hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Ok - tack <3

   TACK igen. Verkligen.

Det är precis såna här saker jag undrar över. Min partner förstår ju alla de här sakerna intellektuellt, men känslomässigt har han svårt att tro på det... och utifrån det du skriver antar jag att du menar att det inte finns nåt sätt som man kan få den andre att verkligen förstå - även känslomässigt - att det faktiskt är precis så här det är?Ja, självklart är det helt ok att vilja vara monogam utan att kunna argumentera för saken! Och det begär jag inte heller på något sätt att han ska. Det är inte frågan om att han ska behöva övertyga mig om att han har "rätt" - vi har lika mycket och lika lite rätt båda två, för när det gäller hur man känner och fungerar finns det ju liksom inte rätt och fel.

Ok... Men du är medveten om att det finns olika sexuella läggningar och preferenser? Men du har bara inte hört talas om att det finns folk som faktiskt är icke-monogama? Eller hur tänker du? Eller tillhör du gruppen som tycker att alla sexuella läggningar som inte följer normen - som inte faller inom ramen för ett heterosexuellt, monogamt förhållande - är sjukt och behöver bearbetas i terapi? Jag försöker verkligen att inte låta sarkastisk eller anklagande här; jag vill inte anta saker om dig eftersom jag inte känner dig. Jag har bara svårt att förstå hur du tänker.

Tack <3

Exakt så!! Det är ju precis det som är kruxet! Och ja, där vi är fn är att jag inte träffar några andra nu, utan att han ska få tid att fundera. 

Men... I så fall är jag väl lika mycket ställd inför ultimatum? Antingen måste jag leva monogamt eller göra slut? Fast jag anser inte att han ställer mig inför ett ultimatum om han sen kommer fram till att han inte kan leva i ett öppet förhållande. Det är inte ett ultimatum; det är bara livets allmänna jävlighet. 

Tack igen!! Verkligen skönt att det faktiskt är två i tråden som tror att det kan gå :)

Men gud vilket bra och konstruktivt inlägg!!! Tusen tack - verkligen superbra och tänkvärt!! Jag kan väl säga så här: så länge jag får lov att ha sex med andra utan att han lägger in veto stup i kvarten så är jag beredd att låta honom styra och sätta upp alla regler. Jag kan vara så öppen han vill beträffande vem jag träffar när, eller låta honom leva i ovisshet om han hellre vill det. Helt ok om han vill godkänna innan, och han får lägga in veto när han vill - så länge det som sagt inte blir att han säger nej till varenda en. Jag kan hålla mig till enbart sex o sen gå hem osv. Han å sin sida skulle vara helt fri att att träffa vem han ville, hur han ville, när han ville - jag skulle verkligen inte ha något behov överhuvudtaget att styra  över det, så länge han bara ser till att skydda sig. (Eller, jag skulle så klart inte uppskatta om han ställde in saker som vi planerat att göra bara för att han plötsligt ska gå o ha sex med nån annan, men det är ju en annan sak). 

För min del är det inte aktuellt med poly - bara ett öppet förhållande. Jag har levt i polyrelation tidigare och älskat det, men sen är min kompetens vad gäller relationer öht tyvärr ganska miserabel... innan det började bli seriöst med mannen jag träffar nu hade jag bestämt mig för att aldrig mer ha en seriös relation öht - bara kk - så jag är definitivt inte intresserad av att plötsligt ha FLERA kärleksrelationer igen. Jag skulle däremot inte ha några problem med om han skulle bli kär i nån annan och därför vilja övergå till poly. Det troliga är väl dock tyvärr att han i så fall snarare skulle vilja göra slut med mig o istället leva med den andra. Det är ju i så fall en smäll jag får ta.

Jag skulle givetvis inte bli arg om han vill dra i handbromsen, men jag tror inte att jag skulle kunna ha ett förhållande som hela tiden innebär en massa kast mellan "jo men det är ok; du får träffa andra" och "nej förresten, det är inte ok; nu vill jag fundera igen på obestämd tid". Jag skulle inte klandra honom eller bli arg på honom för det, men det skulle inte fungera. Skulle det bli så så skulle jag vara tvungen att avsluta. Men förhoppningsvis på ett så bra sätt som möjligt. 

Det jag menade när jag sa att jag inte förstår monogami var inte att jag inte förstår det på ett intellektuellt plan, eller att jag tycker att det är dumt, fånigt, nåt man borde kunna frigöra sig från eller något annat sådant. Det jag menade var bara att jag har svårt att själv, känslomässigt, förstå det, och därför kan det också vara svårt för mig att stötta honom i hans känslor, helt enkelt för att jag inte vet hur det känns. Är du med? Jag förstår ju t.ex. ATT han känner sig otillräcklig, eftersom han har sagt det, men jag kan inte känslomässigt förstå VARFÖR han känner så, och då kan det vara svårt att veta hur jag ska stötta honom i det. Men jag förstår honom fullt ut i betydelsen att jag respekterar att han känner som han känner, och förstår att det är precis lika "valid" som mitt eget sätt att se saker och ting.

Gränsen för otrohet går där den ene går bakom ryggen på den andre och gör nåt som bryter mot de regler vi satt upp utan att säga nåt. Och ja, självklart kan man vara otrogen både i ett öppet förhållande och i en polyrelation.

Återigen: tusen tack för ett superkonstruktivt inlägg; jag ska ta alla de här frågorna med mig i diskussionen med honom :) Verkligen bra.

Slutligen: vad kom du o din partner fram till? Har du lärt dig att känna dig trygg i ett öppet förhållande, eller bestämde du dig för att säga nej?

Ja, ok - vi kommer nog inte längre här. Du anser att det är jag som ställer honom inför ett val (vilket jag håller med om hade varit det samma som att ställa ett ultimatum); jag anser att vi båda två står inför ett val som ingen av oss vill utsätta den andra för, men som helt enkelt bara råkar vara oundvikligt. Att jag sen har hunnit göra mitt val, medan han fortfarande inte har gjort sitt spelar ju ingen roll. Men, som sagt: vi kommer nog inte längre här.