Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?
Svårt att säga eftersom mycket hade varit annorlunda ifall jag var barnets riktiga mamma. Men utifrån hur situationen är nu så är jag glad att jag inte är barnets mamma och därmed kan ta ett steg tillbaka.
Svårt att säga eftersom mycket hade varit annorlunda ifall jag var barnets riktiga mamma. Men utifrån hur situationen är nu så är jag glad att jag inte är barnets mamma och därmed kan ta ett steg tillbaka.
Men folk, ni är ju inte livegna. Kanske tillskriver ni ett barn eller en vuxen människa på annan plats lite för stor betydelse i ert liv. Kanske är det snarare lite bortförklaringar för att slippa agera själv, folk har så mycket påverkan på ens liv som man låter dem ha. Känns ditt liv hopplöst och meningslöst - förändra din situation eller din attityd..
Min sambos ex är en riktig skitstövel. Har lämnat deras barn på heltid hos oss trots att vi haft små barn och därpå varit nära att gå in i väggen. Svårt att ändra på detta endast genom att ändra tankesätt. Hon är en skitstövel och allt hade varit enklare om hon inte hade varit en skitstövel. Det är en sorg att upptäcka att det var så pass illa när vi redan hade skaffat gemensamma barn. Hon har utnyttjat oss och hon har manipulerat deras barn medan vi försökt göra "det rätta" och inte blanda in barnet. På vilket sätt skulle jag kunna ändra tankegång och må bättre? Är det fel att känna sorg över det här? Jag har ett bra liv med min familj, jag sörjer inte oavbrutet men det här finns någonstans i bakgrunden. Finns det människor som lever helt utan några problem i sina liv?
Tack för alla som delat med sig i tankar och funderingar. Jag själv står i valet och kvalet om jag verkligen ska ge mig in i det...