Forum Styvförälder - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur ska jag sluta känna så här?

    Fre 26 jul 23:06 Läst 0 gånger Totalt 26 svar
    Anonym (Bonus­mamma)
    Visa endast
    Fre 26 jul 23:06

    Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Jag är sen mer än ett år tillbaka tillsammans med en underbar man. Han har barn (2 och 6 år) sen tidigare förhållande och de bor hos oss nästan halvtid. Jag och barnen kommer väldigt bra överrens och de frågar om mig direkt om jag inte är hemma.

    Jag hjälper till till 95% av tiden de är där med frukost, mat, bad, roliga aktiviteter, spelar spel, byter blöja på lillen, busar, leker, kommer med förslag på grejer vi kan göra eller köper lera/spel/målarböcker etc, följer med och hämtar och lämnar.

    Så så sett är jag ju verkligen inte utanför.

    Pappan, alltså min kille, säger ofta att jag är en superbra bonusmamma. Biomamman har inga problem med mig och vi ses och kan prata vid hämtning och lämning. Hon tycker det är kul när jag och något av barnen har ensamtid ihop.

    Ändå är det någon jobbig känsla av utanförskap, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som ligger och gnager. Jag vet inte om det beror på någon av de vanliga orsakerna som jag absolut känner igen mig i:

    - hur mycket jag än "investerar"i tid och känslor kring mina bonusar så kan jag förlora kontakten med dom på en sekund om jag och pappan skulle bryta. Det är inte garanterat att jag får vara med på avslutningar, studenter, barnbarn etc. Jag blir aldrig en riktig förälder.

    - hans barn är sällan helt nöjda. Åker vi till High chaparral en dag och vi har riktigt kul kommer ändå fokuset hos barnen ligga på allt som inte var bra på vägen hem (var där för kort tid, åt fel mat, fick leka för lite, fick bara en hatt...). Alla barn kanske är så här? Jag vet ju inte för jag har inga egna. Men det känns lite som att vad man än gör så är det aldrig helt... bra och uppskattat?

    - jag är aldrig den som får teckningar mm av barnen - men jag vet och alla säger att de verkligen älskar mig. Vilket gör att man känner att det man gör ändå kanske är fel eller inte i närheten av lika bra som om jag hade vart förälder.

    - jag måste vara ofelbar. Är jag lite för sträng så blir jag elaka styvmodern, är jag för snäll blir jag nån man kör över, har jag en dålig dag är jag en dålig bonusmamma som inte håller skenet uppe. En bioförälder kan göra mycket fel utan att mista kärleken. En bonusförälder "hänger löst" ofta.

    - jag är liksom någonstans det femte hjulet, jag kommer aldrig vilja att deras pappa sätter mig över sina barn. Men det är ändå jobbigt att han och biomamman pratar varje dag (både om barnen och när den ena ska ringa och prata med barnen) OCH den känslan SKÄMS jag för så otroligt mycket för hade det inte vart så hade jag tyckt det var otroligt fel gentemot barnen. Fattar nån detta??

    Så rörigt. Men måste se om någon känner igen sig eller framförallt har tips om hur jag ska göra för att sluta känna så här själviskt och barnsligt?!

    Detta är enda ämnet jag och min kille inte kan prata om - annars har vi det oförskämt bra. Han tycker att mina känslor är helt obefogade, blir arg och vill/kan inte förstå överhuvutaget. Det gör att jag drar mig undan när jag känner såhär istället för att prata med honom (för han förstår ändå inte och blir ju ändå bara trött och sur vilket gör att jag känner mig ännu värre), men då kommer ju konflikten i att han blir stött över att jag inte pratar med honom.. moment 22.

    Jag tänker att någon som är förälder och har den där helt ovillkorslösa från båda håll med sitt barn aldrig kan förstå och därför måste ju jag ändra på mig helt. Så snälla! Hjälp! Att jag hittar på egna saker under de perioder vi har barnen är nästintill omöjligt eftersom både kille och barn tror lite svagt att jag flyr pga barnen och jag vill inte ge dom den känslan.

    Förlåt för långt inlägg!

