• sextiotalist

    Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?

    Anonym (Me) skrev 2019-07-10 14:37:30 följande:

    Ni som har bonusbarn (och kanske även barn tillsammans med er partner också), känner ni en sorg över att inte ALLA barnen är era? Alltså önskar ni att ni var den egentliga föräldern till barnet? 


    Nej, de är fina personer och de är så för deras föräldrar är just deras föräldrar. Dessutom har jag haft "lyxen" att ha en annan typ av relation med dom, än deras föräldrar, inte sämre, inte bättre, bara en annan typ.
  • sextiotalist
    Anonym (2 barnsmamma) skrev 2019-07-14 08:46:55 följande:

    Låt bli. Jag lever i en kärnfamilj med min underbara make. Det är fantastiskt. Vi är en stark och trygg enhet. I vår familj så älskar alla varandra mest i världen. Vi vill varandras bästa varje dag. Innanför våra väggar är vi trygga, lugna och kan vara oss själva. Oavsett vad som händer så är vi ett team. Det är underbart.

    Särkullsfamiljer har inte denna känsla. Det finns alltid andra att anpassa sig till och olika lojaliteter i familjen.


    Du kan inte uttala dig om hur det är i andras familjer. Det finns särkullfamiljer som fungerar som din familj. Det finns kärnfamiljer som har starka lojalitetskonflikter.
  • sextiotalist
    Anonym (2 barnsmamma) skrev 2019-07-14 11:15:55 följande:

    Det finns alltid ett eller flera barn som sätter en utomstående part framför några av dom som bor i familjen. En eller flera föräldrar har alltid band till en utomstående och familjen kan aldrig flytta var dom vill och aldrig planera sin tid utan att ta hänsyn till ex. Föräldrarna har alltid redan upplevt dom mest magiska och intima sakerna ihop med någon annan.


    Det kanske är ett problem för dig. Det var aldrig problem för mig, det var snarare en trygghet för mig att sambon hade två barn innan.

    Att han blivit pappa två gånger innan gjorde inte vår upplevelse att bli föräldrar mindre.

    Du kan inte avgöra andras upplevelser och värdet för de inblandade.

    Visst, det har inte alltid varit en dans på rosor. Men vi har tydligen starkare band än alla de kärnfamiljer som separerat.
  • sextiotalist
    Anonym (2 barnsmamma) skrev 2019-07-14 11:34:06 följande:

    Min poäng är att mycket kommer naturligt i en kärnfamilj. Saker som är fullt naturligt och självklart för oss kräver arbete och kompromisser för en särkullsfamilj. Relationerna människorna mellan är inte naturliga och självklara för er. Ni älskar inte alla varandra mest av allt utan har olika lojaliteten.


    Vi har både tillit och lojalitet. Sambon och jag ser oss som basen i vår relation. Hade inte vår relation känt naturlig och krävt arbete så hade vi inte varit ett par. Kompromisser har väl alla relationer.

    Fast jag är av den uppfattningen att en sund relation inte behöver arbete för att hålla relationen i liv. Om kärleken kräver arbete så är det inte kärlek mer
  • sextiotalist
    Anonym (2 barnsmamma) skrev 2019-07-14 12:53:56 följande:

    Då kommer du ju inte från en perfekt kärnfamilj. Er familj saknade ju någon otroligt grundläggande.

    Även om vi statistiskt sett har extremt liten risk för separation så kan det självklart alltid ske.

    Forskningen är tydlig med att barn i särkullsfamiljer mår sämre psykiskt och fysiskt än dom i kärnfamiljer. MEN man vet också att barn i kärnfamiljer där det sker misshandel mår sämre än barn i särkullsfamiljer. Så kärnfamiljen är inte alltid det bästa.

    En frisk, lycklig kärnfamilj är väl de dom flesta hade valt för sina barn?

    Nu frågar ts om hon aktivt ska välja en särkullsfamilj. Jag svarar utifrån mina erfarenheter, forskning och det jag ser i denna tråden.


    Men du har själv inte levt på det sättet eller hur?

    Visst det stämmer med statistiken. Men, om har man rätt förutsättningar, dvs en grundläggande kärlek, respekterar varandra, tillit och man ger varandra energi, så fungerar det.

    Dvs exakt samma grunder som kärnfamiljer.

