IVF hösten 2019

Jag började både gångerna dag 2 men ibland gör de så, av praktiska anledningar, att startas CD3. Det kan vara så att det ligger en helg emellan eller att de fortfarande är sommarstängda.

Jag har väldigt kort mens. Dag 3 är den nästan förbi. Så därför måste jag nästan börja dag 2.

Så frustrerande. Hade samma upplevelse! De har ju redan bestämt sig för att man ska göra IVF och då spelar det ingen roll.

Jag söker nu alternativ hjälp. Jag har bokat ett möte med Lotta från hälsosnack för att kolla över allt som kan förbättra fertiliteten och sedan ska jag ha en första kontakt med Jenny Koos (Vulverine) som har en mycket bra förståelse för kvinnornas kropp. Jag tror att de kommer lyssna på en och jag ser så fram emot möten. Till skillnad från mitt ultraljud nu på fredag.

Tyvärr känner jag ingenting denna gången på dag 5 av sprutorna. Förra gången hade jag klara flytningar och ömmande bröst. Ett bra tecken till att östrogennivån är hög. Hur var det för er tidigare med symtomen av sprutorna? Hade ni några? När kom de?

På min klinik hade de ett mejl som man kunde skriva till vid mer akuta frågor och då skulle någon svara.

Tycker också att de borde ha 1 person som gör detta.                

På min klinik hade de ett mejl som man kunde skriva till vid mer akuta frågor och då skulle någon svara.

Tycker också att de borde ha 1 person som gör detta.                

På min klinik hade de ett mejl som man kunde skriva till vid mer akuta frågor och då skulle någon svara.

Tycker också att de borde ha 1 person som gör detta.                

Idag var dagen jag var så rädd för. Ultraljudet. Första IVF hade vi i alla fall 5 äggblåsor. Idag var det enbart 3. De vill att jag fortsätter till måndag då de se två små till men ingen hög chans att de utvecklas. Så vi kommer nog behöver avbryta. Hade det varit landstingsförsök hade vi kanske kört med 3 eller 4 men nu för 39000kr känns det lite dumt.

Jag är så splittrad om vi ska köra ändå. Nästa gång tänker vi och de att prova det långa protokollet. Men de vill att jag väntar 2 cykel. Först ska jag ha en blödning som inte räknas som mens om 2v, sedan vänlig cykel på 30 dagar, sedan vänta 21 dagar och sedan köra igång. Men då hamnar vi i mitten av oktober och i oktober borde vi bli kallade till Sahlgrenska. Borde, vem vet. Och då måste det klaffa med mens och co igen. Och då är vi i december och då kommer de nog inte köra för att det är julstängd. Och då har det plötsligt gått från maj försök nr 1 till januari försök nr 2 hela 8 månader.

Jag vet det är ingen som kan råda oss nåt. Men vi är så förtvivlade. Vi kommer inte en bit på vägen. Jag blir så avundsjuk på alla som i alla fall får ett befruktad ägg, som får ha en liten embryo. Men jag vet att det är lika jobbigt för oss alla. Hade dock så gärna velat vara där.

Även om vi får ett befruktad nån dag. Hur ska den klara den långa resan?

Är nära att ge upp och direkt gör en donation.

Tack för alla era ord. Hopp om ultraljudet på måndag har jag inte, ärligt talad. Så svårt att se det positiva i det hela och jag är ännu mer irriterad på kliniken då vi redan vid försök 1 ville prova det långa protokollet men de tyckte inte det kan ge någon skillnad. Nu ville vi prova på nr 2 men de tyckte förra gången blev ju ett bra resultat med 5 ägg. Klart, ingen vet hur det kommer bli med det långa och det blir en jobbigare fas. Fram för allt om man utsätter sig för alla biverkningar och den långa behandlingsfasen och puff på bara ett ultraljud så ser man att allt var för givet. Det är svårt att acceptera våra förutsättningar.

Att det funkar för oss naturligt är osannolikt med tanke på sambons spermier. De skulle nog ändå aldrig kunna befrukta mina ägg naturligt. Och konstigt att inte ett enda ägg befruktades vid ICSI. Idag sa läkaren att mina ägg såg toppen ut och att det ju också finns en manlig faktor och tittade på sambon. Han säger aldrig någonting så snart det är prat om spermierna eller äggdonation. Jag är frustrerad. Ingen kan säga om det är äggen eller spermierna det är fel på. Men jag är nära att vela testa snart en spermadonation eller en insemination med donerade spermier. Varför är det jag, som annars har bra ägg, normal cykel osv som plötsligt ska satsa på äggdonation om vi inte ens vet om det kommer fungera med hans spermier? Problemet är att han inte verkar vara där. I acceptansen att det kan bero på honom. Med hans tidigare fru fick de inte heller barn, men i alla fall två graviditeter som ledde till tidig missfall. Hon fått däremot direkt barn med den nya partnern. Jag vet, det är bara en känsla jag har, men jag tror det är spermiernas "fel" och det är så svårt att prata om det hemma. Han gör allt han kan för att förbättra kvaliteten. Så där är han full engagerad sedan några år tillbaka men det blir inte bättre. 

Idag är det en sån mörk dag och även om det kommer ser ljusare ut om några dagar så är det svårt att acceptera att man från och med nu inte kommer så mycket längre innan det är dags för ett nytt försök om några månader. 

Uppdatering: 

Idag var jag på ultraljud igen, dag 10 av sprutorna. Alltså ganska sen ultraljud. Hade 3 bra äggblåsor i fredags och 3 mycket små. De tre små är större men inte 100% mogna men läkaren var övertygad om att hon med en dag extra stimulering kan få 2-3 av de omogna att mogna till. Med ev risk för att 1 av de största övermognar. 