  • Fre 26 jul 23:29 #1

    Jag förstår din känsla och kan tyvärr inte säga att situationen kommer förändras, du kommer aldrig vara något annat än en "bonusmamma" på sin höjd. Barnen är små och är det ännu i många år men blir i typ mellanstadieåldern mindre beroende och mer självständiga. Föräldrarna kommer alltid ha kontakt även om det troligt kommer avta i takt med att den minsta börjar på mellanstadiet kanske, dvs minst 10 år framåt. Viktigt är att ha ett eget liv utanför detta, egna intressen som du kan gå till. Fundera på om du vill ha egna barn och prata med sambon om han vill det. Vill han inte det men du vill... ja, jag kan säga som så att jag har hållit ut i min situation eftersom jag vet att jag vill ha egna barn, även om jag inte har det än. Hade jag inte velat ha det hade jag inte vetat om jag pallat vardagsliv med barn överhuvudtaget.

  • Fre 26 jul 23:31 #2

    Och han kommer aldrig någonsin att förstå eftersom ni kommer från två helt olika håll. Prata med andra i samma situation som förstår vad du går igenom. Risken är att han, om du pratar om detta, till slut kommer ta det som att du inte tycker om barnen, och när det väl kommer upp är det svårt att rädda.

  • Fre 26 jul 23:32 #3

    Du beskrev allt så bra. Det är därför man aldrig skall välja någon med barn. Om man gör det skall man bo särbo och hålla sig lite utanför.  Bara vara som en vuxen vän till barnen inte lägga sig i något direkt.

    Har man egna barn så kan det funka om man har ungefär samma syn på fostran mm , eller om man skaffar gemensamt barn. 

  • Fre 26 jul 23:39 #4

    Det låter som helt normala barn, de föds inte väluppfostrade och perfekta, utan under deras barndom är det upp till de vuxna att forma dom och lära dom att man bara kan få en hatt eller vad det nu är. 

    Jag är ett skilsmässobarn och har haft föräldrar med sina nya kärlekar, vill du skapa en riktigt tight kontakt med barnen som även överlever att du och fadern särar er, så prata med föräldrarna om det att du skulle i sådant fall vilja fortsätta ha kontakt med dom (det är ju inget negativt att barnen kommer ha en tredje trygg vuxen ifall att något händer de biologiska föräldrarna eller något så enkelt som att de inte kan ta sig hem och barnen behöver bli hämtade) och om dom är okej med det, så gör saker med barnen där de är bara med dig. Du kan exempelvis bli scoutledare och de börjar i din grupp. Alltså att ni har något som är ert eget. 

  • Anonym (ö)
    Visa endast
    Fre 26 jul 23:45 #5

    Men ts du verkar ha inställningen att din uppgift är att bryta ryggen av dig , bara alla andra är nöjda och glada.
    Kretsar allt i ditt liv kring bonusbarnen?
    Satsa på din karriär, arbeta , studera. Sysselsätt dig när din sambo tar hand om sina barn.

  • Anonym (mami)
    Visa endast
    Lör 27 jul 00:42 #6

    Testade på livet som bonusförälder innan jag själv fick barn och känner igen mig i din ts. Familjekonstellationen funkade fint men jag hade en konstant liten gnagande känsla av utanförskap. Och en partner som inte fattade alls. Vilket var det mest frustrerande.

    Har idag egna barn och är numera även separerad. Har även testat på livet som bonusförälder en gång till vilket varit en helt annorlunda upplevelse. Barn har gjort mig till en annan människa. Livet med andras barn (både kompisars och partnerns) går av bara farten. Har inte längre samma behov av att passa in i någon annans familj och vill inte det heller. Mina egna barn är prio ett och är inte beredd att offra allt för någon annans barn (skulle kanske tänka annorlunda om partnerns barn saknade mamma).

    Har aktivt undvikit dejta män utan egna barn för att jag vet hur svårt det skulle bli. Nu har jag i och för sig egen erfarenhet och skulle vara mer förstående men skulle inte ha hjärta att ta in någon i min familj som förmodligen bara skulle känna sig som en outsider.

  • Anonym (Bonus­mamma) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 27 jul 00:42 #7

    Edit: insåg att jag fick det att låta som att jag gör allt. Jag menar att vi delar lika jag och min kille på alla sysslor men jag är närvarande 95 procent av tiden (rest. 5 procent i t ex stallet). Så han är absolut ingen dålig pappa och han överlåter inte allt åt mig.