    För jag är rätt säker på att den vanligaste orsaken att särkullfamiljer separerar är samma orsak till att den tidigare familjen separerade.
  • sextiotalist
    Anonym (E) skrev 2019-07-14 13:16:23 följande:

    Fattar inte hur svårt det ska vara att älska någon annans barn. Ett barn är ett barn oavsett vem som fött det. Hade jag haft en man med barn från sitt tidigare förhållande hade jag lagt ned mitt liv på att försöka bli insläppt och accepterad av de barnen, och att älska dom som om de vore mina egna. Camilla Läckberg är ett bra exempel på detta med bonusbarn. Fantastiskt mindset. Mamma är alltid mamma, MEN ju fler mammor i ett barns liv, desto rikare på trygghet är barnet. Förutsatt att dessa mammor och pappor (riktiga och bonus) är bra och stabila människor med mycket kärlek att ge. Dessutom kan en bonuspappa/mamma vara en oerhörd gåva om den riktiga biologiska visar sig vara olämplig. Det substitutet kan göra under. Skulle själv ALDRIG kunna skilja på mitt egna och någon annans. Är gärna mamma till en extra eller några till om JAG får ÄRAN. Att biologiska föräldern har något emot det etc - det är en annan kamp/fråga som man får lösa och hantera vuxna emellan.


    Där kommer en av orsakerna till att splittringen sker i särkullfamiljer. Det är kravet på att man ska älska alla barn som ens egna.

    Jag älskar inte sambons barn, men jag tycker väldigt mycket om dom. Föräldraansvaret har legat på deras föräldrar. Jag har (och även de) plockat russinen ur kakan.

    Min sambo har sett det jag gjort som bonus, inte tagit det för givet.

    Dvs vi har inte levt som Camilla utan valt en annan väg. För oss (därmed inte sagt att det är rätt för alla) har det fungerat.
  • sextiotalist
    Anonym (E) skrev 2019-07-14 14:11:00 följande:

    Jo så kan det vara, kan man inte/vill man inte så kan inte någon annan heller ta sig rätten att tvinga fram en kärlek som inte finns. Jag är bara lite nyfiken (inte alls dömande eller så, utan bara nyfiken) hur hanterar man då ett barn som är sambons, men som haft en dålig mamma och vill se dig som mamma och söker värme, kärlek, omsorg och en mamma hos dig? Avvisar man? Markerar man gränsen? Hur gör man?

    Jag tycker för övrigt att allt som funkar är bra, är barnen med på tåget och du och alla i familjen, så får man väl plocka russinen ur kakan! Man behöver inte ha en Läckberg familj (kanske var otydlig med det i inlägget innan), om det finns andra alternativ som leder till samma lycka för de inblandade! Även fast jag ?förespråkar? Camillas sätt så är det för att det förmodligen skulle passa MIG bäst, men alla är olika! Och det har jag FULL förståelse och acceptans för! Alla barn vill inte heller släppa in fler vuxna särskilt djupt, för alla har inte det behovet.... så då passar ju andra lösningar!


    En sådan relation hade jag inte gett mig in på. Män med förskolebarn gick också bort. Hade inte min sambo varit tydlig genom handling att jag inte hade något föräldraansvar, så hade vi förblivit särbos. Jag hade inga planer att ha barn, varken egna eller andras
  • sextiotalist
    BDN skrev 2019-07-15 10:53:46 följande:
    Är "hennes problem" hennes del av ansvaret för deras gemensamma barn? Hans barn, hans ansvar att ta hand om barnet oavsett vad. Ditt val att leva med honom men med möjlighet att välja bort barnet (och i och med det även honom) om du inte pallar. Har barnet särskilda behov som gör det extra jobbigt, eller hur kan ett barn på heltid (istället för halvtid) bränna ut två vuxna människor?
    Då kommer vi till det som var i den andra tråden. Möjlighet till återhämtning. Utöver detta så kan visst barn bränna ut sina föräldrar, speciellt barn som är mer krävande. Inte alls ovanligt eller konstigt, förekom även förr, då hemmafruar åkte på husmorssemester eller in på vilohem.
  • sextiotalist
    Jw83 skrev 2019-07-15 11:07:38 följande:
    Din sambo borde inte skaffat fler barn med dig. Inte innan han klarade av att vara förälder till de barn han redan hade. Befintliga barn bör alltid gå först

    Det var direkt oansvarigt att skapa fler liv än ni orkade med.

