allt blev på hans villkor. Det var jättejobbig period för mig som så gärna ville mer, att allt skulle vara bra och jag ville nästan slå in i huvudet på honom hur bra vi faktiskt hade det och hur lyckliga vi kunde vara tillsammans. Det tog väl ungefär 3 månader innan vi började hitta tillbaka till varandra och ett år efter händelsen var vi tajtare än nånsin. Vi väntar nu vårt första barn och han är överlycklig, både i relationen och att få bli pappa.

Vi pratade från dag 1. Han skickade sms dagen efter och frågade hur jag mådde varpå jag svarade skit. På kvällen ringde jag honom och fortsatte att göra så varje dag. Vi tog inte hjälp utan vände och vred på allt själv. Jag lät honom berätta om varenda liten detalj han tyckte kändes jobbig, frågade vad han trodde det berodde på och vad han tyckte skulle vara en lämplig åtgärd. Sen berättade jag vad jag tyckte och tänkte om det. I nästan allt fick jag kompromissa.

Vi upprepade ämnena flera gånger så han fick tid att fundera på dom.

Jag vet egentligen inte om det var något specifikt som ändrade honom, det var nog mer helheten. Att han kände att pressen släppte, att vi tog en dag i taget och han hade kontrollen i vilken takt allt skedde.

Det var nog mycket som släppte bara av att prata om det, att han insåg att det mesta satt i hans huvud att det inte alls var så som jag tyckte och tänkte.

En sak var bla att han hela tiden funderat över vad jag var ute efter. Han hade aldrig haft ett kravlöst förhållande, så han trodde att jag också hade nån dold agenda.

En annan sak var att jag pratat om vår framtid. Han fick panik över detta och tolkade det som att det var nu allt skulle ske. Han är en sån som lever mycket för dagen, så han hade svårt att förstå att man kunde måla upp en bild och en önskan om hur framtiden ser ut. För honom är det orealistiskt att ens tänka på sånt, för man vet aldrig hur det blir. Han kände sig inte redo för allt detta nu, och tyckte det var bättre att jag då hittade nån annan. Det tog mycket övertygelse för att få honom att förstå att det är en långsiktig plan och dröm jag pratat om.

Jag hade tjatat om att få träffa hans familj, någon han inte heller varit redo för och känt press över. Han hade kommit med tusen idiotiska ursäkter, så jag fortsatte att ge hintar och påtryckningar, något jag inte gjort om han berättat sanningen, vilket han nu gjorde.

Det var massor av olika små saker som vi pratade om, och några större, mer avgörande än exemplen ovan. Att få prata om allt, utan att jag dömde, gjorde nog att han till slut förstod att han var i en sån relation han faktiskt ville ha och hade någon som stöttade honom och inte skulle överge honom vid minsta motgång. Han har haft väldigt ytliga flickvänner tidigare som inte behandlat honom med kärlek och respekt, där han inte kunnat vara sig själv. Så det hade också fått honom att känna press på att vara någon han inte är. Att behöva leva upp till massa förväntningar och vara perfekt.

Prata, lyssna, kom med råd och var förstående, är mitt råd.