Är jag för egoistisk?

Är arg och besviken på min man och vill skriva av mig lite.

Lite bakgrundsfakta:
Jag var ensamstående med en flicka på 4 år när jag träffade min nuvarande man.
Så småningom flyttade vi in hos honom, i hans hus.
Han hade då ett jobb där han jobbade utomlands mycket. Kunde vara borta ett par veckor i sträck för att sedan vara hemma bara på helgerna.
Jag såg inga problem med detta.

Sedan vill min man ha barn(han har inga barn sen tidigare).
Vi var överrens om att då behöver han byta jobb med färre resdagar utomlands.
Vi gifter oss och han skaffar ett nytt jobb. Vi får barn. Han började resa i jobbet redan när hon var 3 veckor, då är han borta varje vecka och hemma på helgerna, ibland blev det kanske någon kortare vecka (mån-ons).
Han tog ut föräldraledigt på fredag så småningom,då var vi hemma tillsammans alla.
Efter föräldraledigheten som varade i 2 år började jag studera i ett år, fick nytt jobb som innebar lite kvällstid. Efter mycket om och men så kom vi fram till att han skulle jobba utomlands varannan vecka och den veckan han var hemma jobbade jag bara kväll. Höll på så i ca 1½ år sedan skaffade vi barnvakt genom företag så jag skulle kunna jobba både dag och kväll på samma vecka när han är bortrest, för att på så sätt kunna ses när han jobbar hemma på kontoret på hans hemmavecka.
Nu har jag skaffat mig ett bättre jobb, endast dagtid med flextider och lite bättre lön.

Nu till problemet...Avdelningen på företaget där min man jobbar ska avvecklas och han blir utan jobb. Då har han tänkt starta eget inom samma branch med sin kollega. Jag vet vad eget innebär, väldigt mycket jobb och han tänker jobba utomlands mån-fre VARJE vecka och bara komma hem på helgerna!
Jag har sagt att jag inte accepterar detta, då kallar han mig egoist.
Att han minsann tänker på barnen och att detta kommer bli så bra för barnens framtid. Jag blir så besviken. Hans dotter är 6 år och saknar redan honom när han är borta varannan vecka. Min dotter sen tidigare bor hos oss på heltid och är 13 år.

Är det jag som är helt låst vid mina negativa tankar?
Hade ni andra accepterat detta,
Att dra hela "vardagslasset" själv?

Någon som varit i samma situation?
Hur gick det i såfall?

Usch, är så arg/besviken nu.

Hoppas någon orkar läsa detta och ge mig lite råd