    Det är nog inget ovanligt misstag att skaffa fler barn än man klarar av. Men man kan inte välja bort äldre syskon för att man själv gjort fel.

    Tråkig situation men till största del självförvållad. Var arg på din sambo som inte sa stopp istället för på hans ex.
    Håller inte med dig alls. Det är den som abdikerar från sitt föräldraskap som bär den största skulden.
  • sextiotalist
    BDN skrev 2019-07-15 13:06:07 följande:
    Hans barn. Han ska ta hand om sitt barn. 100%. Förstår inte problemet, fine att du tycker att det är orättvist men vem ska ta hand om barnet om varken barnets mamma eller pappa har lust att var föräldrar på heltid? Om man utgår från att föräldrar är föräldrar till 100% av tiden så blir man inte besviken om det av en eller annan anledning blir så.
    Om H var hemma och var föräldraledig och barnens moder ansåg att hon inte behövde ta sitt egna ansvar då, utan skickade över sina barn till pappan, så innebar det i praktiken att ansvaret hamnade hos H.
    Hade mamman varit sjuk, död eller så, då har man en mer förståelse för situationen. Men att man utnyttjas som barnvakt för att en förälder (oavsett vem) inte ids ta hand om sina barn kan göra vem som helst vansinnig.
    Pappan tog ju sitt ansvar, han skickade inte tillbaka barnen till mamman. De bet antagligen ihop och löste situationen. Men det hindrade ju inte H att känna dessa känslor för mamman. För i det här fallet var det inte sjukdom, arbete eller död som orsakade situationen, utan en mamma som abdikerade helt själviskt från sitt föräldraskap.
    Själv hade jag tagit mitt barn och rest bort, så fick barnen gå på sitt fritids/dagis.
  • sextiotalist
    Jw83 skrev 2019-07-15 13:48:50 följande:
    Om H fick ta ansvar för barnet så tog pappan inte sitt ansvar. Då var det pappan som skickade bort sitt föräldraansvar till H
    Absolut, men vad skulle man göra, visst H kunde bryta föräldraledigheten, eller skulle båda vara föräldralediga?
    Du märker hur absurt det låter. H skulle alltså bryta föräldraledigheten så pappan skulle ta sitt ansvar. Bryta eventuell amning etc, för att mamman skickade över barnen till pappan.
    Jag skrev att i praktiken fick H ta ett ansvar som hon inte ville ha. Just för att det var hon som var föräldraledig. Hade det varit under pappans föräldraledighet så hade det varit en annan sak.
  • sextiotalist
    Jw83 skrev 2019-07-15 14:13:00 följande:
    Nej det tycker jag inte. Jag är tydlig med att jag tycker att pappan inte borde ha skaffat fler barn än han klarade av.

    Vi var föräldralediga samtidigt länge när tvåan kom. Inte absurt alls. Bara normalt föräldraskap.
    Ja, ja, du är ofelbar, tar alltid de bästa valen, gör en abort som ett litet Quick fix.
    Så du anser, att när en kvinna blir med barn, med en man som har barn innan, att hon ska vara så förutseende att hon gör en abort, eftersom det kan inträffa saker som man inte hade kunnat klara av.
    För du är väl medveten om att det är kvinnan som tar beslutet om hon ska genomgå en graviditet eller inte.


  • sextiotalist
    Jw83 skrev 2019-07-15 14:30:22 följande:
    Nä jag hade aldrig behövt göra en abort eftersom att jag aktivt valde bort män med barn.

    H har gjort många aktiva val i denna riktning. Det handlar inte om ett misstag.

    Mannen borde ha skyddat sig fram tills han förstod att han är förälder dygnet runt alltid.
    Jag valde också bort män med barn, tills jag träffade sambon, det fanns inte min framtid några barn, så blev jag gravid.
    Nu hade jag tur, sambons ex dyrkade vårt gemensamma från första gången hon träffade vår son. Har en sambo som har tydliga gränsdragningar och såg oss två som basen i den nya familjen. Exet hade inte så mycket att säga till om.
    Nu framgår det även att du inte lever i en sådan familj, som du skriver, du har valt bort män med barn. Så dina kommentarer utgår från en verklighet som du inte känner till.
    Ja, föräldraskapet bör man inte abdikera ifrån. Men finns det två föräldrar, även om de är separerade, så förutsätter man att båda föräldrarna tar sitt ansvar som föräldrar. Sedan kan självklart saker hända, men att ständigt tugga mantrat "man ska inte ha mer barn än man klarar av, man är förälder på 100%" är nästan lite pinsamt när man lever ihop med den andra föräldern.

