Förväntningarna

Hej.

I brist på vänner med barn vänder jag mig till er!

Att ha en bonusfamilj är så mycket svårare än vad jag förväntade mig.

Vilka förväntningar kan man ha på den nya och hur gör man om den nya verkar nästan helt ointresserad av barnet?

Min dotter som jag har varannan vecka, blir sju år och ska börja ettan till hösten och tycker som tur är om min nya som jag träffade för ca 8 månader sedan.

Dock kan jag känna att min nya bara till en början var väldigt mån om att min dotter skulle tycka om henne och var med väldigt mycket vilket uppskattades både av mig och barnet. De byggde en bra relation och tycker om varandra. Men det kom till en punkt där min nya kände att hon gled ur sitt kompisgäng och i princip vände på en 25-öring och började gå ut 2-3 gånger i veckan. Lägg där till är hon jobbar kväll/dag/helg.

Jag förstår att man inte vill tappa kontakten med vänner, men hur mycket är för mycket festande? Andra känslor som kommit till uttryck är att hon hatar "hamsterhjulet"-vardagen.

Jag vet att jag är den som har barn, inte hon och ett socialt nätverk är såklart viktigt. Det måste vi ha för att överleva. Jag förstår också att kärleken till ett bonusbarn inte är självklar och inte behöver komma över huvud taget i vissa fall.

Vi har diskuterat det här några gånger om att det inte finns någon facit och att det kan vara svårt med förväntningar.

Hur mycket ska jag förvänta mig att hon vill vara en del av barnavardagen varannan vecka? Hur har ni gjort?

Vi tycker ju om henne.

(Vi = jag och min dotter)

Tack för att ni svarar :)

Vi har inte flyttat ihop. Vi är båda med på att saker tar tid, sedan är det lite extra känsligt med tanke på min dotter såklart, vilket helt är upp till mig i det här fallet. Jag reflekterar väääldigt mycket på vad som är rätt och fel, både i förhållande till min dotter och till min nya. Det jobbigaste är nog att som en nykomling i en bonusfamilj har man i princip ingenting att säga till om. Dessutom måste man förhålla sig till ett ex.

Vi har pratat. Mest på mitt initiativ för att hon inte tar upp saker som besvärar henne. Det är något som skiljer oss åt.

Jag som person vill ta upp saker hela tiden, det pga. att jag blir väldigt stressad av att ha saker hängandes över mig.

Hur som helst är det mycket nu.. Men jag ska nog ta ett steg tillbaka. Har läst en och en halv bok i ämnet för att få rätsida på saker och lite mer kött på benen.

En annan sak är att det vore kul att höra vad ni andra har för erfarenheter i era bonusfamiljer. Hur var det när ni träffade nya och hur gick det sen?

Förväntningarna

INNEHÅLL