Forum Studerande - Samhälle
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Är det för sent för mig att byta program?

    Tis 16 jul 2019 16:38 Läst 0 gånger Totalt 37 svar
    Visar endast inlägg av Sinv - Visa alla inlägg
    Tis 16 jul 2019 16:38

    Jag har studerat 2 år på socionomprogrammet och har därmed 1,5 år kvar på programmet. Jag har länge haft tankar kring mitt studieval då jag aldrig haft ett drömjobb och vad jag har velat bli har ständigt ändrats. Jag valde till slut socionomprogrammet före mina andra två alternativ som jag valde mellan då, psykologprogrammet och juristprogrammet. Det finns inga logiska förklaringar till att jag valde socionomprogrammet egentligen då mitt främsta intresse är att tjäna pengar, och den dåliga lönen för frisörer/make-up artister är anledningen till att jag inte slutförde min gymnasieexamen inom detta utan bytte program och sedan valde att studera vidare. Socionomer tjänar mer än frisörer i och för sig men skillnaden är inte enorm och socionomer ligger nästan lägst i lön av alla universitetsutbildade, tillsammans med förskollärare och logopeder. Det är dock inte bara lönen som stör mig utan kulturen inom yrket där man måste ha vänstervridna åsikter för att passa in, man måste vara emot straff för kriminella, tycka synd om allt och alla oavsett hur vidriga gärningar dessa personer gjort. Jag har ett sommarvikariat nu på ekonomiskt bistånd som socialsekreterare och bemötandet från klienter är värre än jag kunde ana, att bli kallad fitta, hora, slyna, äckel, osv sker nästan dagligen av klienter och en av mina handledare blev dödshotad bara på min tredje arbetsvecka. Det är ju en sak att få en dålig lön om man brinner för sitt jobb men det känns svårt för mig att motivera mig själv att vara lägre betald än i princip alla gymnasieutbildade är för att bli kallad hora och fitta när man ska vara det sociala skyddsnätet som hjälper människor. Det är inget kul att vara en del av det sociala skyddsnätet när nästan ingen uppskattar det man gör. Nu vet jag att det finns fler områden än ekonomiskt bistånd, och att man inte behöver arbeta som socialsekreterare men upplever det ändå ganska svårt få andra tjänster till en början och lärarna på programmet menar också på i princip att vill man inte arbeta som socialsekreterare ska man hoppa av programmet för det får man räkna med att göra ett bra tag innan andra jobbchanser finns. Antalet lediga jobb för socionomer minskar också konstant känns det som, så jag har känslan av att yrket är påväg mot att bli ett överskottsyrke, och då blir ju möjligheterna att välja område att arbeta inom mindre.

    Jag har fortfarande funderingar på att studera till jurist, men utbildningen är lång och har inte ansökt till hösten så kan först påbörja mina studier januari 2020.
    Om jag fortsätter studera på socionomprogrammet under hösten vilket jag tänkt eftersom jag inte har något annat sätt att försörja mig som det ser ut just nu utöver CSN, så kommer jag därmed bara ha 2 terminer kvar när jag isåfall hoppar av. Jag har funderat över att utbilda mig till systemvetare också, vilket ska vara lätt att få jobb efter och hög lön men är nog mer intresserad av juridik än systemvetenskap. Ekonomi är jag intresserad av men matte är inte min starkaste sida, så alternativet som finns inom ekonomi är nog en YH-utbildning på 2 år till redovisningsekonom eftersom jag efter flera försök att klara Matte 3b/c inte lyckats. Det var på gränsen att jag ens klarade Matte 2a som krävdes för socionomprogrammet. Sjuksköterskor börjar tjäna riktigt bra också så det kan vara intressant men saknas två kurser i naturkunskap för mig där och vet inte om jag hinner läsa upp båda under hösten.
    Jag kan även tänka mig en komvux-utbildning till elektriker, kort utbildning och hög lön men om själva yrket passar mig skulle jag egentligen svara nej, det är mest lönen jag vill åt där. Mina alternativ är därmed jurist, systemvetare, redovisningsekonom, sjuksköterska och elektriker. 

    Jag är relativt säker på att jag inte kommer arbeta som socionom i framtiden, men funderar på om det är bäst att hoppa av så snabbt som möjligt och påbörja ny utbildning till våren, eller om det är bättre att slutföra min examen för att sedan påbörja en ny utbildning. Är det för sent att hoppa av programmet? Jag ska tillägga att jag är 21 år men fyller 22 under hösten.

  • Ons 17 jul 2019 03:45 #3
    shift skrev 2019-07-16 23:07:14 följande:

    Det är definitivt inte för sent för dig att byta program. Både med tanke på din ålder och med tanke på att du redan nu verkar vantrivas med ditt val. Vad var det som drog dig till socionomprogrammet till att börja med? 

    Mitt tips är att inte stressa fram ditt val. Du är ung. Det du pluggar till kommer du jobba med en lååång tid framöver, och även om pengarna är en viktig faktor för dig kommer du vilja ha ett jobb du är i alla fall måttligt intresserad av. 

    Har också varit väldigt osäker på vad jag ville plugga, och slutade tillslut med att jag pluggade kandidatexamen inom ekonomi med inriktning på redovisning. Anledningen till att jag valde just ekonomi var för att det var det mest praktiska valet; finns jobb i staden jag vill bo i, vill gärna arbeta administrativt/kontorsjobb, lönen har stor potential att bli bra (dock väldigt låg ingångslön inom redovisning) osv. Jag tycker ekonomi är delvis intressant, men absolut inte lika intressant som vissa andra ämnen kan vara (men där jag valde bort passande yrken för att de var dåligt betalda eller mindre praktiska), och kan känna att jag delvis ångrar att jag stressade fram mitt studieval bara för att jag ville bli klar och tjäna pengar. Är 25 nu och kommer jobba med detta ett tag framöver, men kommer troligtvis skola om mig om x antal år eftersom jag redan som nyexad känner att jag hellre skulle vilja ägna hela dagarna åt något jag faktiskt brinner lite mer för. På den positiva sidan kan jag nu släppa stressen över att jag känner att jag "måste" ha en utbildning för att röra mig framåt i livet, även om det bästa hade varit att jag insåg detta innan jag pluggade.


    Socionomprogrammet lockade mig för att samhällskunskap är ett ämne som alltid intresserat mig. Jag har alltid varit intresserad av samhället i helhet, men har också alltid kämpat med att mina politiska åsikter är ganska spretiga. Vissa åsikter går mer åt vänster och andra åsikter går mer åt höger, därför landar det i mitten när jag röstar. Jag tror inte det är så många yrken där det finns en rådande kultur om vad man måste rösta på så som det finns inom socionomers bransch, men märker av det ännu mer på utbildningen än på jobbet. Jag lockades också av programmet för att jag hade ingenting när jag växte upp. Jag var socioekonomiskt utsatt så att säga och hade ingen trygghet eller lätt uppväxt. Jag har erfarenhet av att leva i familj med missbruksproblematik och främsta anledningen att jag valde utbildningen är att hjälpa barn och ungdomar som har det lika svårt som jag haft det. Nu har jag i och för sig bara arbetat med ekonomiskt bistånd en kort period denna sommar, men jag trodde inte att människor var riktigt såhär respektlösa. Jag trodde att det kunde hända, men att bli kallad fula ord nästan dagligen under telefontid med klienter är ingenting jag förväntade mig och det visar sig att jag hanterar hot och trakasserier sämre än jag trodde. Jag tar inte åt mig men jag blir väldigt irriterad och tappar lusten att hjälpa människor när man blir bemött på det sättet.

