• Sun 7 Jul 2019 09:12
    596 visningar
    11 svar
    11
    596

    Förväntningarna

    Hej.

    I brist på vänner med barn vänder jag mig till er!

    Att ha en bonusfamilj är så mycket svårare än vad jag förväntade mig.

    Vilka förväntningar kan man ha på den nya och hur gör man om den nya verkar nästan helt ointresserad av barnet?

    Min dotter som jag har varannan vecka, blir sju år och ska börja ettan till hösten och tycker som tur är om min nya som jag träffade för ca 8 månader sedan.

    Dock kan jag känna att min nya bara till en början var väldigt mån om att min dotter skulle tycka om henne och var med väldigt mycket vilket uppskattades både av mig och barnet. De byggde en bra relation och tycker om varandra. Men det kom till en punkt där min nya kände att hon gled ur sitt kompisgäng och i princip vände på en 25-öring och började gå ut 2-3 gånger i veckan. Lägg där till är hon jobbar kväll/dag/helg.

    Jag förstår att man inte vill tappa kontakten med vänner, men hur mycket är för mycket festande? Andra känslor som kommit till uttryck är att hon hatar "hamsterhjulet"-vardagen.

    Jag vet att jag är den som har barn, inte hon och ett socialt nätverk är såklart viktigt. Det måste vi ha för att överleva. Jag förstår också att kärleken till ett bonusbarn inte är självklar och inte behöver komma över huvud taget i vissa fall.

    Vi har diskuterat det här några gånger om att det inte finns någon facit och att det kan vara svårt med förväntningar.

    Hur mycket ska jag förvänta mig att hon vill vara en del av barnavardagen varannan vecka? Hur har ni gjort?

    Vi tycker ju om henne.

    (Vi = jag och min dotter)

  • Svar på tråden Förväntningarna
  • Sun 7 Jul 2019 09:38
    #1
    +1

    Du kan inte förvänta dig mer än basic nödvändigheter. Resten Är upp till henne själv och viljan att faktiskt vara sambo med familj.

    Dvs ni äter middag ihop, gör nån utflykt, tvättar barnets kläder, ser till att barnet följer samma regler som du har. Det är basic.

  • Sun 7 Jul 2019 10:02
    #2

    Du kan inte förvänta dig mer än att hon behandlar barnet bra och med respekt. Det är inte hennes barn och kommer aldrig bli. Därmed kan du inte förvänta dig mer än så. Det är, som du säger, du som har barn och det är alltså du (och den andra föräldern) som har fullt ansvar för ditt barn och allt som hör till det.

  • Sun 7 Jul 2019 18:00
    #3

    Jag tycker inte du kan förvänta dig någonting innan ni pratat om det. Det låter låter som om ni varit snabba på att flytta ihop (om jag tolkar det rätt) när dessa saker först blivit en funderare för dig efter att ni bor ihop och hon inte gör som du förväntat dig .

    Helst skulle ni lärt känna varandra ordentligt innan ni involverade era liv och ditt barn såpass mycket som ni nu gjort. Hoppas att ni kan prata ihop er nu i efterhand.


    Korrekturläser som en kratta
  • Sun 7 Jul 2019 21:31
    #4

    Tack för att ni svarar :)

    Vi har inte flyttat ihop. Vi är båda med på att saker tar tid, sedan är det lite extra känsligt med tanke på min dotter såklart, vilket helt är upp till mig i det här fallet. Jag reflekterar väääldigt mycket på vad som är rätt och fel, både i förhållande till min dotter och till min nya. Det jobbigaste är nog att som en nykomling i en bonusfamilj har man i princip ingenting att säga till om. Dessutom måste man förhålla sig till ett ex.

    Vi har pratat. Mest på mitt initiativ för att hon inte tar upp saker som besvärar henne. Det är något som skiljer oss åt.

    Jag som person vill ta upp saker hela tiden, det pga. att jag blir väldigt stressad av att ha saker hängandes över mig.

    Hur som helst är det mycket nu.. Men jag ska nog ta ett steg tillbaka. Har läst en och en halv bok i ämnet för att få rätsida på saker och lite mer kött på benen.

    En annan sak är att det vore kul att höra vad ni andra har för erfarenheter i era bonusfamiljer. Hur var det när ni träffade nya och hur gick det sen?

  • Sun 7 Jul 2019 21:57
    #5
    dothaHassel skrev 2019-07-07 21:31:13 följande:

    Tack för att ni svarar :)

    Vi har inte flyttat ihop. Vi är båda med på att saker tar tid, sedan är det lite extra känsligt med tanke på min dotter såklart, vilket helt är upp till mig i det här fallet. Jag reflekterar väääldigt mycket på vad som är rätt och fel, både i förhållande till min dotter och till min nya. Det jobbigaste är nog att som en nykomling i en bonusfamilj har man i princip ingenting att säga till om. Dessutom måste man förhålla sig till ett ex.

    Vi har pratat. Mest på mitt initiativ för att hon inte tar upp saker som besvärar henne. Det är något som skiljer oss åt.

    Jag som person vill ta upp saker hela tiden, det pga. att jag blir väldigt stressad av att ha saker hängandes över mig.

    Hur som helst är det mycket nu.. Men jag ska nog ta ett steg tillbaka. Har läst en och en halv bok i ämnet för att få rätsida på saker och lite mer kött på benen.

    En annan sak är att det vore kul att höra vad ni andra har för erfarenheter i era bonusfamiljer. Hur var det när ni träffade nya och hur gick det sen?


