Min 9 åring ljuger!

Det låter som om ni helt enkelt utsatt henne för för många livsomvälvande förändringar på samma gång. Var och en av de här sakerna kan utlösa ganska stora reaktioner hos ett barn i denna åldern. Ge flickan tid att vänja sig vid att hela hennes värld har gått förlorad, och låt henne finna en ny trygghet sin nya situation. Fortsätt hålla kontakten med kuratorn och jobba utifrån dennes rådgivning.

Och låt inte det nya barnet ta all tiden från henne, utan låt pappan ansvara för den lille 0,5-1 timme åt gången varje dag så du och storasyster fortfarande får tid och möjlighet att ha er egen relation.

Mitt tips är att läsa boken "Barn som bråkar" av Bo Hejlskov, kolla också gärna på alla bra klipp mm med honom som du hittar på nätet. Grymt mycket superbra tips finns där!!!

Se det ur hennes perspektiv.

Hon har förlorat sitt hem. Inte bara bostaden utan grannarna och kvarteren i området och allt det familjära där.

Hon har förlorat sin skola, både lärare, elever, lokaler, omgivning.

Hon har blivit "utbytt"/"åsidosatt" för ett litet syskon som får första prio.

Hur mycket har hon kvar i sin vardag som är samma som det var för 1-2 år sedan?

Jag säger inte att du/ni gjort något fel, livet förändras och det är bara att acceptera. Jag menar att du/ni som vuxna måste ha förståelse för att det är otroligt mycket förändringar som flickan behöver bearbeta.

Hur ofta och mycket träffar hon sin biologiska pappa? Har hon en trygg tillvaro där? Hur länge är det sedan ni separerade? Har hon sörjt färdigt den relationen?

Sedan finns det en 9-årskris då det pågår mycket tankar om allt mellan liv och död. Barnet pendlar mycket mellan att vara stor och liten. 

Min dotter fyller också 9 år. Hon tar ut mycket av sin ilska här och har ett pendlande humör. Pappan märker knappt av någonting. Vi separerade när hon var 1 år, men hon har skyllt det på mig. Återstår att se om hon är lugnare när hon vet att det var pappans val. Hon tycker vi alla kunde bo under samma tak.

Det är dessutom jag som får se till att hon pratar med pappa om jobbiga saker för hon döljer dem helst. Att hon saknar sin storebror, farmor, pappans förra flickvän o s v. Han har skaffat en ny i år som fort kom in efter den förra som försvann utan att säga hej då.

Senast var hon skitsur när hon kom hit efter hon hade varit med pappan på Liseberg. Hon hade fått ett stort åkband, men bara fått åka attraktionerna för de med lilla åkpasset. Vi hade redan innan ställt in vår Lisebergsresa då det kändes väldigt onödigt att hon skulle gå på Liseberg 2 gånger på en halv vecka. Här är det mest stulet godis hon försöker undgå att bli påkommen med. Men visst försöker hon skylla över mycket på syskonen.

Hur ofta och mycket träffar hon sin biologiska pappa? Har hon en trygg tillvaro där? Hur länge är det sedan ni separerade? Har hon sörjt färdigt den relationen?

Sedan finns det en 9-årskris då det pågår mycket tankar om allt mellan liv och död. Barnet pendlar mycket mellan att vara stor och liten. 

Min dotter fyller också 9 år. Hon tar ut mycket av sin ilska här och har ett pendlande humör. Pappan märker knappt av någonting. Vi separerade när hon var 1 år, men hon har skyllt det på mig. Återstår att se om hon är lugnare när hon vet att det var pappans val. Hon tycker vi alla kunde bo under samma tak.

Det är dessutom jag som får se till att hon pratar med pappa om jobbiga saker för hon döljer dem helst. Att hon saknar sin storebror, farmor, pappans förra flickvän o s v. Han har skaffat en ny i år som fort kom in efter den förra som försvann utan att säga hej då.

Senast var hon skitsur när hon kom hit efter hon hade varit med pappan på Liseberg. Hon hade fått ett stort åkband, men bara fått åka attraktionerna för de med lilla åkpasset. Vi hade redan innan ställt in vår Lisebergsresa då det kändes väldigt onödigt att hon skulle gå på Liseberg 2 gånger på en halv vecka. Här är det mest stulet godis hon försöker undgå att bli påkommen med. Men visst försöker hon skylla över mycket på syskonen.