    Jag har ett långt arbetsliv framför mig och under mitt liv kommer pensionsåldern kanske höjas till 75 år, det skulle inte förvåna mig. Oavsett så är det över 45 år som jag har kvar av mitt arbetsföra liv så det känns väldigt dumt att fortsätta på en bana jag redan vet att jag inte är nöjd med, och det funkar inte ha ett yrke där endast chefsjobb lockar för att ska man vara brutalt ärlig är så kommer långt ifrån alla som vill bli chefer få de möjligheterna. Det är aldrig fel att sikta på chefsjobben men att ta för givet att man kommer bli chef är nog att göra sig själv en otjänst för risken är hög att man aldrig får chansen.

    Jag kräver inte en förmögenhet men jag lever inte på luft, och att studera 3,5 år för att få samma lön som ett butiksbiträde har känns bara nedvärderande. Då ska man verkligen brinna för sitt jobb, och det gör inte jag. Jag vill ha ett jobb där jag tjänar bra, och kan unna mig att leva ett liv jag aldrig kunnat leva. När mina vänner reste utomlands på lyxsemestrar fick jag stanna hem i mitt rum, och under senare år när vänner gått på spabehandlingar, nagelbehandlingar osv så har jag inte haft råd med detta. Jag vill leva ett liv där jag inte behöver räkna kronorna för att se om jag har råd att köpa ens det nödvändigaste som mat, vissa månader just nu när jag är student äter jag knappt för att pengarna inte räcker till. Jag har sett hur mina föräldrar har mått sjukt dåligt psykiskt av att inte ha en god eller ens stabil ekonomi, och därför är den ekonomiska aspekten viktig. Det handlar inte om girighet, utan att jag accepterar den verklighet vi lever i, allting kostar pengar och vi är beroende av pengar oavsett om vi vill vara det eller inte. Sedan vill jag självklart tycka att jobbet är någorlunda intressant. Hantverkare tjänar bra men skulle förmodligen hata ett sånt jobb för det inte är min grej, så elektriker har jag väl egentligen redan strukit. Jag trivs med kontorsjobb, men skulle hellre prata med andra företag eller kunder. Jag är trött på att ha klienter som kallar mig hora för jag inte tar de juridiska besluten som de önskar, och är man trött på sitt yrke efter bara 1 månad så finns det ingen anledning att fortsätta.

    Jag vet inte vad jag vill göra, och det är anledningen att jag har dröjt kvar på socionomprogrammet såhär länge för jag har funderat på att hoppa av och byta utbildning från första terminen. Under termin 2 ansökte jag till och med till juristprogrammet, kom in, sade upp min lägenhet, letade bostad i Örebro, skulle precis skriva på kontrakt på studentlägenheten där när jag backade och fegade ur för jag inte var säker på det valet heller. Jag har inte varit säker på någonting och därför har jag inte hoppat av ännu, men nu känner jag att det nog är dags att göra det. Däremot vill jag inte stressa fram en ny utbildning, har blivit antagen på sen ansökan till yh-utbildning som inköpare men känner mig inte säker på att det är ett bra val för mig heller så vet inte om jag är beredd flytta till Växjö när jag inte ens känner mig säker på valet. Jag har hört att ingångslönerna inte är jättehöga inom redovisning, men ingångslöner säger inte så mycket, det är löneutvecklingen som är viktigast. Socionomer har helt okej ingångslöner, runt 30 i de flesta kommuner (34-35 i Sthlm), i min kommun ligger det på 26-27 dock så det är stora variationer beroende på kommun, men oavsett kommun så är det en usel löneförhöjning, Över 1% om året anses ovanligt i höjning. Detta visar sig även på lönestatistiken, från 2017 till 2018 har socionomerna en väldigt svag löneförhöjning vad gäller medellöner, bara runt en 1000-kronor per år höjs medellönen i SCB:s lönestatistik per år, detta är mindre än inflationen så katastrofalt egentligen. Man ska nog bry sig mer om löneutvecklingsmöjligheterna än om ingångslönerna. En enhetschef inom socialtjänsten och en anställd ekonom eller sjuksköterska har ungefär samma lön. En chef inom ekonomibranschen tjänar ofta uppåt det dubbla mot en chef inom sociala sektorn. Kuratorer tjänar ännu sämre än socialsekreterare så det är inget yrke jag är intresserad av heller, krävs dessutom 2 års vidareutbildning numera så 5,5 års utbildning totalt. 

    Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv men jag fyller 22 år under hösten så det finns tid att ta reda på det. Jag tror att det är skadligt för mig att jag är väldigt stressad. Jag har framtidsplaner på att eventuellt flytta till Norge, då jag känner att det mesta fungerar bättre där, men har haft lite svårt att hitta bra information om att studera i Norge som svensk. Jag måste nog först lära mig norska också för att kunna gå en utbildning där, så länge den inte är engelskspråkig då.

    Om jag ska ta mina största intressen så är det politik, debatter, samhällsdiskussioner och juridik. Det känns därför som att jurist och statsvetare förmodligen är det mest intressanta för min del, däremot är jag rätt övertygad om där att jurist är ett säkrare kort att satsa på inför jobbmöjligheter. Arbetsmarknaden för statsvetare sägs vara ganska tuff, och jag är lite för feg för att utbilda mig till något där man på förhand vet att hitta jobb kommer vara svårt. Speciellt när jag redan har kastat bort 2 år och har stora studieskulder. Ekonomi är intressant, men vet inte hur väl yh-utbildningar står sig på arbetsmarknaden. Det blir nog svårt att avancera uppåt mot mer avancerade roller som ekonomiansvarig, controller eller ekonomichef när man konkurrerar med att det finns väldiga många med kandidatexamen eller civilekonomexamen. Ekonomi kanske inte är det smartaste heller i och med att jag har väldigt svårt för matte. 

    Jag är så arg på mig själv just nu för att jag ansökte till både juristprogrammet och systemvetarprogrammet inför hösten men tog bort min ansökan för några månader sen. Jag får helt enkelt ta att eventuellt förlora det halvåret och börja i vår men då blir det nog i Stockholm om det är juristprogrammet vilket i och för sig är en fördel då majoriteten juristjobb finns i Stockholmsregionen. Under våren finns det bara i Uppsala, Lund och Stockholm och enligt senaste årens statistik så kommer jag inte in i Uppsala eller Lund, däremot kommer jag in i Stockholm.
  • Ons 17 jul 2019 03:45 #4
    shift skrev 2019-07-16 23:07:14 följande:

    Det är definitivt inte för sent för dig att byta program. Både med tanke på din ålder och med tanke på att du redan nu verkar vantrivas med ditt val. Vad var det som drog dig till socionomprogrammet till att börja med? 

    Mitt tips är att inte stressa fram ditt val. Du är ung. Det du pluggar till kommer du jobba med en lååång tid framöver, och även om pengarna är en viktig faktor för dig kommer du vilja ha ett jobb du är i alla fall måttligt intresserad av. 

    Har också varit väldigt osäker på vad jag ville plugga, och slutade tillslut med att jag pluggade kandidatexamen inom ekonomi med inriktning på redovisning. Anledningen till att jag valde just ekonomi var för att det var det mest praktiska valet; finns jobb i staden jag vill bo i, vill gärna arbeta administrativt/kontorsjobb, lönen har stor potential att bli bra (dock väldigt låg ingångslön inom redovisning) osv. Jag tycker ekonomi är delvis intressant, men absolut inte lika intressant som vissa andra ämnen kan vara (men där jag valde bort passande yrken för att de var dåligt betalda eller mindre praktiska), och kan känna att jag delvis ångrar att jag stressade fram mitt studieval bara för att jag ville bli klar och tjäna pengar. Är 25 nu och kommer jobba med detta ett tag framöver, men kommer troligtvis skola om mig om x antal år eftersom jag redan som nyexad känner att jag hellre skulle vilja ägna hela dagarna åt något jag faktiskt brinner lite mer för. På den positiva sidan kan jag nu släppa stressen över att jag känner att jag "måste" ha en utbildning för att röra mig framåt i livet, även om det bästa hade varit att jag insåg detta innan jag pluggade.


