Han vill inte ha barnet!

TS, beklagar er situation.

Hoppas ni kommer till en bra lösning, vad det än blir.

Beklagar också alla de onödiga och elaka kommentarer du får, vissa människor har inte karaktär nog att bete sig utan är snabba med att döma och peka med deras pekpinnar.

All lycka åt er

Naturligtvis så hoppas jag ju att han är rädd om dig med =)

Behåll barnet. Han kan ändra sig senare när barnet är fött. Han behöver mycket tid. Acceptera att nu är det såhär och det får han också göra. Han står ju ändå kö till sterilisering så fler barn efter detta blir det ju inte. Du kan tyvärr inte ändra på hans inställning nu. Det tar längre tid för honom att acceptera det. Det hjälper inte att prata om det förrän han blir redo själv. Lovar att du mår ännu sämre om du gör abort för hans skull.

Om yngsta just nu är 2 år så är det ju inte direkt att börja om, börja om tycker jag mer är om yngsta börjar nå upp till skolåldern. Ni har ju fortfarande små barn.

Jag tror att din man kommer att vänja sig vid tanken och sedan kommer det bli jättebra.

Hur mådde din man efter missfallet? Det kan ju vara så att han mår så dåligt nu pga att det blev ett missfall förra gången och att du mådde så dåligt över det då. Dvs hans obearbetade känslor som kommer upp nu.

Du skriver att han är en jättebra pappa till de två ni har nu så han kommer bli en jättebra pappa till den tredje också. Men det är ju alltid mer abstrakt för en man i början, vi kvinnor mår ju som vi gör och känner av graviditet långt innan rörelser och sparkar.

Var inte rädd för att prata om bebis och graviditet - den är ju ändå ett faktum och om allt går som det ska så kommer det komma ett barn till till familjen. Det ska du inte tassa på tå kring. Däremot måste det ju inte vara det enda som kommer på tal.

Även om han inte kände så mycket så har det säkert påverkat honom, och kanske han inte ens märker det själv. Ibland har man ju känslor men kan inte förklara dem, det kan ju vara hans sorg/oro som kommer upp nu men att han inte känner det som sorg/oro utan mår dåligt istället.

Alla känslor har inte förklaringar.

Jag menar inte att du måste prata om det hela tiden, men var inte rädd för att råka nämna det och må inte dåligt själv om du råkar nämna det. Han är en vuxen man som vet vad sex kan leda till och ni har redan två barn så han vet vad det handlar om.

Jag tycker inte du ska lida med honom, acceptera att han är ledsen ja, men glöm inte att vara glad själv! Och våga prata! Fast bestäm isåfall typ att imorgon ska vi prata om det si och så länge, och så får han säga exakt vad han är rädd för och hur han känner och så säger du vad du är rädd för och vad du känner.

Har inte varit i samma situation men tänker såhär. Han är väl i någon form av sorg just nu. Inte sorg över sitt barn utan sorg över att hans framtid inte riktigt blir som han tänkt sig och planerat. Hans målbild raseras. Han behöver ta sig igenom detta och bygga upp en ny målbild. Det kan ju ta olika lång tid för alla.

Om han nu är en sån fin pappa till era nuvarande så kommer han bli det till den tredje också. Det är ju hans barn, hans avkomma. Hans barn kommer få ett litet syskon att älska. Det kommer lösa sig. Bättre att barnet kommer nu än senare. Ni är ju fortfarande i småbarnsåren och det går rasande fort. Min minsta är 7 år nu och vi vill vrida tiden tillbaka. Hennes brorsor var 6 och 9 när hon kom. Helt underbart med syskon!

Det står ju klart och tydligt överväga abort, inte springa iväg till abortkliniken bums och få det överstökat. Att diskutera något med sin man, tänka, vrida och vända på det, handlar om respekt och förnuft.

Att direkt utesluta ett alternativ fast man ser att ens man mår så dåligt är respektlöst. Lika respektlöst som det vore att tvinga någon till abort. Som ingen här har förespråkat.

Som sagt, att överväga olika alternativ och inte direkt utesluta något är det bästa i längden. Inte göra något förhastat utan tänka igenom olika scenarier. Varav abort är ett. Prata med sin man så han känner att han är inkluderad och lyssnad på, inte överkörd.