    Eftersom ni inte bor ihop än har hon alltså rätt att leva sitt liv exakt hur hon vill. Då har hon rätt att gå ut på krogen sex dagar i veckan om hon vill på din barnvecka. Hon kan välja tjejmiddag före utflykt med dig och dottern på en lördag. Det är hennes rättighet så länge ni inte bor tillsammans.

    Att ni har ett förhållande har än så länge ingen betydelse vad gäller skyldighet/förväntningar på hennes förhållande till din dotter, det kommer först när ni bor under samma tak.

    Dock borde det ligga i hennes intresse att engagera sig i ert gemensamma liv om ett samboskap ska fungera.

    Jag har barn och har bara träffat män med egna barn och jag har varit noga med att vi har samma syn på barnuppfostran och ansvar. Jag ville ha en engagerad pappa som tar ansvar för alla barn i hushållet oavsett vems eftersom det är något som gäller mig också. Och det har funkat.
  • Sun 7 Jul 2019 21:57
    #6

    Jag förstår inte riktigt vad det här har med ditt barn att göra. Det är ju _dig_ tjejen dissar genom att hellre hänga med sina kompisar. Vem vill eller har tid med det i en seriös relation??

    Du lever vuxenliv med ansvar och förpliktelser. Det gör de flesta över typ 25 som jobbar, oavsett om de har barn eller ej, och nej det är inte så glamoröst alla gånger. Tjejen verkar vilja leva kvar i nån sorts tonårsbubbla, och verkar inte mogen för ett seriöst förhållande.

  • Sun 7 Jul 2019 22:36
    #7

    Det finns egentligen inget "facit" - en bonus/styvförälder kan vara precis så engagerad som man vill. Man kan ha en "föräldraroll", vara en extra vuxen, "plocka russinen ur kakan" osv. Sålänge man är ÖVERENS om vilken roll den "nya" ska ta/få spelar det mindre roll.

    Vad man däremot kan (bör) begära är att den nya behandlar barnet väl.

    Det du behöver fundera över, och diskutera med din parter, är hur DU anser att din nya skall engagera sig, samt hur din partners tankar gällande detta går.

    Jag blev själv "bonusmamma" för en liten tjej, innan jag själv hade barn. Min roll blev en "föräldraroll", men det var ju något som växte fram under lång tid. Men jag hade inte kunnat ha en relation med en man med ett litet barn utan att få komma "in i familjen" till 100%, och min (numera) man hade inte kunnat ha en relation med en kvinna som inte ville "vara familj".

    Men jag har vänner där den nya inte "engagerat sig" i vardagslivet utan plockat ut godbitarna - det har funkat utmärkt det också, eftersom parterna varit överens.

    Hade jag idag separerat från min man hade jag haft "krav" på en eventuell ny partner. Sedan hade partnern fått bestämma om han hade samma tankar. Annars hade jag avslutat relationen, eller eventuellt varit särbos utan att blanda in barnen alls.

    För du kan inte kräva ngt från en ny partner, men du KAN ställa krav på vad du vill ha ut av en partner, sedan är det upp till partnern om hen känner samma sak.

    Förutom detta skulle jag om jag var du, fundera över hur du vill att din partner skall vara OAVSETT inblandade barn. Personligen hade jag valt bort en partner som gick ut 2-3 ggr i veckan.

  • Sun 7 Jul 2019 23:48
    #8
    BuoBä skrev 2019-07-07 21:57:44 följande:

    Jag förstår inte riktigt vad det här har med ditt barn att göra. Det är ju _dig_ tjejen dissar genom att hellre hänga med sina kompisar. Vem vill eller har tid med det i en seriös relation??

    Du lever vuxenliv med ansvar och förpliktelser. Det gör de flesta över typ 25 som jobbar, oavsett om de har barn eller ej, och nej det är inte så glamoröst alla gånger. Tjejen verkar vilja leva kvar i nån sorts tonårsbubbla, och verkar inte mogen för ett seriöst förhållande.


    *"hänga med sina kompisar 2-3 ggr i veckan" skulle det stå. Klart man måste träffa kompisarna ibland, men det är extremt ofta.
  • Thu 11 Jul 2019 14:32
    #9

    Jag är bonusförälder till nu 2 vuxna bonusbarn och har även två gemensamma. För mig har det alltid varit självklart att alla barnen har haft tillgång till vårt hem när helst dom vill. Skulle känts hemskt att säga att dom bara tillhör familjen ibland..

  • Ess
    Thu 11 Jul 2019 20:43
    #10

    Jag tror hon insett hur det kommer att bli och börjat dra sig ur, sakta med säkert.

  • BDN
    Thu 11 Jul 2019 21:15
    #11

    Jag ser det som att detta måste få vara på din flickväns villkor. Försök inte styra in henne i något och låt henne själv avgöra hur engagerad hon vill vara i barnets liv. Vill flickvännen själv ha barn? Vill du gärna ha en extramamma till ditt barn? Allt sådant styr hur er framtid kommer se ut.

    Jag skulle släppa tanken från dig att det i detta läge förvänta sig någon kärlek mellan henne och barnet. Sådant tar tid, kanske flera år efter att man flyttat ihop, eller kanske aldrig.

    Varför är det viktigt för dig att hon i ett så tidigt skede är med er? Det är ju (vad andra än säger) dig hon väljer och inte ditt barn. Räcker det inte att du och flickvännen ses utan ditt barn, och har kul?

Svar på tråden Förväntningarna