    Vi har dom varannan helg och halva tiden under lovdagar/semestrar. Skrev nästintill halvtid men det är nu under semestrar jag menade.

    Jag vill inte ha biologiska barn. Jag vill ha bra tips på hur jag kan få bort dom här känslorna eftersom det inte räcker med min killes ord om att jag är tillräcklig och en del av familjen.

    Att ge upp är inget sånt tips och inget jag vill ha råd om. Jag älskar både min kille och mina bonusar. Vill att det ska fungera och ser ändå en framtid även om den innebär att jag måste stå helt själv i hur jag känner.

  • Anonym (Extra­)
    Visa endast
    Lör 27 jul 01:36 #8
    Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-07-26 23:06:59 följande:

    Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Jag är sen mer än ett år tillbaka tillsammans med en underbar man. Han har barn (2 och 6 år) sen tidigare förhållande och de bor hos oss nästan halvtid. Jag och barnen kommer väldigt bra överrens och de frågar om mig direkt om jag inte är hemma.

    Jag hjälper till till 95% av tiden de är där med frukost, mat, bad, roliga aktiviteter, spelar spel, byter blöja på lillen, busar, leker, kommer med förslag på grejer vi kan göra eller köper lera/spel/målarböcker etc, följer med och hämtar och lämnar.

    Så så sett är jag ju verkligen inte utanför.

    Pappan, alltså min kille, säger ofta att jag är en superbra bonusmamma. Biomamman har inga problem med mig och vi ses och kan prata vid hämtning och lämning. Hon tycker det är kul när jag och något av barnen har ensamtid ihop.

    Ändå är det någon jobbig känsla av utanförskap, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som ligger och gnager. Jag vet inte om det beror på någon av de vanliga orsakerna som jag absolut känner igen mig i:

    - hur mycket jag än "investerar"i tid och känslor kring mina bonusar så kan jag förlora kontakten med dom på en sekund om jag och pappan skulle bryta. Det är inte garanterat att jag får vara med på avslutningar, studenter, barnbarn etc. Jag blir aldrig en riktig förälder.

    - hans barn är sällan helt nöjda. Åker vi till High chaparral en dag och vi har riktigt kul kommer ändå fokuset hos barnen ligga på allt som inte var bra på vägen hem (var där för kort tid, åt fel mat, fick leka för lite, fick bara en hatt...). Alla barn kanske är så här? Jag vet ju inte för jag har inga egna. Men det känns lite som att vad man än gör så är det aldrig helt... bra och uppskattat?

    - jag är aldrig den som får teckningar mm av barnen - men jag vet och alla säger att de verkligen älskar mig. Vilket gör att man känner att det man gör ändå kanske är fel eller inte i närheten av lika bra som om jag hade vart förälder.

    - jag måste vara ofelbar. Är jag lite för sträng så blir jag elaka styvmodern, är jag för snäll blir jag nån man kör över, har jag en dålig dag är jag en dålig bonusmamma som inte håller skenet uppe. En bioförälder kan göra mycket fel utan att mista kärleken. En bonusförälder "hänger löst" ofta.

    - jag är liksom någonstans det femte hjulet, jag kommer aldrig vilja att deras pappa sätter mig över sina barn. Men det är ändå jobbigt att han och biomamman pratar varje dag (både om barnen och när den ena ska ringa och prata med barnen) OCH den känslan SKÄMS jag för så otroligt mycket för hade det inte vart så hade jag tyckt det var otroligt fel gentemot barnen. Fattar nån detta??

    Så rörigt. Men måste se om någon känner igen sig eller framförallt har tips om hur jag ska göra för att sluta känna så här själviskt och barnsligt?!

    Detta är enda ämnet jag och min kille inte kan prata om - annars har vi det oförskämt bra. Han tycker att mina känslor är helt obefogade, blir arg och vill/kan inte förstå överhuvutaget. Det gör att jag drar mig undan när jag känner såhär istället för att prata med honom (för han förstår ändå inte och blir ju ändå bara trött och sur vilket gör att jag känner mig ännu värre), men då kommer ju konflikten i att han blir stött över att jag inte pratar med honom.. moment 22.