    Socionomprogrammet lockade mig för att samhällskunskap är ett ämne som alltid intresserat mig. Jag har alltid varit intresserad av samhället i helhet, men har också alltid kämpat med att mina politiska åsikter är ganska spretiga. Vissa åsikter går mer åt vänster och andra åsikter går mer åt höger, därför landar det i mitten när jag röstar. Jag tror inte det är så många yrken där det finns en rådande kultur om vad man måste rösta på så som det finns inom socionomers bransch, men märker av det ännu mer på utbildningen än på jobbet. Jag lockades också av programmet för att jag hade ingenting när jag växte upp. Jag var socioekonomiskt utsatt så att säga och hade ingen trygghet eller lätt uppväxt. Jag har erfarenhet av att leva i familj med missbruksproblematik och främsta anledningen att jag valde utbildningen är att hjälpa barn och ungdomar som har det lika svårt som jag haft det. Nu har jag i och för sig bara arbetat med ekonomiskt bistånd en kort period denna sommar, men jag trodde inte att människor var riktigt såhär respektlösa. Jag trodde att det kunde hända, men att bli kallad fula ord nästan dagligen under telefontid med klienter är ingenting jag förväntade mig och det visar sig att jag hanterar hot och trakasserier sämre än jag trodde. Jag tar inte åt mig men jag blir väldigt irriterad och tappar lusten att hjälpa människor när man blir bemött på det sättet.

    Jag har ett långt arbetsliv framför mig och under mitt liv kommer pensionsåldern kanske höjas till 75 år, det skulle inte förvåna mig. Oavsett så är det över 45 år som jag har kvar av mitt arbetsföra liv så det känns väldigt dumt att fortsätta på en bana jag redan vet att jag inte är nöjd med, och det funkar inte ha ett yrke där endast chefsjobb lockar för att ska man vara brutalt ärlig är så kommer långt ifrån alla som vill bli chefer få de möjligheterna. Det är aldrig fel att sikta på chefsjobben men att ta för givet att man kommer bli chef är nog att göra sig själv en otjänst för risken är hög att man aldrig får chansen.

    Jag kräver inte en förmögenhet men jag lever inte på luft, och att studera 3,5 år för att få samma lön som ett butiksbiträde har känns bara nedvärderande. Då ska man verkligen brinna för sitt jobb, och det gör inte jag. Jag vill ha ett jobb där jag tjänar bra, och kan unna mig att leva ett liv jag aldrig kunnat leva. När mina vänner reste utomlands på lyxsemestrar fick jag stanna hem i mitt rum, och under senare år när vänner gått på spabehandlingar, nagelbehandlingar osv så har jag inte haft råd med detta. Jag vill leva ett liv där jag inte behöver räkna kronorna för att se om jag har råd att köpa ens det nödvändigaste som mat, vissa månader just nu när jag är student äter jag knappt för att pengarna inte räcker till. Jag har sett hur mina föräldrar har mått sjukt dåligt psykiskt av att inte ha en god eller ens stabil ekonomi, och därför är den ekonomiska aspekten viktig. Det handlar inte om girighet, utan att jag accepterar den verklighet vi lever i, allting kostar pengar och vi är beroende av pengar oavsett om vi vill vara det eller inte. Sedan vill jag självklart tycka att jobbet är någorlunda intressant. Hantverkare tjänar bra men skulle förmodligen hata ett sånt jobb för det inte är min grej, så elektriker har jag väl egentligen redan strukit. Jag trivs med kontorsjobb, men skulle hellre prata med andra företag eller kunder. Jag är trött på att ha klienter som kallar mig hora för jag inte tar de juridiska besluten som de önskar, och är man trött på sitt yrke efter bara 1 månad så finns det ingen anledning att fortsätta.

    Jag vet inte vad jag vill göra, och det är anledningen att jag har dröjt kvar på socionomprogrammet såhär länge för jag har funderat på att hoppa av och byta utbildning från första terminen. Under termin 2 ansökte jag till och med till juristprogrammet, kom in, sade upp min lägenhet, letade bostad i Örebro, skulle precis skriva på kontrakt på studentlägenheten där när jag backade och fegade ur för jag inte var säker på det valet heller. Jag har inte varit säker på någonting och därför har jag inte hoppat av ännu, men nu känner jag att det nog är dags att göra det. Däremot vill jag inte stressa fram en ny utbildning, har blivit antagen på sen ansökan till yh-utbildning som inköpare men känner mig inte säker på att det är ett bra val för mig heller så vet inte om jag är beredd flytta till Växjö när jag inte ens känner mig säker på valet. Jag har hört att ingångslönerna inte är jättehöga inom redovisning, men ingångslöner säger inte så mycket, det är löneutvecklingen som är viktigast. Socionomer har helt okej ingångslöner, runt 30 i de flesta kommuner (34-35 i Sthlm), i min kommun ligger det på 26-27 dock så det är stora variationer beroende på kommun, men oavsett kommun så är det en usel löneförhöjning, Över 1% om året anses ovanligt i höjning. Detta visar sig även på lönestatistiken, från 2017 till 2018 har socionomerna en väldigt svag löneförhöjning vad gäller medellöner, bara runt en 1000-kronor per år höjs medellönen i SCB:s lönestatistik per år, detta är mindre än inflationen så katastrofalt egentligen. Man ska nog bry sig mer om löneutvecklingsmöjligheterna än om ingångslönerna. En enhetschef inom socialtjänsten och en anställd ekonom eller sjuksköterska har ungefär samma lön. En chef inom ekonomibranschen tjänar ofta uppåt det dubbla mot en chef inom sociala sektorn. Kuratorer tjänar ännu sämre än socialsekreterare så det är inget yrke jag är intresserad av heller, krävs dessutom 2 års vidareutbildning numera så 5,5 års utbildning totalt. 

    Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv men jag fyller 22 år under hösten så det finns tid att ta reda på det. Jag tror att det är skadligt för mig att jag är väldigt stressad. Jag har framtidsplaner på att eventuellt flytta till Norge, då jag känner att det mesta fungerar bättre där, men har haft lite svårt att hitta bra information om att studera i Norge som svensk. Jag måste nog först lära mig norska också för att kunna gå en utbildning där, så länge den inte är engelskspråkig då.

    Om jag ska ta mina största intressen så är det politik, debatter, samhällsdiskussioner och juridik. Det känns därför som att jurist och statsvetare förmodligen är det mest intressanta för min del, däremot är jag rätt övertygad om där att jurist är ett säkrare kort att satsa på inför jobbmöjligheter. Arbetsmarknaden för statsvetare sägs vara ganska tuff, och jag är lite för feg för att utbilda mig till något där man på förhand vet att hitta jobb kommer vara svårt. Speciellt när jag redan har kastat bort 2 år och har stora studieskulder. Ekonomi är intressant, men vet inte hur väl yh-utbildningar står sig på arbetsmarknaden. Det blir nog svårt att avancera uppåt mot mer avancerade roller som ekonomiansvarig, controller eller ekonomichef när man konkurrerar med att det finns väldiga många med kandidatexamen eller civilekonomexamen. Ekonomi kanske inte är det smartaste heller i och med att jag har väldigt svårt för matte. 

    Jag är så arg på mig själv just nu för att jag ansökte till både juristprogrammet och systemvetarprogrammet inför hösten men tog bort min ansökan för några månader sen. Jag får helt enkelt ta att eventuellt förlora det halvåret och börja i vår men då blir det nog i Stockholm om det är juristprogrammet vilket i och för sig är en fördel då majoriteten juristjobb finns i Stockholmsregionen. Under våren finns det bara i Uppsala, Lund och Stockholm och enligt senaste årens statistik så kommer jag inte in i Uppsala eller Lund, däremot kommer jag in i Stockholm.
  • Ons 17 jul 2019 03:45 #5
    shift skrev 2019-07-16 23:07:14 följande:

    Det är definitivt inte för sent för dig att byta program. Både med tanke på din ålder och med tanke på att du redan nu verkar vantrivas med ditt val. Vad var det som drog dig till socionomprogrammet till att börja med? 