    Jag hade absolut inte gått med på det H gick med på. Jag hade tagit mitt barn och rest iväg ett tag, så hade "hon är ändå hemma" försvunnit. Men jag är rätt säker på att både H och barnens pappa i denna situation tänkte på barnen, om mamman sviker så ska inte vi svika. Men H´s ork mäktade inte med detta, så därför gick hon in i väggen.
  • sextiotalist
    Anonym (Mamma) skrev 2019-07-16 07:16:40 följande:
    Eftersom H inte hade varken ork eller lust att ta hand om det tidigare barnet så måste de såklart prioritera om. H får börja jobba, sluta amma (om hon gjorde det) eller så får de tyvärr separera. De gjorde inget av detta utan kramade om offerkoftan lite hårdare.... Tragiskt...
    Självklart är det H´s ansvar att lösa situationen, det glömde jag, hon är ju den nya som ska lägga sig platt för att alla ska bli nöjda.
    Det tragiska är att de som alltid får skit i sådana här situationer är de som gör något för att fixa det. Den frånvarande föräldern slipper ta sitt ansvar och självklart är det den nya som oftast bär det största ansvaret att lösa situationen.
    Än bättre, man minimerar deras upplevelser genom att slänga ordet offerkofta över dom, så de vet ju ännu mer att ansvaret är och förblir deras.

    Vet du, de flesta försöker ofta lösa situationen här och nu, gör det bästa vad de upplever för stunden. Många gånger hade kanske en annan lösning varit bättre, med facit i hand.  Och ofta försöker man hitta en lösning som gör att barnen inte far illa.
    Utöver detta med FL, det är inte bara att byta rakt över, OK, om den som är hemma blir sjuk och inte kan ta hand om barnet, då får man byta rakt av. Men man måste annars ansöka om detta minst tre månader i förväg.
  • sextiotalist
    BDN skrev 2019-07-16 09:36:27 följande:
    Nej, men H är del av en familj med barn sedan tidigare och livet är inte förutsägbart. Det är ju inte H som lämnats själv med sambons barn sedan tidigare, utan det är familjen som utökats med ett till barn på heltid (istället för halvtid eller vad de nu hade innan). Man får räkna med att barnet kan komma att bo på heltid. Pallar man inte, så har man inget i en sån familj att göra. Stackars detta barn som hamnar i kläm över någon jäkla "rättvise"diskussion. Kul att vara föremål för en konflikt där ingen vill ha med en som litet, oskyldigt barn att göra. Städer säkert självkänslan för barnet ännu mer och barnet blir nog oerhört lätthanterligt framöver... 
    Tänk om alla hade facit i hand, så lätt det skulle vara att ta rätt beslut. Man kan inte i förväg veta vad man pallar för. Resonerar du så när det gäller alla som blir utbrända?
    Men självklart, med facit i hand så hade det varit bättre för samtliga om H snällt valde att separera för då hade ju alla mått bra och varit lyckliga.  Än bättre hade det varit att H valde att inte föda barnet. Fast då hade troligen inte ens situationen uppstått
  • sextiotalist
    Anonym (2 barnsmamma) skrev 2019-07-16 14:51:00 följande:

    Bara att läsa de senaste sidorna för att se hur splittrade och problemfyllda många särkullsfamiljer är.

    Föräldrar som anser att man inte behöver ta hand om sina egna barn varje dag, särkullbarn som ses som tillfälliga ovälkomna gäster, syskon som inte anses tillhöra familjen och familjer som får psykisk ohälsa pga särkullsfamiljer.

    Spring TS! Skapa en kärnfamilj istället.