Så hon tyckte inte vi skulle avbryta och tyckte att jag ändå svarade bra. 

Känns allt så konstigt. Vi var till 99% inställd på att avbryta nu och plötsligt ska det bli uttag på torsdag. Tänk om det blir minst 5 ägg. Då har vi samma som förra gången och kan hoppas på att nåt blir befruktad denna gång. Om inte då blir man så klart förkrossad men då tror vi inte längre på slumpen. 2 gånger kan man inte ha sån otur att inget befruktas. 

Men hoppas, hoppas att alla är mogna. 

Helgen var hemsk. Vi var så ledsna. Har ställt oss i adoptionskön nu. Känns lite skönt ändå. 

Sedan var det faktiskt riktigt bra med fertilitetscoachen. Många bra tipps. Ni som är intresserade: Kolla fertilitetsyoga på youtube. Ska köra detta nu. Testade igår och det var så skönt. Bra för alla er som ska ha ägguttag och som ruvar. (Inga vetenskapliga bevis för att det hjälper för fertiliteten men det känns skönt i kroppen och själen). 

Konstigt att de inte förklarade närmare. Hade du för höga antikroppar? De kan antingen ta om samma prov eller ta ett speciellt prov. Hur gammalt var det första provet?

Jag fått en gång förhöjda antikroppar när jag gav blod men sen tog de om det så var det normal igen.

Så intressant. Boken vill jag gärna läsa.

Imorgon är det dags. Hade önskat det hade redan varit idag. Och känns hemskt att jag inte har berättat till jobbet. Har mycket inbokat imorgon på jobbet och det är 5 personer som kommer hit imorgon på morgonen för att träffa mig. Men jag orkar inte berätta till chefen, kollegor osv.

Jag får verkligen tänka: hade jag varit riktig sjuk hade jag inte heller kunnat komma.

Så jag stannar hemma torsdag och fredag. Men vad ska jag ha för nåt? Med migrän stannar man inte hemma 2 dagar (dessutom har jag aldrig haft migrän). Magsjuka i augusti? Konstigt. Förkylning är inte borta på måndag i så fall. Ortopediska skador skulle inte heller försvinna helt tills måndag. Behöver era idéer.

Då är vi tillbaka från äggplocket. Tyvärr blev det inte 6 ägg som vi hade hoppats på och som läkaren nästan var säkert att det skulle kunna bli. Det blev 4 ägg istället. Det som var positivt var att sambon spermiogram var bättre denna gången, inte antalet men det fanns 1,4 mil simmare av 4 mil och därmed hade han blivit godkänd för vanlig IVF. Men de vill inte riskera nåt och kör därför ICSI. 

En av cystorna var fylld med blod, hon frågade om jag hade känd endometrios men det har jag inte. Fått nu antibiotika (det har de som rutin). 

Den andra blåsan hade inget ägg alls.

Så 2 ägg mindre. Hur är oddsen då? Det finns knappt nåt hopp i oss. Men läkaren tog direkt upp det där med återförening. Vi ville egentligen inte prata om det utan vänta till beskedet imorgon. Hon ville ha godkännande att de får sätta tillbaka 2 embryoner i fall vi får 2 emrbyoner. Under 5 ägg odlar de aldrig vidare till 5 dagars. 

Förra gången hade vi 5 fina ägg och de ville de absolut inte sätta in mer än 1 ägg och nu var hon övertygad om att det skulle vara det bästa. Men förra gången fick vi höra om alla risker och varför de inte ville göra det. Lite ironiskt ändå med tanke på att det inte skilja sig så mycket just nu. 

Jag är så rädd inför imorgon. Det samtalet som ska komma mellan 10-12. Hur ska jag ta emot ett negativt besked? Förra gången bröt jag totalt ihop. Blev liggandes på köksgolvet och skrek och grät, kände mig så hjälplöst och kände inte igen mig. Vad var det som hände med mig? Imorgon har jag också sjukskrivit mig. Vi har bestämt att åka till vår favoritplats vid havet och plocka björnbär. Där kan vi gråta och vara ifred från allt. 

Jag som brukar vara positiv som nu har tappat hoppet. Jag längtar efter en tid där sinnet kan vara i fred, kan vara lycklig och hitta harmoni. Det är det jag nästan längtar mer efter än ett barn, just nu i alla fall. 

Nej. Det blev inget. Inget av de 4 befruktades trots ICSI. Jag är tom, vi är tomma. Inget svar vad anledningen kan vara. 

Vi borde försöka igen säger läkaren, vi har ju tre gratis försök (när vi nu blir kallade). Det känns meningslöst och för smärtsamt. Vi hade gärna velat gå över till donation nu. Eller vad kan man mer göra för att veta: Varför går det inte? Varför har ingen någon förklaring? 

Tack för er medkänsla. Nu har vi idag fått beskedet om att de 4 äggen var mogna men till skillnad från förra gången så var de mjuka och granulerade. Detta betyder alltså att kvaliten inte var bra. Förra gången kommenterades inget.

Läkaren på den privata kliniken erbjuder tyvärr äggdonation men annars tycker hon inte att vi ska betala dyra pengar igen för att försöka en 3 gång själva igen. Hon säger att hon inte har hela sanningen så klart. Men jag tror inte att jag orkar ett till experiment där utfallet är ganska dåligt i alla fall. 

Nu börjar karusellen att komma in i landstingsfinansierat vård och inte vänta 2-3 år... synd man tillhör VG regionen. 

Tungt är det, att nu fattar ett beslut att det inte blir några genetiska barn. Att måste fatta beslutet för att man inte orkar kämpa och prova och prova... 

Jag får nog lämna denna tråd nu och går över till äggdonationstråden

Jag önskar er alla lycka till och hoppas vi har alla snart våra bebisar i famnen.