    Mitt tips är att inte stressa fram ditt val. Du är ung. Det du pluggar till kommer du jobba med en lååång tid framöver, och även om pengarna är en viktig faktor för dig kommer du vilja ha ett jobb du är i alla fall måttligt intresserad av. 

    Har också varit väldigt osäker på vad jag ville plugga, och slutade tillslut med att jag pluggade kandidatexamen inom ekonomi med inriktning på redovisning. Anledningen till att jag valde just ekonomi var för att det var det mest praktiska valet; finns jobb i staden jag vill bo i, vill gärna arbeta administrativt/kontorsjobb, lönen har stor potential att bli bra (dock väldigt låg ingångslön inom redovisning) osv. Jag tycker ekonomi är delvis intressant, men absolut inte lika intressant som vissa andra ämnen kan vara (men där jag valde bort passande yrken för att de var dåligt betalda eller mindre praktiska), och kan känna att jag delvis ångrar att jag stressade fram mitt studieval bara för att jag ville bli klar och tjäna pengar. Är 25 nu och kommer jobba med detta ett tag framöver, men kommer troligtvis skola om mig om x antal år eftersom jag redan som nyexad känner att jag hellre skulle vilja ägna hela dagarna åt något jag faktiskt brinner lite mer för. På den positiva sidan kan jag nu släppa stressen över att jag känner att jag "måste" ha en utbildning för att röra mig framåt i livet, även om det bästa hade varit att jag insåg detta innan jag pluggade.


    Socionomprogrammet lockade mig för att samhällskunskap är ett ämne som alltid intresserat mig. Jag har alltid varit intresserad av samhället i helhet, men har också alltid kämpat med att mina politiska åsikter är ganska spretiga. Vissa åsikter går mer åt vänster och andra åsikter går mer åt höger, därför landar det i mitten när jag röstar. Jag tror inte det är så många yrken där det finns en rådande kultur om vad man måste rösta på så som det finns inom socionomers bransch, men märker av det ännu mer på utbildningen än på jobbet. Jag lockades också av programmet för att jag hade ingenting när jag växte upp. Jag var socioekonomiskt utsatt så att säga och hade ingen trygghet eller lätt uppväxt. Jag har erfarenhet av att leva i familj med missbruksproblematik och främsta anledningen att jag valde utbildningen är att hjälpa barn och ungdomar som har det lika svårt som jag haft det. Nu har jag i och för sig bara arbetat med ekonomiskt bistånd en kort period denna sommar, men jag trodde inte att människor var riktigt såhär respektlösa. Jag trodde att det kunde hända, men att bli kallad fula ord nästan dagligen under telefontid med klienter är ingenting jag förväntade mig och det visar sig att jag hanterar hot och trakasserier sämre än jag trodde. Jag tar inte åt mig men jag blir väldigt irriterad och tappar lusten att hjälpa människor när man blir bemött på det sättet.

    Jag har ett långt arbetsliv framför mig och under mitt liv kommer pensionsåldern kanske höjas till 75 år, det skulle inte förvåna mig. Oavsett så är det över 45 år som jag har kvar av mitt arbetsföra liv så det känns väldigt dumt att fortsätta på en bana jag redan vet att jag inte är nöjd med, och det funkar inte ha ett yrke där endast chefsjobb lockar för att ska man vara brutalt ärlig är så kommer långt ifrån alla som vill bli chefer få de möjligheterna. Det är aldrig fel att sikta på chefsjobben men att ta för givet att man kommer bli chef är nog att göra sig själv en otjänst för risken är hög att man aldrig får chansen.

    Jag kräver inte en förmögenhet men jag lever inte på luft, och att studera 3,5 år för att få samma lön som ett butiksbiträde har känns bara nedvärderande. Då ska man verkligen brinna för sitt jobb, och det gör inte jag. Jag vill ha ett jobb där jag tjänar bra, och kan unna mig att leva ett liv jag aldrig kunnat leva. När mina vänner reste utomlands på lyxsemestrar fick jag stanna hem i mitt rum, och under senare år när vänner gått på spabehandlingar, nagelbehandlingar osv så har jag inte haft råd med detta. Jag vill leva ett liv där jag inte behöver räkna kronorna för att se om jag har råd att köpa ens det nödvändigaste som mat, vissa månader just nu när jag är student äter jag knappt för att pengarna inte räcker till. Jag har sett hur mina föräldrar har mått sjukt dåligt psykiskt av att inte ha en god eller ens stabil ekonomi, och därför är den ekonomiska aspekten viktig. Det handlar inte om girighet, utan att jag accepterar den verklighet vi lever i, allting kostar pengar och vi är beroende av pengar oavsett om vi vill vara det eller inte. Sedan vill jag självklart tycka att jobbet är någorlunda intressant. Hantverkare tjänar bra men skulle förmodligen hata ett sånt jobb för det inte är min grej, så elektriker har jag väl egentligen redan strukit. Jag trivs med kontorsjobb, men skulle hellre prata med andra företag eller kunder. Jag är trött på att ha klienter som kallar mig hora för jag inte tar de juridiska besluten som de önskar, och är man trött på sitt yrke efter bara 1 månad så finns det ingen anledning att fortsätta.

    Jag vet inte vad jag vill göra, och det är anledningen att jag har dröjt kvar på socionomprogrammet såhär länge för jag har funderat på att hoppa av och byta utbildning från första terminen. Under termin 2 ansökte jag till och med till juristprogrammet, kom in, sade upp min lägenhet, letade bostad i Örebro, skulle precis skriva på kontrakt på studentlägenheten där när jag backade och fegade ur för jag inte var säker på det valet heller. Jag har inte varit säker på någonting och därför har jag inte hoppat av ännu, men nu känner jag att det nog är dags att göra det. Däremot vill jag inte stressa fram en ny utbildning, har blivit antagen på sen ansökan till yh-utbildning som inköpare men känner mig inte säker på att det är ett bra val för mig heller så vet inte om jag är beredd flytta till Växjö när jag inte ens känner mig säker på valet. Jag har hört att ingångslönerna inte är jättehöga inom redovisning, men ingångslöner säger inte så mycket, det är löneutvecklingen som är viktigast. Socionomer har helt okej ingångslöner, runt 30 i de flesta kommuner (34-35 i Sthlm), i min kommun ligger det på 26-27 dock så det är stora variationer beroende på kommun, men oavsett kommun så är det en usel löneförhöjning, Över 1% om året anses ovanligt i höjning. Detta visar sig även på lönestatistiken, från 2017 till 2018 har socionomerna en väldigt svag löneförhöjning vad gäller medellöner, bara runt en 1000-kronor per år höjs medellönen i SCB:s lönestatistik per år, detta är mindre än inflationen så katastrofalt egentligen. Man ska nog bry sig mer om löneutvecklingsmöjligheterna än om ingångslönerna. En enhetschef inom socialtjänsten och en anställd ekonom eller sjuksköterska har ungefär samma lön. En chef inom ekonomibranschen tjänar ofta uppåt det dubbla mot en chef inom sociala sektorn. Kuratorer tjänar ännu sämre än socialsekreterare så det är inget yrke jag är intresserad av heller, krävs dessutom 2 års vidareutbildning numera så 5,5 års utbildning totalt. 

    Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv men jag fyller 22 år under hösten så det finns tid att ta reda på det. Jag tror att det är skadligt för mig att jag är väldigt stressad. Jag har framtidsplaner på att eventuellt flytta till Norge, då jag känner att det mesta fungerar bättre där, men har haft lite svårt att hitta bra information om att studera i Norge som svensk. Jag måste nog först lära mig norska också för att kunna gå en utbildning där, så länge den inte är engelskspråkig då.

    Om jag ska ta mina största intressen så är det politik, debatter, samhällsdiskussioner och juridik. Det känns därför som att jurist och statsvetare förmodligen är det mest intressanta för min del, däremot är jag rätt övertygad om där att jurist är ett säkrare kort att satsa på inför jobbmöjligheter. Arbetsmarknaden för statsvetare sägs vara ganska tuff, och jag är lite för feg för att utbilda mig till något där man på förhand vet att hitta jobb kommer vara svårt. Speciellt när jag redan har kastat bort 2 år och har stora studieskulder. Ekonomi är intressant, men vet inte hur väl yh-utbildningar står sig på arbetsmarknaden. Det blir nog svårt att avancera uppåt mot mer avancerade roller som ekonomiansvarig, controller eller ekonomichef när man konkurrerar med att det finns väldiga många med kandidatexamen eller civilekonomexamen. Ekonomi kanske inte är det smartaste heller i och med att jag har väldigt svårt för matte. 

    Jag är så arg på mig själv just nu för att jag ansökte till både juristprogrammet och systemvetarprogrammet inför hösten men tog bort min ansökan för några månader sen. Jag får helt enkelt ta att eventuellt förlora det halvåret och börja i vår men då blir det nog i Stockholm om det är juristprogrammet vilket i och för sig är en fördel då majoriteten juristjobb finns i Stockholmsregionen. Under våren finns det bara i Uppsala, Lund och Stockholm och enligt senaste årens statistik så kommer jag inte in i Uppsala eller Lund, däremot kommer jag in i Stockholm.
  • Ons 17 jul 2019 03:49 #6
    Therescha skrev 2019-07-16 23:24:44 följande:

    Nej men jisses, det är aldrig för sent! Blir själv 32 i höst och har de senaste åren pluggat upp min gymnasiebehörighet, till hösten börjar jag utbildningen till biomedicinsk analytiker. Har jobbat inom handel sedan tonåren och i din ålder hade jag inte den blekaste om vad jag ville bli egentligen, att det skulle landa i just denna utbildning var absolut inget jag visste då, visste inte ens att yrket existerade tills för bara några år sedan.

    Nu har du ju testat på socionom och känner att det inte var din grej, då är det ingen idé att vänta med att byta bana.


    Skönt att höra om fler som vågar ändra bana istället för att tänka ''nu har jag valt det här så nu är det så''. Jag önskar dock att jag hade arbetat istället så jag hade sluppit ha stora studieskulder efter mig. Jag kommer troligtvis få ut skadestånd för att blivit rejält felbehandlad av vården, och ifall jag får ut de pengarna tänker jag att eventuellt lösa in mina befintliga studieskulder. Det beror lite på hur mycket skadestånd jag får ut, men summan lär bli ganska hög då det är en riktig vårdskandal.

    Det kan nog vara smart att vänta som du gjort, och inte börja plugga direkt efter gymnasiet som jag gjorde.
  • Ons 17 jul 2019 14:51 #8
    Sienna34 skrev 2019-07-17 14:40:43 följande:

    Hej,

    Jag har en fråga om reservantagningen.

    Jag står som reserv i min första och andrahandsval (Vilket är samma program men i två olika orter). Nu efter första urvalet är min plats i mitt första handsval 124 och i mitt andra handsval är det 88.

    Programmet tar in totalt 85 st. I kö står det 209 st i min urvalsgrupp vilket är BI (andrahandsvalet).

    Hur stor är min chans att komma in i utbildningen efter andra urvalet? Är det kört för mig? Eller finns det en chans fortfarande?

    Jag vill gärna höra vad ni tycker då är jag så stressad.

    Tack för hjälpen!


    Hej,
    Jag vet faktiskt inte då jag aldrig hamnat som reserv utan kommit in direkt när jag ansökt men har en vän som kom in på juristprogrammet i Stockholm för ungefär 2 år sen, och hon hade reservplats 80 eller något sånt efter första urvalet. Det är inte kört innan det är klart, men om jag var du skulle jag inte räkna med att komma in för att inte bli allt för besviken. Vilka orter har du sökt? Jag kanske är fördomsfull men tror fler tackar nej till sin plats i ex Norrlandsorter än i Sthlm.
  • Ons 17 jul 2019 15:46 #10
    Sienna34 skrev 2019-07-17 15:23:34 följande:

    [quote=79765395][quote-nick]Sinv skrev 2019-07-17 14:51:33 följande:[/quote-nick]

    Hej,

    Jag vet faktiskt inte då jag aldrig hamnat som reserv utan kommit in direkt när jag ansökt men har en vän som kom in på juristprogrammet i Stockholm för ungefär 2 år sen, och hon hade reservplats 80 eller något sånt efter första urvalet. Det är inte kört innan det är klart, men om jag var du skulle jag inte räkna med att komma in för att inte bli allt för besviken. Vilka orter har du sökt? Jag kanske är fördomsfull men tror fler tackar nej till sin plats i ex Norrlandsorter än i Sthlm.

    [/quote

    Det är ju apotekarprogrammet i Uppsala (förstahandsvalet) och Göteborg (andrahandsvalet).

    Min reservplats i Göteborg är 88 av 209 och de tar in totalt 85.

    Jag räknar inte med att komma in men det är ju min drömutbildning, det därför ville jag höra andra historier så att jag inte tappt hoppet.


    Min vän kom ju in på juristprogrammet i Sthlm på reservplats 80-någonting så det låter ju som det ändå finns en chans.
  • Tor 18 jul 2019 03:27 #17
    Thyr skrev 2019-07-17 22:45:16 följande:

    Tycker faktiskt att du ändå ska fundera en sväng till på elektriker.

    Om du jobbar hos privatpersoner möter du väldigt mycket uppskattning och till och med beundran, eftersom man hjälper dem med saker de absolut inte kan själva. Kunderna är oftast folk som själva äger sina hem, och som i allmänhet inte har det lika svårt i livet som de hjälpsökande personer som socialsekreteraren träffar, så där har risken för otrevligt bemötande minskat en hel del.

    Jobbar du på ett större bygge har du egentligen ingen kontakt alls med kunder, det sköter andra. Du och andra hantverkare kommer in under ett visst skede och gör ert jobb och sedan går ni vidare till nästa bygge.

    Goda chanser att starta eget och på så sätt bli chef. Lätt att få jobb var som helst i landet.

    Känner du för att plugga vidare längre fram i livet har du ändå en bra bas att stå på och är du sparsam kan du ju lägga undan av elektrikerlönen för att finansiera din framtida utbildning.


    Efter att läst om reglerna för komvux i min kommun så har jag förstått att för att få gå en gymnasie-yrkesutbildning i vuxen ålder så prioriteras alla med ofullständiga gymnasieexamen eller de som inte gått gymnasiet redan. Eftersom jag redan har en fullständig gymnasieexamen med toppbetyg så vet jag inte hur stora mina chanser är att bli antagen. Det är ju även det där med den praktiska biten då, att jag är mer av en teoretiker än praktiker som person. Enligt SCB:s statistik tjänar inte elektriker i snitt mer än socionomer heller, ungefär runt samma nivåer så gissar att många elektriker jag pratat med ljuger om sin lön. Det känns rätt vanligt överlag att ljuga om sin lön, speciellt bland män och inom typiskt manliga yrken som kräver låg utbildning. Enligt SCB snittar en elektriker på 32500, medan en socionom snittar på 35000. Jag tycker skillnaden är för liten egentligen för att välja plugga 3,5 år för räknar man med mina studielån är socionomlönen lägre än elektrikerns trots att den är snäppet högre egentligen i snitt då. 
  • Tor 18 jul 2019 03:35 #18
    EcceHomo skrev 2019-07-17 22:23:42 följande:

    Vet inte om du missuppfattat det här med hur många terminer du får CSN. För högskolestudier får du totalt 12 terminer. Har du pluggat i två år har du fyra läsår med CSN kvar. Räcker till en kandidat och en halv master.