    Du vet väl att hälsan tiger still. Om man läser här, så ska man inte skaffa barn alls, inga karlar för den delen heller och inga kvinnor. Man ska inte arbeta, inte bli sjuk, inte skaffa hus och för guds skull, inga släktingar heller, varken mödrar, fäder, svärföräldrar eller syskon.
    Det finns många fungerande särkullfamiljer, men eftersom de fungerar, så behöver de inte lyfta icke-existerande problem.
    Det är andra utmaningar att leva ihop med en person som har barn sedan tidigare, men precis som kärnfamiljer, en del löser detta och får det fungera, andra fixar det inte och separerar.
    Och när det gäller psykisk ohälsa, så kan även kärnfamiljer få en familjeproblematik som leder till psykisk ohälsa.
    Både Brumma, Påven, smulpaj och jag har erfarenhet av att leva i särkullfamilj. Våra familjebilder ser olika ut, vi har olika strategier hur vi handskas med vardagen, vi har olika syn på hur vi vill leva. Men vi har en sak gemensamt. vi har fungerande särkullfamiljer och vi ser inte detta som några problem. Ingen av oss har haft dans på rosor hela tiden. Men det har man inte i en kärnfamilj heller. Men vi har fått det att fungera då vi lever i relationer där man respekterar varandra, inte kör över varandra och tar hänsyn till vilka är, det gäller oavsett om man är barn eller vuxen.

  • sextiotalist
    BDN skrev 2019-07-17 09:11:08 följande:
    Eftersom det finns saker som inte går att påverka får man hoppas och anta att två vuxna människor som lever tillsammans med barn kan vara de vuxna i situationen och lägga sitt rättvisetänkt åt sidan. Det gäller barn!! Som vuxna valt att sätta till världen och som alla inblandade känt till sedan tidigare. Vi ställer upp för varandra i denna värld och bryr oss om andras välmående - inte minst dem vi har närmst. Barnet är högst troligt, precis som alla andra barn, i extremt stort behov av kärlek, inte minst när ALLA vuxna omkring barnet väljer bort barnet av egoistiska skäl såsom för att förverkliga sig själv eller för att deras egna barn "påverkas negativt" av sitt syskons närvaro eftersom de vuxna måste ta hand om syskonet också är därmed får MINDRE energi till att ta hand om sina EGNA barn. 

    Jag accepterar inte "men det är inte Hs problem, det är föräldrarnas ansvar". Så länge H väljer att leva under samma tak som sambon och hans barn sedan tidigare så är det Hs och sambons gemensamma och förbannade plikt att ta hand om och älska barnet. Om det inte går bör socialtjänsten kontaktas där en ansökan om placering på grund av bristande föräldraförmåga bör göras.
    Det är din uppfattning, men verkligheten är den att det är och förblir vårdnadshavarnas skyldighet. En anmälan till socialtjänsten att en ny partner inte tar något ansvar över den andras barn skulle falla platt till marken, så länge den nya inte är farlig för barnet.
    Det är inte den nya partnerns plikt att vårda barnet och än mindre älska barnet, varken moraliskt eller juridiskt. Det enda som kan falla under "plikten" är att respektera barnet och behandla det väl.
    Jag hade inget föräldraansvar, ett vuxenansvar, absolut, sambon och hans ex var barnets föräldrar och hade det totala vårdnadsansvaret, moraliskt och juridiskt.
    Lägg till det inte heller är självklart att barnen vill ha en tredje förälder, de kan vara helt nöjda med att den nya är endast en till vuxen i barnets liv, men inte större ansvar än en moster, faster eller en nära vän till familjen 
  • sextiotalist
    BDN skrev 2019-07-17 09:25:49 följande:
    Jag menar att man själv gör en ansökan om placering om ingen av barnets föräldrar orkar/kan/vill ta hand om barnet. Inte att någon ska anmäla H för att inte älska barnet..

    Skilnaden mellan dig och H verkar ju, enligt H, vara att ingen i barnets närhet verkar vilja eller orka ta hand om barnet.
    Inte ens de som verkligen behöver avlastning, med mycket krävande barn, har lätt att få en placering. Så du kan ju fortsätta att drömma om lösningar som inte finns.
    Ja, det är synd om barn där vuxenvärlden sviker. Men i det här fallet så svek inte vuxenvärlden, de tog hand om barnet, men detta på bekostnad av H´s hälsa. Ändå öser du galla över H, hon gjorde mer än vad som förväntades av henne, hon "offrade" sitt eget mående för att backa upp när mamman svek, varför då?
    Varför ösa galla över en som gjorde allt rätt?
Svar på tråden Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?