Du får göra abort för husfridens skull. Det är din uppoffring som du får göra och som kommer spela till din favör i framtiden.

Frågan är hur er förhållande kommer se ut efter en abort. Kommer du kunna se på honom på samma sätt? Hur kommer du må? Kommer du bli deprimerad?

Du ska inte gå igenom en abort om du inte vill det.

Om ledsenheten hos din man håller i sig flera veckor nu och efter att ni sett det lilla livet på UL så råder jag dig att försöka få honom att söka stöd i samtal hos en terapeut, tycker han som många andra män att det är skrämmande så kanske ni kan göra det tillsammans.

Du skriver att din man inte vill ha fler barn för att han inte orkar med fler som han känner nu. Har han många stressfaktorer kring sig? Får han tillräckligt med sömn eller blir han störd på nätterna? Om du är den med mest energi och ork får du fundera på hur du kan stötta honom och kanske hjälpa honom så han känner mer ork. Har ni bra nätverk med möjlighet till barnvakt? Har han något intresse som han utövar?

Då låter det som han har det väldigt bra! Det är ju alltid tröttsamt och väldigt energikrävande när man börjar nytt jobb men det brukar ju bli bättre efter ett tag, förhoppningsvis så känns det lite bättre för honom och dig när han kommit in i nya jobbet och inte längre är så trött pga det.

Syskongräl kan vara väldigt tärande I know:) Att syskon bråkar hör ju till, men om det är väldigt ofta och väldigt mkt bråk så kanske man kan fundera över om det finns vissa mönster och vissa situationer som går att undvika för att minska på bråken. Och sära på dem så de inte är nära varann hela tiden. Men ni kanske redan gör allt det:)

De använde kondom. Han tog sitt ansvar men kanske skulle de kört med dubbla preventivmedel.

Till TS: Jag är man och kan förstå din mans situation. Han känner sig maktlös men han förstår ju att det måste vara du som bestämmer i detta fall. Han kommer kanske må bättre när barnet föds men det är ingen självklarhet. Detsamma gäller dig, du kommer vid en abort må dåligt och ingen vet hur länge du kommer göra det, en månad, ett år eller hela livet?

Det finns inget svar på din fråga och ingen kan svara på hur det kommer bli beroende på utfall. Det ni kan göra är att komma överrens om att så gott det går stötta varandra.

 

 

Ok. Då har jag missat det. Ber om ursäkt för det.

Jag håller med om att dubbla preventivmedel kanske hade varit bra tills han är steriliserad.

Jag kan förstå att din man mår dåligt och känner sig överkörd. Han har gjort allt han kan för att ni inte ska få fler barn, står i kö till sterilisering och använder kondom.

Tänk dig in i hans situation. Män är så maktlösa när det kommer till frågor som denna.

Han har gjort "allt rätt" och blir ändå totalt överkörd i denna fråga eftersom du inte ens vill överväga abort.

Varför använde du inte pessar, kopparspiral eller avstod just kring ägglossning, bara denna tid tills steriliseringen är avklarad? Eller ville du egentligen ha ett barn till?

Alla vet att bara kondom inte är 100%säkert, men i - kombination- med tex pessar, säkra perioder, kopparspiral, p-stav osv, blir det mycket säkrare. Du kan väl inte vara emot ALLA kvinnliga p-metoder? Det låter helt enkelt inte sant, utan mer som att du innerst inne vill ha ett barn till.

Förstår inte varför så många anser att kvinnan står ansvarig för att hon blivit gravid? De flesta vuxna människor är väll ändå medvetna om att INGET preventivmedel förutom avhållsamhet är 100 % säkert? Och varför ska kvinnan gå emot sina drömmar för att behaga för att behaga mannens? Är hennes önskemål och drömmar mindre värda än hans? De har blivit gravida trots skydd. Inget planerat men ändå en situation där ts ber om RÅD från par som varit i liknande situationer. Hon ber inte om andras åsikter.

Och varför ska den som inte vill få som den vill? Är den önskan starkare och mer värd en den som vill? Det är inte synd om mannen, han hade ett val när han kom, risken finns alltid och det kanske ALLA män borde lära sig. De kan styra över sin kropp men inte över kvinnornas.