    Hoppa av om du inte vill fortsätta. Är du rädd för att inte kunna försörja dig i höst kan du plugga vidare och samtidigt söka jobb.


    Jag har studerat fyra terminer på socionomprogrammet, plus en sommartermin på fristående kurs och förutsatt att jag inte lyckas hitta ett jobb med kort varsel till hösten så måste jag studera den femte terminen också innan jag kan hoppa av och gå vidare till en ny utbildning. Om jag då ska studera till ekonom på 3 år blir det under 6 år totalt, däremot jurist blir 7 år + 10 extra använda veckor = 50 veckor jag inte har rätt till CSN / 2,5 termin så tror faktiskt inte att jag har missuppfattat någonting. Ekonom, systemvetare, sjuksköterska, redovisningsekonom, inköpare kan jag studera och ha rätt till CSN hela studietiden. Däremot inte civilekonom, och framförallt inte jurist, då har jag inte rätt till CSN under ganska lång tid.
  • Tor 18 jul 2019 03:38 #19
    Sienna34 skrev 2019-07-17 23:16:27 följande:
    Förresten de tar in 65 st i min urvalsgrupp vilket är BI.
    Är du säker på hur många de tar in - många universitet använder sig av överintag så att de i praktiken tar in fler än det står att det ska göra. Jag har för mig när jag började socionomprogrammet att det stod 85 platser eller någonting sånt, men de tog in 134 personer har jag för mig. Däremot har jättemånga hoppat av så nu är vi nog runt 85-90 personer.
  • Tor 18 jul 2019 17:56 #21
    Sienna34 skrev 2019-07-18 09:21:19 följande:
    Jag är inte säker på hur många de tar in läste informationen på universitets hemsida. Men ska dubbelkolla det. Jag har tittat på statistiken från tidigare år det finns jättemånga som hoppar av efter andra urvalet därför använder de sig av överintaget. Men reserverna räknas också med överintaget? Eller?
    Jag tror inte du kan se reserver antagna efter andra urvalet i statistiken, däremot kan man ju som reserv efter första urvalet bli ordinarie antagen i det andra urvalet. Jag hoppas min förklaring inte är allt för luddig och att du förstår hur jag menar, men reserver efter första urvalet blir ofta antagna i det andra urvalet. Däremot står du fortfarande som reserv efter andra urvalet visas det inte i statistiken men platserna förblir ju detsamma, för då krävs det ju att antagna ska tacka nej för att reserver ska få en plats. Jag tänkte mest att du kan kolla UHR:s statistik från förra året på urval 1 och urval 2, antalet antagna i båda urvalen blir det totala antalet platser som finns, och i det andra urvalet är de antagna de som var reserver efter urval 1.
  • Tor 18 jul 2019 19:02 #23
    snöblask skrev 2019-07-18 18:29:46 följande:

    Hej! Jag tycker att du ska plugga färdigt till socionom. Du har så kort tid kvar och man ångrar aldrig en utbildning. Är du sedan om några år helt på det klara med att bli jurist så kommer det vara en enorm fördel i arbetslivet att du har en hel utbildning i bagaget och ev arbetslivserfarenhet. Jag är själv lärare i botten och kände lite som dig att jag ville bli jurist. Kom inte in i Stockholm och hoppade därför min drömutbildning. Utbildade mig till lärare men arbetade eg aldrig som det men hade inte fått de arbeten jag haft om inte utbildningen varit klar. Med mitt intresse i juridiken har jag bland annat arbetat med skoljuridik i olika former ex tillsyn över skolor etc. Jag har läst kurser i juridik och fått de arbeten jag velat. Nu känner jag mig för gammal för juristlinjen men allt blev bra en då. Det finns många lagar inom socialtjänsten och som socionom med intresse för juridik och ev juridikutbildning alt kurser kommer det ta dig dit du vill. Är du intresserad av att arbeta som chef för olika typer av verksamheter ex LSS är socionom värdefullt. Vill du arbeta med affärsutveckling för ett företag med LSS och äldreboende etc är socionom också en bra grund att stå på. Min poäng är att gå färdigt, testa olika jobb, läs kurser inom yrket (kompetensutveckling på arbetstid :) eller börja med juristpr när du är klar och jobbat ett tag. Jurister har en tuff arbetsmarknad och för att landa de populäraste jobben är det bra med något som sticker ut och det gör din socionomexamen.


    Enhetschef inom verksamheterna för ex LSS är riktigt intressant, och jag ångrar att jag inte valde praktikplats inom det. Jag valde socialsekreterare på barn och ungdom, eftersom alla VFU-lärare tyckte jag var för ung för att ha praktik som enhetschef. 

    Juristprogrammet handlar inte främst om varken lön eller arbetsuppgifterna.. största anledningen är att jag aldrig känt att mina släktingar varit stolta över mig och alla är jättebesvikna att jag som hade högst betyg av alla i släkt valde socionomprogrammet. Jag är den enda med betyg att komma in på juristprogrammet, så det skulle mest varit skönt med prestigen att ''vinna'', att bli den släktingarna är stolt över. Mina mor och far-föräldrar tycker att socionom är likvärdigt med städerska, brevbärare etc. De tycker att mina släktingar som går kandidatprogram inom ekonomi respektive affärsjuridik är bättre människor och några att vara stolta över, medan mig pratar man inte om till någon eftersom jag ''bara'' är socionom, och de som pratar så är de som själva saknar eftergymnasial utbildning helt och hållet så tycker inte de är rätt personer att döma egentligen. Men det hade varit så skönt vara den som fick den finaste utbildningen med högst status eftersom jag haft helt andra förutsättningar, mina kusiner har växt upp i familj med rikedom och deras liv har gått fläckfritt i princip. Jag har gått igenom könskorrigering, växa upp i fattigdom med missbruksproblematik inom familjen, 12 år av mobbning, sexuella övergrepp, destruktiva relationer där jag blivit misshandlad både psykiskt och fysiskt, lite milt bipolär (dock inte tillräckligt för diagnos, men får depressiva episoder i skov så symptomen är lika men får inga maniska perioder, mina bra perioder är jag bara som en vanlig person psykiskt), har överlevt självmordsförsök osv. Mina kusiner har inte gått igenom en enda jobbig grej i sitt liv, så att jag med mina förutsättningar skulle komma och springa om dem skulle kännas sjukt bra, vilket jag i mina släktingars ögon aldrig ens kan komma nära att komma ikapp som socionom.
  • Fre 19 jul 2019 06:01 #26
    snöblask skrev 2019-07-18 23:46:31 följande:
    Efter det här svaret tycker jag än mer att du ska gå i klart socionom. Du ska vara stolt över dig själv. Du måste arbeta på din självkänsla och inte lägga ditt värde i andra människors tyckande. Är det som du skriver kommer du förmodligen ändå aldrig att räcka till utan någon annan är alltid bättre. Nä sträckbänken dig var stolt över dig själv. Fundera vad du vill med ditt liv. Ingen annan ska leva det. Klart att det är bra att ha erfarenhet innan man blir enhetschef men låt ingen få dig att tro att det hänger på siffror på ett papper. Jag var 28 när jag blev chef över 60 medarbetare. Bestäm riktning över ditt liv själv.
    Tankarna på att hoppa av ökade efter att pratat med tidigare studenter som haft praktik som enhetschef som menade att mina chanser att få jobb som det nu efter examen som ung är borta. De menade på att praktiken är enda chansen få jobb som enhetschef i framtiden, utan att behöva vänta tills man är 40+ och har massa erfarenhet och jag vill verkligen bli chef i framtiden, så det har känts psykiskt jobbigt att inte få de möjligheterna, men personligen låter det galet att endast de elever som gör sin VFU som enhetschef kan få jobb som det efter examen. 
    Att jag valde bort enhetschef på VFU var främst för att VFU-lärare, vänner och familj tyckte jag var för ung, oerfaren och att riskerna att jag inte skulle klara av det särskilt bra var för hög på grund av att jag är tillbakadragen som person. Det är den aspekten av ledarskap jag inte kommit till än, är inte självsäker och är väldigt tillbakadragen. Jag håller mig generellt i bakgrunden, och det fungerar inte att göra som chef. 
    Andra orsaken var att jag ville få in en fot i en närliggande kommun med bättre löneläge. Ingångslönerna för socionomer i Sverige snittar på ungefär 30 500 enligt Saco och detta gissar jag avser 2018, och 2018 låg ingångslönerna i min kommun på 26 500 medan det i min närliggande kommun där jag valde praktik ligger på 33-34. Enhetscheferna börjar runt 30-31 i min kommun, så det är en väldigt lågbetald kommun, och alla VFU-platser som enhetschef låg i min kommun.
    Jag tror jag har en stor fördel för chefsjobb dock i framtiden och det är att jag inte är främmande för pendling eller för att flytta långt bort för ett jobb. Eftersom socialsekreterare har högre ingångslön i kommunen jag valde praktik inom än vad enhetschefer har i min kommun så valde jag socialsekreterare, sen hoppas jag verkligen att det inte sabbar mina chanser att bli chef i framtiden.