    Jag tänker att någon som är förälder och har den där helt ovillkorslösa från båda håll med sitt barn aldrig kan förstå och därför måste ju jag ändra på mig helt. Så snälla! Hjälp! Att jag hittar på egna saker under de perioder vi har barnen är nästintill omöjligt eftersom både kille och barn tror lite svagt att jag flyr pga barnen och jag vill inte ge dom den känslan.

    Förlåt för långt inlägg!


    Mitt råd till dig, tagga ner lite. Jag är bonusmamma till 2 barn. Vi har en väldigt nära relation till varandra. Dels för jag i början lät dem komma till mig, sen fortsatt vara en nära vuxen vän till barnen, vi hade kul helt enkelt. Jag såg deras intressen och närmade mig genom dem. Plötsligt hade vi våra "egna" grejer ihop. Åh gud, jag har fått smaka trots, kärlek, frustration allt. Men jag inser att det handlar mycket om att de litar på mig. I början minns jag att jag kände ett utanförskap. Men det planade ut. Nu har jag varit väldigt mycket med barnen och har också en nära relation till deras mamma som heller aldrig baktalat mig, tvärt om, vi umgås ofta och har riktigt kul. Det kanske är ovanligt men vansinnigt skönt. Jag skulle säga att jag upplever banden till mina bonusbarn nästan så starka som banden till mina egna och då har jag aldrig någonsin försökt ta en roll eller på något sätt prestera. Mer bara tagit det i deras takt. Jag har också haft mycket ensamtid med de båda, vilket jag tror stärkt våra band. Men för att summera, ha roligt, delta i vardagen men inse också att du faktiskt kan vara lite tokig, lite det som inte alltid den biologiska föräldern är eller orkar vara, ha kul, då löser sig resten!
  • Anonym (Extra­)
    Visa endast
    Lör 27 jul 01:47 #9

    Sen ska du aldrig skämmas över vad du känner. Fundera istället över vad du känner. Är det utanförskap, svartsjuka. Det är okej att känna! Så länge du motarbetar det du känner kommer det växa. Det är inte alls konstigt eller ovanligt att känna som du gör. Men det är nog viktigt att du funderar över vad det är som triggar dig, eller får dig att känna så som du gör. Kanske är det just det du ska ta med din sambo. Kanske ökar förståelsen från hans håll om du berättar att du känner så när de pratar, det kan avdramatiseras. För att skämmas över känslor är sällan något vinnande koncept, barnen kommer ju alltid ha sin mamma och att prata om att du känner så skulle kanske istället resultera i ett fint samtal. Istället för att lägga det i att du inte duger som bonusmamma endast. För det gör du! Var ärlig med dig själv och din sambo, det är läskigt men förlösande, kram!

  • Lör 27 jul 09:12 #10
    Anonym (Bonusmamma) skrev 2019-07-27 00:42:42 följande:

    Edit: insåg att jag fick det att låta som att jag gör allt. Jag menar att vi delar lika jag och min kille på alla sysslor men jag är närvarande 95 procent av tiden (rest. 5 procent i t ex stallet). Så han är absolut ingen dålig pappa och han överlåter inte allt åt mig.

    Vi har dom varannan helg och halva tiden under lovdagar/semestrar. Skrev nästintill halvtid men det är nu under semestrar jag menade.

    Jag vill inte ha biologiska barn. Jag vill ha bra tips på hur jag kan få bort dom här känslorna eftersom det inte räcker med min killes ord om att jag är tillräcklig och en del av familjen.

    Att ge upp är inget sånt tips och inget jag vill ha råd om. Jag älskar både min kille och mina bonusar. Vill att det ska fungera och ser ändå en framtid även om den innebär att jag måste stå helt själv i hur jag känner.


    Så länge inte din sambo är villig att förstå att det är skillnad på egna och andras ungar, och att man inte blir en familj bara för att han har ungar sen innan, så kommer ert förhållande inte att överleva.

    Sen kan du förändra ditt eget tänkande, det är inte VI som har barnen utan HAN. Satsa mer på ditt eget och låt honom sköta barnen, sen när du kommer hem så kan du göra roliga saker med barnen om du känner för det. Dvs du kan plocka russinen ur kakan och bara göra det du känner för och det du tycker är kul.


Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll