Ni som vuxit upp med en aggressiv förälder
Det har påverkat mig så att jag långt upp i vuxen ålder ryggat av arga röster. Jag förknippade det i och för sig med väldigt ofta påföljande stryk. Jag ryggar fortfarande för skällande och vrålande från i synnerhet män. I arbetslivet lärde jag mig tidigt att inte "skygga synligt" bara någon man höjer rösten, utan hålla tillbaka så reflexen bara blir mental, om du förstår hur jag menar. Som barn och ung kvinna blev jag tystare och tystare och med en rejält sargad självbild. Det har varit en lång kamp som ung vuxen att överhuvudtaget våga ta ton eller visa kunskaper i sällskap, i studier och i arbetsliv. Även att vara i kontakt med och kunna definiera egna känslor, eftersom den förälder som skräms och dominerar avgjorde vad som var tillåtet. Jag fick varken en god relation till min pappa våldsverkaren eller min mamma åskådaren som vuxen. Jag önskar att hon hade lämnat honom tidigare. Andra konsekvenser är att historien har upprepat sig för att jag saknat verktygen att värna om mig själv i det privata vid första kränkningen, tvånget eller slaget. Som förälder har jag fått kämpa med att inte bli en gaphals själv.
Det enda det "gett" mig är att jag inte räds någons historia eller problem, har klara gränser mellan andras och egnas känslor (eftersom jag kan slå av och på egna känslor), inte är speciellt beroende av positiv feedback eller respons, vilket förstås är till nytta i arbetet med människor och gör en väldigt tålig. Men får alltså ge akt på att inte bli för tålig privat och acceptera vad som helst.
Så ser konsekvenserna ut för många av oss som vuxit upp med skrämmande föräldrar. Andra har reagerat annorlunda och med mer revolt, ilska och motstånd, vilket många lyckats vända till kraft och driv som vuxna. Vad som är klart är att det sätter avtryck i ens personlighet, påverkar ens anknytning, relationer och självbild att bli kränkt av sin förälder och att bevittna hur den kränker den andra föräldern.