    Jag vet inte om det är mest jag som har föreställningen att socionom anses vara ett sådant lågstatusyrke på grund av att det har låg status inom min släkt. Jag vill bara känna att jag från min hemska traumatiska uppväxt får min revansch, att jag lyckas i livet och för min egen del gör jag enbart det om jag får en fin examen, ett fint jobb alternativt chefsjobb.
  • Fre 19 jul 2019 06:05 #27
    snöblask skrev 2019-07-18 23:46:31 följande:
    Efter det här svaret tycker jag än mer att du ska gå i klart socionom. Du ska vara stolt över dig själv. Du måste arbeta på din självkänsla och inte lägga ditt värde i andra människors tyckande. Är det som du skriver kommer du förmodligen ändå aldrig att räcka till utan någon annan är alltid bättre. Nä sträckbänken dig var stolt över dig själv. Fundera vad du vill med ditt liv. Ingen annan ska leva det. Klart att det är bra att ha erfarenhet innan man blir enhetschef men låt ingen få dig att tro att det hänger på siffror på ett papper. Jag var 28 när jag blev chef över 60 medarbetare. Bestäm riktning över ditt liv själv.
    Det går ju i och för sig att ta studieuppehåll 1 år för att börja praktiken nästa höst istället, om jag vill ha plats som enhetschef. Det är enda sättet tyvärr, vi får inte under några omständigheter byta praktikplats efter att valet har gjorts i April. Däremot är det ju konkurrens om många platser, och det finns ju även om jag tar studieuppehåll ingen 100% garanti att jag får plats som enhetschef nästa år, även om enhetschefsplatserna detta året var bland de mindre populära.
  • Fre 19 jul 2019 15:15 #29
    snöblask skrev 2019-07-19 14:34:59 följande:
    Men du är väldigt ung. Du kommer ha fördel av att jobbat som ex socialsekreterare när du söker enhetschefsjobb. Väldigt lite hänger på praktiken. Bli klar, gör ett bra jobb, få fina referenser och klättra på karriärsstegen. Det är inte ofta man börjar högst upp. Du verkar vilja ta revansch här och nu och att du ska vara klar, men livet blir aldrig klart. Livet och karriären pendlar upp och ner, höger och vänster. Och det är tjusningen. Revansch har du fått den dagen du mår bra oavsett vad du arbetar med.
    Jag vet att jag är ung men eftersom vi bara får en enda chans att göra VFU, och eftersom den enligt tidigare studenter har spelat väldigt stor roll för var man kan få jobb efter examen så kanske det är bättre ta ett studieuppehåll om det innebär att praktisera på anställd-nivå innebär att man blir cementerad på anställd-nivå utan möjligheter att få chefspositioner snabbt efter examen. Jag vill bli chef senast vid 25 års ålder, det är ett mål jag har och jag tar examen vid 23 års ålder. Det är även nödvändigt att jag får ett chefsjobb för att kunna få en lön som möjliggör ett skapligt liv där man kan resa, göra lite skönhetsoperationer, andra skönhetsbehandlingar, köpa kläder osv. Det känns ju dumt att förstöra hela sin framtid istället för att ta ett studieuppehåll, men tänker att jag kan leta egen praktikplats och försöka se om någon kan ta emot mig under VFU som enhetschef, och isåfall föreslå den platsen för mitt universitet och be om ett undantag att de låter mig byta praktikplats.
  • Lör 20 jul 2019 14:12 #32
    Joshua skrev 2019-07-20 12:29:26 följande:
    Oj oj oj, jag blir sjukt stressad bara av att läsa dina inlägg TS. Det märks att du tänker extremt mycket på det här och jag känner igen mig mycket i dina texter. Jag studerar också på socionomprogrammet (har dock 2 år kvar), är 21 år gammal, kommer från en trasslig uppväxt och vill bräda alla mina andra släktingar. Vill bevisa för dem och mig själv att jag inte är som mina föräldrar och att jag kan ta mig från botten till toppen på egen hand, övriga privilegierade familjemedlemmar som blivit serverade på silverfat hela livet kan gärna få bli lågutbildade och lågavlönade. Jag vill också tjäna pengar, då jag (mot min vilja) ser pengar som ett tecken på framgång. Ju rikare du är = ju mer framgångsrik är du. Ett synsätt som är en omdiskuterad fråga. Jag är också introvert, håller mig i bakgrunden, självkänslan och självförtroendet existerar knappt. På grund av min introverta sida har  verkligen inga som helst ambitioner att bli chef. Jag skulle ha en fruktansvärd prestationsångest över en sådan position.

    Jag förstår absolut hur du känner dig, men för din egna skull så ber jag dig att sakta ner. Ta en dag i taget. Hade jag varit du så skulle jag gå klart socionomprogrammet, det är en bred utbildning som jag är säker på kommer vara till nytta på ett eller annat sätt. Att dessutom hoppa av skulle nog väcka många frågor hos dina släktingar, något jag hade velat undvika. När du sedan har examen så skulle jag (i din situation) satsa som en idiot på att bli enhetschef. Jag tror inte alls att du måste haft din VFU som enhetschef för att få en anställning som chef. Självklart kommer de tycka att du är ung, men jag tror att mycket beror på hur du uttrycker dig om din kapacitet på arbetsintervjuerna (här får du verkligen utstråla självsäkerhet, fake it til you make it). Jag skulle även tagit ett jobb som socialsekreterare i väntan på att få jobb som enhetschef. Blir du 25 och fortfarande inte blivit chef, då råder jag dig att hoppa på en annan utbildning. 25 år är fortfarande ungt och många påbörjar sin första universitetsutbildning vid den åldern. Förhoppningsvis har du även under de två åren kunde sparat undan pengar som kan användas till veckor där du inte får CSN. Detta är hur jag hade gjort.

    Lycka till TS! Tror att allt kommer lösa sig finemang för en sån pass driven person som du verkar vara.
    Jag är stressad av någon anledning, det känns som att tiden rinner ifrån mig och att allting är bråttom helt enkelt. Det känns ju bra på något sätt att veta att jag inte är den enda med dessa tankar. Men en fråga, du säger att rikedom är det viktigaste och att du vill tjäna mycket pengar - hur kommer det sig då att du valde just socionom som är en av de utbildningarna som anses vara en ekonomisk förlust? Jag menar, även som enhetschef tjänar man mindre än många anställda ekonomer och jurister gör.

    Jag bryr mig nog inte om mina släktingar ställer frågor angående att hoppa av, är beredd på det i såna fall. Vad som hindrar mig är mer att jag inte är säker på vad jag vill bli istället, att jag inte vet hur länge jag faktiskt orkar studera till och att flera av de utbildningar som är intressanta innebär att jag inte får ta CSN hela studietiden.

    Sedan är inte lön och status enda orsaken att socionom inte är det perfekta valet för mig. Jag är trött på hot och trakasserier från klienter. Jag är en introvert person så yrket är lite för socialt krävande för mig egentligen. Jag tycker även det finns en kultur, i alla fall på programmet där man förväntas ha vissa åsikter. Man förväntas respektera och acceptera allting, man får inte vara konservativ i någon bemärkelse. För att ta ett exempel diskuterade vi varför kvinnliga sexköpare inte straffas när manliga gör det, ex alla riktigt gamla kvinnor som åker till Gambia för att köpa sex från riktigt unga killar, eller gifter sig för att ge de pengar och uppehållstillstånd i utbyte mot sex. Jag tycker detta är äckligt, fel, och anser att Sverige borde införa någon lag mot scam marriages och straffa dessa kvinnor för deras sexköp utomlands, för det är inte ett dugg mindre köp av prostituerade än när män köper kvinnors kroppar här i Sverige. Detta känns som att jag inte får döma, för att jag är socionom för då får jag inte döma någonting eller någon. Jag måste tycka synd om pedofiler och mobbare, och konsekvenser och straff måste jag helt vara emot. Jag måste även vara vänster, längre till höger om vänsterpartiet går inte an på programmet. Upplever du denna kultur också där man förväntas acceptera alla och att man inte får ha åsikter som avviker från socionomkulturen? Vi diskuterade även indragning av medborgarskap för is-krigare, vilket våra lärare tyckte var förskräckligt och att det var omänskligt att ens kalla dem för terrorister eller is-krigare utan vi skulle kalla dem för is-resenärer som är offer för vad som hänt i krigsdrabbat område och att vi i de sociala arbetet har ett ansvar att hjälpa dem få lägenhet, jobb och bli goda människor. Jag tycker de borde portas från landet och aldrig släppas in igen om de har dubbla medborgarskap, det är högst frivilligt att ansluta sig till en terrorsekt, och ifall de enbart är svenska medborgare ska de få livstids fängelse (och då menar jag livstid, inte typ 16 år som ett livstidsstraff i snitt är i Sverige). Jag är stenhård vad gäller brott och straff, där är jag riktigt höger och det accepteras inte av lärare eller mina kurskamrater för jag måste tycka synd om alla som begått hemska gärningar, mer synd om dem än om offren känns det som.
  • Lör 20 jul 2019 15:51 #35
    Pappelelle skrev 2019-07-20 15:23:45 följande:

    Största intresse är att tjäna pengar? Suck, denna tidsålder altså.

    Ja då ska du nog byta tycker jag, du kan säkert tjäna tjock med deg som jurist, speciellt om du inte har direkta samhetkval, fast då hade du lika gärna kunnat plugga ekonomi, där finns de riktigt oetiska yrkena som ger stora pengar.

    Jag hade valt bort socionom direkt, men främst av skälet att jag inte vill arbeta med att bli hotad av en massa drägg.


    Jag skrev också att största skälet att socionom inte passar mig inte handlar om lön, utan en massa andra saker - bland annat att jag inte trivs med att bli dödshotad av missbrukare och kallad fula ord halva dagarna.
  • Lör 20 jul 2019 16:03 #37
    Joshua skrev 2019-07-20 15:18:40 följande:
    Har väl egentligen inget riktigt bra svar på den frågan, annat än att jag inte vill jobba som ekonom eller jurist. Sedan så finns möjligheten att plugga vidare till psykoterapeut, vilket i sin tur skulle höja lönen något. Skulle du hoppa av nu så har du slösat 2 år och studieskulder på ingenting. Hade du varit säker på en annan utbildning så vore det varit en annan sak.

    Jag håller med om att de flesta socionomer ligger åt vänster. Däremot så delar jag inte uppfattningen om att man ska tycka synd om pedofiler och mobbare, samt vara emot straff. Som till exempel sa en man ur min klass att han tycker att sexköp ska legaliseras, då han ansåg att det bara var rimligt med tanke på att det är lagligt att sälja sex. Självklart blev detta ifrågasatt, men ingen halshuggning utan mer ett konstaterade om att man tycker olika. Sen så anser jag att det inte är ens jobb som socionom att döma individens handlingar, utan försöker hjälpa dem till en sundare livsstil och värderingar. Ibland krävs det då att man lägger sina personliga värderingar åt sidan, åtminstone till en viss grad. Nu vill jag inte försvara medlemmar av IS, men människor kan faktiskt begå misstag och därför tror jag att man generellt som socionom hellre väljer att fria än att fälla. Man har i regel ingen aning varför en människa valt att ansluta sig till en sekt eller begå ett brott, det kan ligga en miljon olika anledningar bakom. Sen finns det naturligtvis gränser. Gällande ditt exempel om svenska kvinnor som köper sex i Gambia så är det förmodligen lagligt där och även män som köper sex utomlands straffas ju inte här i Sverige?
    Jo, men psykoterapeuter tjänar betydligt mindre än enhetschefer, och har för mig att utbildningen till psykoterapeut går på så låg fart att det tar ungefär 7 år efter socionomexamen innan man blir klar, men är man intresserad av det kanske det kan vara värt det. Jag tror de flesta som går den vidareutbildningen är de som verkligen drömde om att bli psykologer men inte kom in.

    Jag tycker inte det finns någon försvarbar anledning till att åka till en terrorsekt frivilligt och halshugga barn, skjuta deras föräldrar och kasta ner homosexuella från höghus. Jag tycker det är en självklarhet att dessa inte borde få ha kvar sitt medborgarskap, sedan är jag medveten om att det är politiker som bestämmer detta och inte tjänstemän. Men det är däremot förvånansvärt att i princip en hel yrkeskår försvarar dessa personer som begått dessa handlingar. Jag tycker att begå brott är ett val, och gör man det förtjänar man inte att bli sedd som en lika mycket värd människa som resten av befolkningen. Terrorister som begått brutala folkmord bör inte vara välkomna i Sverige, och nej jag är inte SD:are. I princip alla jag känner som inte är socionomer, håller med om mina åsikter mot terrorism, hederskultur, pedofili etc men möter stort motstånd när jag tar upp det med socionomer. Det finns ett lagförslag i i riksdagen som skulle göra det olagligt för MÄN att köpa sex utomlands även i länder där det är lagligt eftersom personen är svensk medborgare och det är olagligt men detta skulle då bara gälla män och inte kvinnor, det var det som debatten handlade om - och detta tyckte i princip alla lärare och kurskamrater var rätt för det var inte samma sak om en kvinna köpte sex som att en man gör det. Då var det bara moderna kvinnor som bör hyllas för sin öppna sexualitet när 70-åringar köper sex av 18-25 åriga fattiga afrikanska män, men när 50-åriga män köpte sex av thailändska unga tjejer så är dessa vidriga äckliga gubbsjuka män som borde straffas med det hårdaste straffet som finns. Jag förstår inte den sortens feminism, och kommer aldrig ställa mig bakom den.
    Gällande sexförsäljning under en diskussion tog jag upp min åsikt att även den som säljer sex bör straffas, då jag tycker att sexhandeln är fel så bör både säljaren och köparen straffas, det är det enda rimliga för mig men då var jag kvinnohatare och bla bla trots att jag är kvinna själv, och de vägrade ta in att det knappt finns en majoritet av kvinnliga sexförsäljare, det är minst lika vanligt att män säljer sig.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll